”De försvarade sig till ett OS-silver, kämpade ner USA och fick oss att skrika rätt ut av lycka över två halvchanser och 0-0 efter 90 minuter. Nu ska silverlaget från Rio göra precis tvärt om - de själva tycks tro att det ska gå.” Det skriver en orolig Alva Nilsson om fotbollslandslaget och deras chanser i EM i sommar.
På presskonferensen efter 0-1-förlusten i förra veckans träningsmatch mot Kanada satt Pia Sundhage och log sitt upp-och-nedvända leende. Ja, har ni tänkt på det – Pia Sundhage ser sur ut när hon är glad, hon ser avstängd ut när hon är förbannad och när hon ser ut som att hon åkt nio varv i tvätt vet man att hon är ledsen.
Under mästerskapssommaren i Sverige för fyra år sedan log hon mycket upp-och-ner. Efter VM i Kanada var förbundskaptenen mest avstängd.
I ett kyligt Trelleborg är det leendet som går åt fel håll som är mest återkommande. För att våra frågor handlar om att göra mål, och det roar av någon anledning vår förbundskapten. Eller snarare vår stress kanske, den roar henne. För landslaget själva tycks så obrydda om detta att jag hade undrat om de inte blivit mätta ifall jag inte visste bättre.
Nej, Pia Sundhage är inte orolig. Det är jag. OS-känslorna har nästan inte lagt sig än. EM är bara några månader bort och förväntningarna på ”Pias sista landslag” är enorma.
OS-silver ska ge EM-guld. Men chanserna är små för att Sverige ska få kröna Sundhages blågula resa med en medalj av ädlaste valör. Inte för att motståndarna Tyskland, Frankrike, England och Norge vill vara med i leken, utan för att Danmark, Schweiz och Spanien vill det.
Sverige är inte favoriter till att vinna EM. Men man är favoriter till en medalj. Varför? För att Sverige är en stormakt och för att världen såg det här landslaget slå ut USA och Brasilien ur OS, genom att försvara. Det kan bli det svenska landslagets fall, för i EM förväntas man anfalla, föra matcher och bjuda på bra fotboll.
Sverige vann OS-silver för att man tyckte att försvar var bästa anfall. Det gör att förväntningarna både utifrån och inifrån ökar. Och om ni tror att Sverige kommer backa sig till ett EM-guld tror ni fel. Pia Sundhage kan inte beordra Kosovare Asllani att försvara som om det gällde livet i en kvart mot Schweiz. Sverige vill vara något annat och världen förväntar sig något annat. Så det är vad Pia Sundhage försöker göra just nu – få sitt landslag att (för sjuttioelfte gången i ordningen) att bli något annat. Man vill bli ett lag som håller i boll, vilar i försvar och som anfaller med kraft eller fart – gärna båda samtidigt.
Problemet? Man är inte där. De pusselbitarna sitter inte på plats än. Det syntes tydligt mot Kanada. Men innan vi tar fram den stora sågen vill jag att ni har två saker i bakhuvudet.
Spelarna är inte i säsong. De damallsvenska spelarna har inte känslan än. Den kommer om några veckor, några matcher in i säsongen.
Men Caroline Seger, Asllani, Nilla Fischer, Linda Sembrant och de där som är i säsong då? Borde vi inte ändock kunna förvänta oss mer? Nej, testa själv att ställa dig och bolla gris med en kompis som inte hållit i en boll på ett år – du kan sätta bollarna perfekt, det blir ändock inte bra liksom.
Det andra vi tycks ha glömt bort är hur bra Kanada är. Kanada kunde mycket väl ha spelat OS-final förra sommaren de också, de förlorade en jämn semi mot Tyskland och bärgade ett brons. Kanada är tillsammans med Frankrike de som spelar bäst fotboll (otroligt subjektivt) i dagens damfotbollsvärld. Kanada är i mångt och mycket ett bättre fotbollslag än Sverige. De vinner med 1-0 och det är egentligen inget att bry sig om.
Problemet är att Sverige ville spela fotboll, de ville inte backa hem. De flyttade fram positionerna, tappade mittfältet och skapade noll heta målchanser. Och för fjärde gången på årets sju matcher lämnade Lotta Schelin, Asllani och Olivia Schough planen utan nätkänning. Utan att skapa tillräckligt mycket för att skrämma någon.
Jag tror inte på att det här inte stressar landslaget.
Men vad har Pia Sundhage för andra alternativ än att le upp-och-nedvänt och snacka om försäsongen? Hon om någon måste tro att det funkar när Sverige går ut i sin EM-premiär mot Tyskland. Hon måste tro att anfallsspelet flyter på, att Caroline Seger och Lisa Dahlkvist håller mittfältet och att Nilla Fischer hänger med även när hjälpen från de forna mittfältskollegorna uteblir.
Det måste funka. För det här landslaget kommer – trots att de borde det – inte försvara sig till ett EM-guld. Det finns inte på Europakartan.
