– Gratulationerna strömmade in, fortsätter Mira Rai, 27 år, som är en av en handfull kvinnliga terränglöpare i Nepal. Hon startade för bara några år sedan.
I Nepal är bergsklättring en viktig sport med tanke på att åtta av de fjorton topparna över 8 000 meter i världen återfinns i landet; bland dem Mount Everest. Därför var det en ovanlig syn att någon från Nepal som inte är bergsklättrare figurerade i det internationella strålkastarljuset – särskilt i en sport som inte så många hade hört talas om. Mira Rai själv visste inte att terränglöpning existerade förrän hon för tre år sedan deltog i ett 50-kilometerslopp på randen till Kathmandudalen. Hon förutsatte att det var ett träningslopp men först när hon kom till startplatsen informerades hon om att det skulle bli ett stenhårt långlopp. Innan dess hade hon aldrig avverkat ett lopp längre än 21 kilometer.
Att springa i bergssluttningar var dock inget nytt för Mira Rai som kommer från det bergiga Bhojpurdistriktet i östra Nepal. Eftersom det knappt alls fanns några vägar där brukade Mira gå och springa överallt: till och från skolan, för att plocka ved eller hämta vatten. Att ta sig till närmsta marknad för att köpa mat innebar två dagars vandring.
– Jag visste att 50 kilometer skulle bli tufft men jag visste också hur viktigt det var för mig att klara utmaningen, säger hon.
Mira Rai var den enda kvinnliga löparen och trots dåliga förberedelser – hon var klädd i vanliga byxor utan riktiga löparskor – genomförde hon loppet. Sedan dess har hon deltagit i och vunnit flera internationella lopp i Australien, Europa och Asien. 2015 kom hon tvåa i Skyrunning World Championships. Skyrunning definieras som att springa i mer än 2 000 meter höga berg i lopp där lutningen är mer än 30 procent.
Mira Rai växte upp i en jordbruksfamilj på landsbygden där flickor lärde sig om könsdiskriminering den hårda vägen. Hon var 12 år när hon lämnade skolan eftersom hennes föräldrar inte hade råd att ge alla barnen skolgång. Medan hennes bröder tog på sig uniformer och sprang till skolan, hänvisades Mira Rai till hushållssysslor med sin mamma.
– Jag har alltid vetat att jag ville bryta mig fri från de traditioner som hindrar kvinnors frihet. Jag ville inte leva som min mamma, mina mostrar och fastrar och alla andra kvinnor i byn, minns hon.
Det här var runt år 2000 när Nepals tio år långa inbördeskrig stod på sin höjdpunkt och maoistrebeller då och då passerade hennes by. De kvinnliga kombattanterna, deras revolutionssånger och eldiga tal om förändring fascinerade Mira Rai.
I maoisternas läger
Vid 14 års ålder lämnade hon därför hemmet för att ansluta sig till maoisterna. Även om hon var alltför ung för att gå i strid fick hon del av den strikta fysiska träningen som alla andra. Under den här perioden prövade hon olika sporter som volleyboll och karate och blev snabbt uppmärksammad för sin talang och fysiska uthållighet. Snart började hon springa i timtals varje dag. Men det var inte den fysiska träningen som hon själv uppskattade mest utan de icke-normativa könsrollerna i maoisternas läger i djungeln. I kontrast till situationen i hemmet och i byn där hon kände sig diskriminera befriade maoistlägren henne från de traditionella könsrollernas bojor.
– Kvinnor och män gjorde allt tillsammans, oavsett om det handlade om fysisk träning eller om att bygga hus i skogen. För första gången kände jag att det faktum att jag är tjej inte stoppade mig från att göra nånting som män kunde göra.
Foto: Nepali Times
Att klara av att bygga ett hus mitt i djungeln var något som fick henne att känna vikten av att vara självständig. När inbördeskriget tog slut år 2006 gav FN ekonomisk kompensation och stöd till många före detta maoistrebeller. Mira Rai fick dock inte tillgång till detta eftersom hon varit barnsoldat. Men inte heller då återvände hon hem utan följde i stället sin nya passion för sport – i synnerhet karate – i huvudstaden Kathmandu.
Mira Rai säger att hon berörs mycket av att se unga generationer av flickor som efter att ha sett hennes bedrifter själva försöker bryta sociala och kulturella barriärer.
– Det är så många unga tjejer från min by och även från andra håll som säger att de vill bli löpare som mig och det är så uppmuntrande, säger hon.
Smaken av frihet
När hon åker till hembyn säger alla i byn att de är stolta över vad hon åstadkommit och över hur berömd hon blivit. Men Mira Rai säger att det fortfarande är väldigt svårt att övertyga föräldrar att låta sina döttrar gå ut och träna, vilket betyder att unga tjejer fortfarande inte får känna på smaken av frihet och följa sina drömmar.
2016 blev Nepal ett av få länder i världen där såväl statschefen, parlamentets talman som ordföranden i högsta domstolen är kvinnor. Den bedriften - som verkade otänkbar för bara några år sedan – blev möjlig på mindre än ett år. Men trots de stora framgångarna gällande kvinnors rättigheter på senare tid tror Mira Rai att det ännu kommer att ta lång tid innan det nepalesiska samhället accepterar kvinnors karriärsval, i synnerhet om det gäller fysiskt krävande sådana.
– Fler flickor går i skolan numera och flera kvinnor arbetar utanför hemmet, men attityden att ifrågasätta kvinnors förmågor och livsval dröjer kvar, säger Mira Rai som tillägger att hon fortfarande har att hantera män som ibland underskattar hennes kapacitet att delta i hårda lopp och i det dagliga livet.
Mira Rais mål är att uppmuntra till löpning genom att anordna fler lokala lopp och därigenom höja deltagandet av nepalesiska kvinnor i terränglöpningslopp. Förra året lyckades hon ta med Suna Maya Buda och Punam Neupaney, två lovande kvinnliga löpare från Nepal, till ett lopp i Hong Kong. De knep såväl första- som andraplatsen.
– Jag vill ge tillbaka vad jag har lärt mig så att Nepal – ett land där få kvinnor i dag satsar på sport – får en ny generation av vältränade kvinnliga atleter med gott självförtroende, säger Mira Rai.
