Klockan är strax innan nio en tisdagsmorgon och torgförsäljarna håller på att plocka upp och lägga tillrätta grönsaker, skor och tyger på veckans marknad i Toulouseförorten Mirail. Det är påsklov och två veckor kvar till presidentvalet.

I Mirail bor många fransmän med arabiska efternamn, vilket inte sällan leder till att de bor och lever i kvarteret utan mycket kontakt med övriga delar av landet eller ens stan för den delen.

I fransk politik är ”leva tillsammans” (vivre ensemble) en nästan utnött paroll. Ändå råder segregation, vilken förhindrar fransmännen från att leva just tillsammans. Segregationen är social och ekonomisk och skapar spänningar i samhället, vilket innebär en stor utmaning för franska politiker. Inte minst för den som blir landets nästa president.

Mirail har varit i presidentkandidaternas blickfång inför flera presidentval. Det har då mest handlat om hårdare tag mot våld, som inför presidentvalet 2007, då högerpolitikern Nicolas Sarkozy besökte Mirail och i ett uttalande efteråt sade att poliser inte hade betalt för att spela rugby med barnen. Han vann valet och kort därefter fanns inte den i dag väl omtalade kvarterspolisen kvar. Eller som i år då Marine Le Pens Nationella Fronten svartmålar muslimer och migranter.

– De unga här oroar sig för framtiden, att inte hitta jobb, däremot har jag inte hört några unga fråga efter fler säkerhetsåtgärder, säger Ghita Hassani som arbetar med ungdomar i området.

Förortens omvandling

Ingen av de kvinnor som besöker marknaden denna morgon och som jag talar med tänker lägga sin röst på extremhögerns kandidat Le Pen, som vill stoppa invandringen, och som de menar bidrar till en fortsatt stigmatisering av förorten och de unga som växer upp där. Det enda de begär är att alla franska medborgare, även de med föräldrar födda i Maghreb-regionen, får samma chans.

Assia Daoudi, som arbetar i en mataffär och har två små barn, säger att hon följer politiken och tycker att valet är viktigt. Hon har ännu inte bestämt vem hon ska rösta på, men vet att hon vill ha en president som står upp för alla människors lika värde.

På 1960-talet då Mirail byggdes kallades det stadsannex. Runt hundratusen personer flyttade in. Stadsdelen var på den tiden ett av Toulouses flaggskepp både arkitektoniskt och som symbol för den moderna staden.

Fatiha Ben Mohammed, som organiserar läxhjälp för unga i kvarteren och själv kom till Frankrike från Algeriet för drygt 30 år sedan, har sett kvarterets omvandling.

– Det var verkligen en blandning av människor med olika social och etnisk bakgrund på den tiden, säger hon samtidigt som hon kör oss på en tur genom kvarteret.

Av folkblandningen finns i dag bara rester kvar. De flesta av dem som bodde i området under 70- och 80-talen har flyttat ut, antingen för att de har kunnat eller för att de har erbjudits flyttmöjlighet under någon av otaliga statliga omflyttningar av befolkningen under åren. I dag är många i området nyanlända flyktingar.

– Jag kom hit från Italien för ett och ett halvt år sedan för att gå på universitetet, eftersom det är gratis här, säger Fatima Kadde, vars hela familj följde med henne. Jag skulle gärna rösta, men kan inte eftersom jag inte har franskt medborgarskap.

Samling på biblioteket

Nyligen genomgick området en rejäl upprustning, hyreshus revs och nya byggdes. Det finns också ett välbesökt bibliotek och ett kulturhus. Därinne, utanför teatersalongen, slingrar sig kön med barn som är påsklediga lång. Vid kaffeautomaten har en kvinna iklädd rosa klänning och slöja just köpt en kaffe för att värma sig. Det har även en ensam kille och de två börjar genast småprata med varandra.

Det är kyligt och blåser ute, men det hindrar inte att det är liv och rörelse på och omkring den regelmässigt välbesökta marknaden. Det tycks råda en känsla av uppsluppenhet, men att stämningen är laddad märks på de kvinnor jag talar med. De tittar sig ideligen omkring och vill skynda iväg så snabbt som möjligt. De som arbetar i området vågar inte ställa upp varken på bild eller med namn.

– Visst finns det droghandel och grupperingar av religiös fanatism och det är allt fler unga i skolåldern som dras in i båda dessa, samtidigt som allt fler kvinnor och i allt yngre åldrar väljer att beslöja sig, men det viktiga är ju att se till orsakerna, säger Fatiha Ben Mohammed som har lång erfarenhet från att arbeta med barn och ungdomar utanför de kommunala och statliga institutionerna, vilket har gett henne unik inblick i familjernas liv.

Det största problemet, anser hon, är att de unga hon ser växa upp och ta sig igenom skolan sedan inte får möjlighet att blomma ut. Trots flitiga studier, studenten och ibland även några år på universitetet så är dörrarna till världen utanför kvarteret stängd.

Detta på grund av fel efternamn eller fel adress.

– Jag minns en tjej som var briljant i skolan. Hon lyckades aldrig hitta ett företag som tog emot henne som praktikant. Några månader senare hade hon tagit på sig slöjan.

Stigmatisering

Att världen utanför kvarteret inte tillhör de unga vittnar flera av dem jag talar med som arbetar med ungdomarna om. De unga fransmännen – den som föds i Frankrike av utländska föräldrar blir automatiskt fransk medborgare – i förorterna lever stigmatiseringen in på bara kroppen.

– Många vill inte ens följa med på utflykter in till stan, eller säger att de känner sig ”uttittade” när de rör sig utanför hemkvarteren, säger Ben Mohammed.

Detta råder inga nybyggen eller kulturhus bot på. Inte heller de polisnedslag som då och då äger rum.

– En kväll när vi kom ut från kontoret stod det flera polisbilar kring ett hus och de sprutade tårgas som alla som gick förbi drabbades av. Men det var inte frågan om en våldsam situation vad vi kunde se, säger Ghita Hassani, som även hon arbetar med att stötta ungdomar under skolåren.

Efter terroristattacken i Paris i december 2015 gjordes ett antiterrorist-tillslag i kvarteret.

– Visst finns det radikala islamitiska grupperingar, men de är i minoritet och det finns mycket förebyggande arbete vi kan göra för att undvika det, säger Assia Daoudi, boende i kvarteret.

Som att prata om islam, säger hon, och berättar att när hennes son i skolan en dag kallades arab, i förorterna ett skällsord, bestämde hon sig för att ”ta tag i problemet” och drev igenom ett projekt där de pratade med klassen om barnens olika ursprung och religoner.

– Sedan den dagen har inga barn retat varandra, berättar hon.

Resandefolket i Les Izards

Dagen efter är det marknad i förorten Les Izards nordost om Toulouse.

– Vi är fransyskor, men eftersom vi inte har någon fast adress röstar vi inte, säger Stéphanie och Jessica Cancy som tillhör resandefolket.

I fyra generationer har Cancy-familjen rest runt i Frankrike året runt och erbjudit stora som små cirkusuppträdanden. Men det har blivit svårt att konkurrera med nutidens utbud.

– Förr i tiden häpnade barn över våra uppträdanden, men i dag har små barn så stor tillgång till underhållning i form av spel och datorer att de inte längre är intresserade av cirkuskonsterna, säger Stéphanie, som själv är akrobat i stilen ormmänniska.

– Vissa kvällar monterar våra bröder upp allt, cirkustält och ställningar, och så kommer det tre personer och de tvingas ställa in, säger hon.

Hennes syster Jessica Cancy, som är trapetskonstnär, berättar att de började sälja på marknaden i Les Izards för fyra år sen, eftersom de har börjat få svårt att överleva på de inkomster cirkusen inbringar.

De tycker att Les Izards har förändrats.

– Det är mindre folk och mindre kommers än för några år sedan.

Systrarna tycker också att klimatet har hårdnat en del med åren, men att få skällsord som tjuvar slängda efter sig har de lång erfarenhet av.

– Visst hör vi ständigt skällsord, som tjuvar etcetera, säger Stéphanie Cancy. Och tillägger att de inte vill se en president som Marine Le Pen som spär på hatet mot icke fransmän. De följer med och har lyssnat på de politiska debatterna, men rösta tänker de inte göra.

Både i Mirail och Les Izards är de enda synliga valaffischerna vänsterkandidaten Mélenchons, och på väg hemåt står två av hans kampanjarbetare och delar ut flygblad mitt på torget i Les Izards.

* Ghita Hassani, Fatima Kadde och Fatiha Ben Mohammed heter egentligen något annat

Del 1: STOR SPLITTRING INFÖR FRANSKA PRESIDENTVALET