”Margot Wallström behöver uppenbarligen stöd från ett starkt civilsamhälle som inte håller andan utan som kräver att vi ska få andas fritt”, skriver Gudrun Schyman med anledning av reaktioner på den nordkoreanska regimens senaste provsprängning och konstaterar att kärnvapen är ett hot mot hela mänskligheten.
”Världen håller andan” står det i krigsrubriker på Dagens nyheters förstasida måndagen den 4 september, efter att den nordkoreanska diktaturen har provsprängt en vätebomb natten innan.
I juli i år röstade FN:s medlemsstater med en överväldigande majoritet igenom ett avtal som förbjuder och eliminerar kärnvapen. 122 stater röstade för avtalet, däribland Sverige.
Civilsamhället har sedan kärnvapen användes för första gången arbetat för att de aldrig ska användas igen. Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF) har jobbat med frågan alltsedan 1945 och Svenska läkare mot kärnvapen sedan grundandet 1981. De ingår i den internationella kampanjen ICAN (International campaign to abolish nuclear weapons) som samlar 440 organisationer i över 100 länder och målmedvetet har drivit frågan.
Genom att anta avtalet har majoriteten av världens länder tydligt visat att kärnvapen varken är accepterade eller lagliga. Förbudet kommer på lång sikt att förändra den internationella normen kring kärnvapen och kommer att öka pressen på kärnvapenstaterna att nedrusta de cirka 15 000 kärnvapen som i dag utgör ett hot mot hela mänskligheten.
Avtalet öppnar för signatur nu i september och förhoppningen har självklart varit att utrikesminister Margot Wallström, som aktivt deltagit i förhandlingarna, ska signera avtalet för Sveriges del. Därefter krävs en nationell process där det är riksdagen som slutligen ratificerar avtalet.
Men nu höjs röster för att Sverige inte ska skriva på! Centerpartiet har lagt ut texten, bland annat i en artikel i Svenska dagbladet där man menar att en underskrift är kontraproduktiv och skulle slå mot Sveriges och Europas säkerhet. Det nuvarande försvarssamarbetet med USA, Frankrike och Storbritannien kan inte fortsätta, vårt utvecklade partnerskap med Nato riskeras och frågan är väl om ens det nordiska försvarssamarbetet kan fortsätta. Sammantaget skulle en underskrift gå stick i stäv med Sveriges säkerhetspolitiska intressen, skriver Centerpartiet. Och resten av Alliansen håller med.
Ord och inga visor alltså. Jag förstår verkligen att Nato-anhängare är oroliga men vad värre är att nu har också regeringens försvarsminister börjat säga samma sak. Sverige ska inte skriva under. Skälet är att det stör balansen. Alltså den balans som försvarsministern menar att vi nu uppnått i och med värdlandsavtalets möjligheter till utökat samarbete med Nato.
– Det måste nu göras en ordentlig utredning över konsekvenserna av den här resolutionen. Jag vill vara mycket bestämd och tydlig på den punkten att inget får ske som i någon mening rubbar våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten, sade Peter Hultqvist, till Ekot den 30 augusti.
Kritik har också framförts från Natos kärnvapenländer och Tyskland. De kritiserar Sverige för ambitionerna att skriva under och menar att detta på sikt skulle kunna hota Sveriges nära relation till Nato och möjligheterna att samöva. Även försvarsindustrin kan få problem har några påpekat.
Reaktionerna är tydliga och följer logiken i militarismens kärna; balans genom kapprustning. Terrorbalans.
Samtidigt visar historien att nedrustning genom internationella överenskommelser spelar roll, även om inte alla är med från början. För 20 år sedan vägrade till exempel USA, Israel och Ryssland förbudet mot personminor. Nu tillverkas de inte längre av någon. Samma sak är det med förbudet mot klustervapen. Och samma sak kan det bli med kärnvapen, påpekar Svenska freds ordförande Agnes Hellström i en artikel.
Att kärnvapen skulle ha en balanserande eller avskräckande effekt i den internationella säkerhetspolitiken är det väl inte någon som med trovärdighet kan hävda längre. Särskilt inte efter den senaste tidens spel mellan Nordkorea, Kina och USA.
På regeringens hemsida skriver utrikesminister Margot Wallström att det ”är viktigt att påpeka att vi gör våra säkerhets- och utrikespolitiska bedömningar som ett alliansfritt land med egna avvägningar och vägval”. Hon behöver uppenbarligen stöd från ett starkt civilsamhälle som inte håller andan utan som kräver att vi ska få andas fritt.
Det är dags för en samlad fredsrörelse som fyller lungorna och med kraft höjer rösten för att Sverige ska skriva under avtalet och konstruktivt arbeta för fred, genom militär nedrustning och satsningar på mänsklig säkerhet!
