Hösten har knappt börjat egentligen. Fast höstdepressionen har redan lagt sig över mig likt blöta löv mot trottoarkanten. Under våren var ljuset halvsvagt. Sommaren brände ut mig. Jag skrev en lista i början av augusti titulerad “saker jag faktiskt vet att jag vill i livet”. Att börja skriva igen var en av punkterna på listan. Att våga tala igen finns också med. Men hur börjar man tala igen när tystnaden bebott strupen så länge? Rösten har kanske bleknat. Kanske finns det ingen som vill lyssna längre. Jag vet inte men den här texten är ett försök. En bit av det pussel som försöker att läggas i min utbrända katastrofbenägna hjärna.

Hemma i lägenheten under min sjukskrivning har det funnits alldeles för mycket tid för tankar. För stora för att rymmas inom mina väggar egentligen och för tunga för att lättsamt kunna slinka in i en vardaglig konversation. Jag börjar gråta helt okontrollerat en dag över hur rädd jag är för samhället vi lever i. Jag ringer en partner som med oroad snäll röst frågar vad som hänt. Klarar inte av att formulera mig när känslorna svämmar över. Jag börjar skämmas och hulkar fram något otydligt om framtiden och att jag inte vet om jag orkar. Jag vet inte om jag orkar. Det ekar i skallen. Studsar mot väggarna.

Stefan Löfvens små grumliga ögon som flackar osäkert när han svarar på en fråga i partiledardebatten. En socialdemokrati som tappat all riktning. Är det feghet eller bara ideologiskt förfall? En arbetarrörelse som är splittrad. Brun sörja. En släkting till mig tycker att Sverigedemokraterna är det enda partiet som är värt att rösta på. Regnbågsflaggor som bränns. Nazister som marscherar utan tillstånd stoppas inte. Nazister som marscherar med tillstånd och polisbeskydd. Nazister med sköldar och knivar. Nazister som är organiserade och rustar för strid. Nazister som ställer upp i våra val. Insatsledare Thomas Fuxborg är stolt över svensk polis säger han till pressen. Samma polis som jagar papperslösa. Som verkställer tvångsutvisningarna. Bilden på kvinnan som håller om en trasig mor vars son dom skickar tillbaka till Afghanistan. Morgan Johansson säger att han också är stolt över svensk polis. Tjejen som berättar om ett övergrepp på #metoo-demonstrationen brister ut i gråt och kan inte prata klart. Två av mina närmsta vänner ska ha ett barn och det här samhället är vad hen kommer födas in i.

Den genomsnittliga medlemmen i Nordiska Motståndsrörelsen är en vit man i 30-årsåldern. Jag inser att jag måste köpa margarin men vågar inte gå till affären fast klockan bara är 19. Höstens mörker är här. Mina gator är fyllda av vita män i 30-årsåldern. Jag kräks av ångest en kväll och sätter mig på golvet i duschen. Andas i fyrkanter. Jag undrar vad statsministern gör just nu. Tar bort en gammal bekant från Facebook som nu sitter i riksdagen för sossarna. Alla som en gång hade ryggrad har förvandlats till råttor i riksdagens korridorer. Den bruna ideologin sprids som en pest. Jag drunknar inombords. Pengarna räcker inte till så jag kan inte vara sjukskriven mer. Jag måste tillbaka till jobbet. Måste resa mig ur sängen och låtsas som att allt är bra. Fast ingenting är som det ska. Långt ifrån bra.

Alla vi som orkade oss igenom förra valrörelsen, som varit engagerade i asylrörelsen, antifascismen och har bedrivit kampen på alla fronter – konstant, förväntas nu ta nya tag. Vi ska vara utvilade och redo för ny valrörelse, torgmöten och debatter. Vi kommer att ställas inför hårda utmaningar igen, hot och hat kommer att riktas mot oss dagligen. Jag undrar hur vi ska orka en gång till. Jag vet att jag kommer fortsätta för jag har inget val. Men jag gör det inte för att jag vill. Jag gör det för att jag är rädd och för att jag måste. Det handlar om överlevnad och självförsvar. Min queera kropp och kärlek är hotad. Mina vänner som lever här utan papper är hotade. Listan på allt som är hotat är för lång för att skrivas. Den här texten må vara ett virrvarr av tankegångar men det finns ett par frågor jag vill skrika rakt ut till er alla som läser: