Är det signifikant för normaliseringen av rasism och nazism att NMR ska till Almedalen och även att Nya tider ska till Bokmässan, finns det historiska paralleller att dra?

– Vad som händer nu är att de plötsligt väljer att gå in i de här arenorna och det gör de väldigt taktiskt naturligtvis och oerhört medvetet, därför att de vill signalera att ”vi vill ta plats, vi kommer att ta plats” och de förväntar sig motreaktioner, de kanske också förväntade sig att de inte skulle ges plats och då hade de självklart haft taktik för det, men det är en signal för dem att nu går vi in och vill ta plats i en form av mainstream.

Vad säger det om vår tid att de faktiskt ges plats?

– Det finns en sorts problem, att man inte vet hur man ska hantera det här. Det finns också olyckliga konflikter mellan de som säger ”absolut, vi ska bojkotta” och de som säger ”nej, vi ska vara där för vi ska försvara våra arenor”. Det finns inte bara ett taktiskt koncept, utan det måste finnas många. Samtidigt tycker jag att det i den här diskussionen finns alldeles för lite förståelse för de människor, framför allt från de grupper som känner sig extremt utsatta för deras närvaro, som säger ”vi vill inte utsätta oss för detta, vi vill inte befinna oss i närheten och vara möjliga måltavlor”.

– Jag tycker att det finns alldeles för lite förståelse för den aspekten. Och de som säger ”vi vågar inte vara här”, vart tar deras yttrandefrihet vägen i den här yttrandefrihetsdiskussionen som vi plötsligt fått? Man argumenterar att de kan ju vara där ändå, det finns ju säkerhet, eller att de har andra arenor. Egentligen diskuterar vi inte kärnproblematiken, allas yttrandefrihet.

Och då tänker jag spontant vi som är här trots NMR, är vi med och normaliserar deras närvaro?

– Det är väldigt svårt att svara på. Egentligen kan man nästan bara svara på den frågan i efterhand. I ett efterhandsperspektiv. Däremot tror jag vi kommer se NMR, Nya tider och många andra aktörer dyka upp på väldigt många arenor av den här karaktären i framtiden. De gör det redan lokalt, på lokala marknader, på lokala evenemang, men det pratar vi inte om. Vi pratar bara om de stora evenemangen. Under väldigt lång tid har de dykt upp på mindre orter lokalt, och det blir inga nyheter, inga debatter, det kanske blir en lokal debatt eventuellt. Men plötsligt känner de sig redo för att ta det här steget. Och de kommer, misstänker jag, att fortsätta den här taktiken så att också nya arenor kommer att få förfrågningar, begäran att vi ska också vara med.


Varför tror du att den här typen av rörelser växer sig starkare än de brukar vara i dag?

– De blir synligare och synligare. Det måste känna internt vind i seglen, de känner ett momentum, att det finns en möjlighet. Annars hade de inte gjort det.

Till sist, vilka strategier

– Vi behöver en mångfald av strategier, det finns ingen quick fix. Hade en quick fix existerat, en checklista ”nu gör vi si och så” – så hade de inte existerat. Vi måste också inse att vi tror hela tiden att demokratin är vunnen. Historiskt sett är demokratin nyfödd som styrelseform. Den måste ständigt utvecklas, den måste ständigt försvaras den är absolut ingen självklarhet, den är en blinkning i mänsklighetens historia, men vi föredrar att tro att såhär har det alltid varit. Ja, det har varat i två tre generationer, men det är ingenting. Det betyder inte stabilitet på något sätt. Tvärtom!