”Nazisternas planerade demonstration sammanfaller med den judiska försoningsdagen. Mina händer är kupade runt varje namn som står skrivet på stentavlorna. Det här året ber jag att få återkalla försoningen”, skriver Channa Riedel i en essä om Jom Kippur i en tid utan försoning.
Augusti, Stockholm
Historien är en speldosa. Någon vevar i den lilla spaken och historien är nya sånger varje gång. Historien är samma vevtag, för historien om makten är speldosans sånger, förkortade melodier. Historien är bara refrängerna men intrycket är att melodierna är fullständiga. Historien är:
Vågorna över staden. Solen går upp, jag sover och går sedan till jobbet. Andra människor sitter på gatorna, har redan börjat sitt arbete. Jag går över en bro. På ett torg sitter människor ner i protest mot att de hotas om utvisning till ett land Sverige avråder resor till. Unga ensamkommande från Afghanistan har format gruppen Ung i Sverige och kräver att tvångsutvisningarna stoppas. På kvällen den 8 augusti genomförde medlemmar ur Nordiska motståndsrörelsen en terrorattack mot de sittstrejkande. En skadades svårt. Samma nazistiska grupp gick till angrepp mot prideparaden den 5 augusti och blockerade paradvägen i flera mycket våldsamma minuter.
Pappa berättar om nynazister i Stockholm på 60-talet. Ingen kunde tro att det var sant. Pappas kompis, Israel ”Isse” Vilhelm var son till rabbinen. Isse dog sen, i leukemi. Hans pappa flydde från Tyskland under kriget. När rabbinen såg nazister på gatorna i Stockholm, folk som heilade, då fick han en infarkt, en hjärtinfarkt och dog. Av chocken: av chocken att se nazister marschera helt öppet igen.
Det finns en fladdrande tråd – ett irrbloss går genom Isse och hans far. Det fladdrar över Mynttorget och bredvid oss när vi tågar längs Slussen fram till Medis. Människor som tittar, kvinnan som hånfullt skriker och pekar finger. Jag går i tåget av solidaritet, andra därför att deras rätt att leva ifrågasätts.
Den här sommareftermiddagen utanför riksdagen – det här patetiska försöket till rättvisa. Jag kan delta i den här protesten på mina villkor: delta en stund och sedan äta middag tillsammans med min pappa. Vetskapen om att jag kan göra det därför att min pappa en gång var en pojke och flydde över en blossande kontinent. Att han fick stanna. Den chilenska folksångaren Victor Jaras berömda låt El derecho de vivir en paz heter på svenska i Cornelis Vreesvjiks fria översättning Rätten till ett eget liv.
Pappa och hans familj flydde innan kriget officiellt brutit ut och de fick därför aldrig någon flyktingstatus, och av samma anledning heller aldrig rätt till krigsskadestånd för förlorad egendom. Det anses att de lämnade sin lägenhet frivilligt och någon flyttade sedan in i deras hem, drack ur deras koppar, sov i deras lakan, öppnade fönstren mot kanalen, tog djupa andetag. De kvarvarande släktingar som mördades hade däremot rätt till krigsskadestånd. Pappas mormor var tvungen att bli mördad i gaskammaren innan hennes flyktingskäl erkändes. Jag träffar en pojke på Medborgarplatsen. Han är den enda i sin familj som fortfarande lever.
September, Göteborg
Shana tovah. Må ditt år bli sött och fullt av äppelskivor doppade i honung. Det är morgongudstjänst, Rosh Hashanas andra dag. Vi samlas och stirrar på varandra mellan tomma bänkrader. Gudstjänsten tvingas göra ett uppehåll; inte tillräckligt många är på plats för att bilda en minjan. Den tionde kommer, vi återupptar bönen. Åh du vars släkt som bott här i generationer, åh ni som flydde under pogromer, ni som vandrade över gränsen, åh ni ni som bars hit på bår. Ute på gården läser jag namnen på de människor som sörjs av överlevare i församlingen. Någon har listat 65 mostrar, fastrar, bröder och systrar. Kusinbarn, en farfar.
Den 30 september planerar Nordiska motståndsrörelsen en nazistisk demonstration i centrala Göteborg, enligt dem själva den största sedan andra världskriget. Samma dag pågår Bok- och biblioteksmässan där rasistiska Nya tider är en av utställarna. Samma dag är en mättad dag, tung av rannsakan. Det påbjuds att fastan inleds redan i solnedgången kvällen innan. Ingen mat eller dryck får därefter intas på tjugofyra timmar. Synagogan är under hela dagen en plats för bön, för försök till försoning mellan människa och Gud och mellan människa och människa. Jom Kippur – den judiska försoningsdagen – självrannsakelsens krona. Tio dagar innan ägnas åt att be om förlåtelse för de oförrätter – små som stora – som du gjort dig skyldig till under året. Tio dagar att dra loss de förgiftade bladen och livets bok darrar.
Vad för ont har du åsamkat din medmänniska? Vilka etiska och moraliska bud har du brutit mot? Nazisternas planerade demonstration sammanfaller med den judiska försoningsdagen. Mina händer är kupade runt varje namn som står skrivet på stentavlorna. Det här året ber jag att få återkalla försoningen.
Jag stod en gång förra året på Raoul Wallenbergs torg. Det var en shabbes i oktober, luften var klar. Nazister stod på torget, omsorgsfullt skyddade av polis. Ett stenkast från synagogan där Förintelsens offer står inhuggna på stenmurar. De dödas namn på väggar som förvägrades dagsljus. Speldosorna som vevade vilt, nazisterna avslutade med Du gamla du fria.
Jag kände för att kräkas men sprang bara runt och skrek åt poliserna: ”Vad ska vi säga till våra fäder, vad ska vi säga till våra mödrar? Till våra döda fastrar och mormödrar? Ingen kommer att kunna återta skändningen av våra kroppar och gravplatser.”
Och nazister marscherar helt ostörda på avenyerna och knackar sönder våra tårar. Och ensamkommande unga samlas fortsatt på torgen för att åter kräva sina liv. Inte en meter åt dem som älskar att våldföra sig på historien. Inte en meter åt dem som spottar på de döda eller åt dem som spottar på de som kräver rätten till ett eget liv.
Rosh hashana. Det finns ett gripande efter det söta i årets huvud. Himlens portar öppnas, livets bok darrar inför rannsakelsen. Tio dagar att dra loss de förgiftade bladen. Som det står skrivet:
Hur många kommer att förgås
Hur många kommer att skapas
Vem ska leva och
Vem ska dö
Vem genom vatten
Vem genom eld
Vem kommer att bli förnedrad och
Vem kommer att hedras
Shana tovah. Med en längtan efter söta år, men först kampen, tårarna.
Snart får vi se äppelblomsten växa ur våra händer.
