Det går en rak linje från rubrikerna till våldsdåden, från kafferasten till nazistattacken. På vägen passerar den linjen genom oss alla, för det är vi som är samhället och utan vårt medgivande kan ingen avhumanisering ske. Utan oss kan inga normer förskjutas. Utan oss kan inga ord tömmas på dess riktiga innehåll, skriver författaren Annelie Drewsen.
Ensamkommande flyktingbarn ljuger om sin ålder. Ensamkommande flyktingbarn missbrukar heroin. Ensamkommande flyktingbarn begår sexuella övergrepp. Ensamkommande flyktingbarn kostar pengar. Ensamkommande flyktingbarn blir kriminella.
Tidningarna har varit fulla av sådana rubriker de senaste åren. I artikel efter artikel fråntas en grupp människor sina mänskliga egenskaper och reduceras till ett problem. Nu talar jag inte om högerextrema tidningar, utan de som vi alla läser. I vårt kollektiva medvetande växer en tydlig bild fram. Snart kan vi alla se att de utgör ett hot. De ljuger ju! Missbrukar! Kostar pengar! Tafsar! Slåss!
Och snart protesterar föräldrar när deras barn ska få klasskamrater som är ensamkommande flyktingbarn.
Och snart protesterar grannarna högljutt när en villa ska bli boende för en handfull ensamkommande flyktingbarn.
Och snart sitter folk på fikarasten och pratar om ”skäggbarn” när de menar ensamkommande flyktingbarn.
Och snart viskar skolungdomar ”hallick” i örat till de ensamkommande flyktingbarnen som börjar i deras skola.
Och snart skriver Migrationsverket upp ålder på tusentals ensamkommande flyktingbarn utan medicinsk prövning.
Och snart går en mobb ut på stan för att slå ner ensamkommande flyktingbarn.
Och snart hyllar en känd svensk författare mobben och kallar de ensamkommande flyktingbarnen för ”pack”.
Och snart dyker nazistungdomar upp och skriker sina slagord på en demonstration för ensamkommande flyktingbarn.
Och snart evakueras ensamkommande flyktingbarn från orten för att nazister ska marschera på gatorna.
Och snart brinner ett boende för ensamkommande flyktingbarn.
Och snart sker ännu en nazistattack med våld och slagord mot en fredlig manifestation för ensamkommande flyktingbarn.
Men vad gör väl det? Det är ju ändå bara ett gäng lögnaktiga, missbrukande, kriminella och kostsamma ensamkommande flyktingbarn som det handlar om. Vem bryr sig om dem när köket ska renoveras? När bilen behöver repareras? När semestern ska planeras? Det handlar ju inte om oss!
Jo, det handlar om oss. För det går en rak linje från rubrikerna till våldsdåden, från kafferasten till nazistattacken. På vägen passerar den linjen genom oss alla, för det är vi som är samhället och utan vårt medgivande kan ingen avhumanisering ske. Utan oss kan inga normer förskjutas. Utan oss kan inga ord tömmas på dess riktiga innehåll*. Och vi kan välja vad vi gör när den linjen skär genom våra egna kroppar. Antingen blundar vi och låter det ske, eller så säger vi stopp. Hit, men inte längre.
Annars vet vi hur det kan sluta.
Först kom de efter de ensamkommande flyktingbarnen, men jag höjde inte min röst för jag var inte ett ensamkommande flyktingbarn.
Sedan kom de för att hämta…
Ja, vem?
* Ensamkommande flyktingbarn är enligt FN:s definition barn och ungdomar under 18 år, eller annan lägre myndighetsålder, som söker asyl i ett land utan att ha föräldrar eller andra vårdnadshavare tillgängliga i mottagarlandet.
