Kvinnohatet på nätet eskalerar i skydd av yttrandefriheten, ineffektiv lagstiftning och undermåligt polisarbete. Men likaväl som trollens yttrandefrihet tillåts ska grundlagen skydda även kvinnors yttrandefrihet. Vår påstått feministiska regering måste ta ett helhetsgrepp om frågan hur vi ska freda kvinnors tillvaro på nätet, skriver Maria Jacobson.
”Du är inte lite sjuk du.”
Den enda meningen fick jag i ett mejl efter att ha gjort en normkritisk analys av Region Skånes webbportal förra året. Jag tyckte faktiskt meningen var rätt festlig. Tänkte ut skojiga svar: Du skulle bara veta! Astma, grå starr, hudsjukdom. Ett annat svar var: Jajamensan, hur står det till själv?
När jag fick veta att jag också var uthängd på diverse nazistsajter var det inte lika roligt längre. Jag blev inte direkt hotad men det fanns en hotfull underton, särskilt i kommentarsfälten. När Nordiska motståndsrörelsen började med kvarterspatrullering där jag bor blev jag ett tag paranoid.
Hat och hot på nätet riktat mot journalister, särskilt kvinnor, pågår ständigt men tar tid att åtgärda politiskt, lagstiftningsmässigt och branschmässigt. Lite för lång tid i mitt tycke, företeelsen har funnits i minst 10-15 år. Kvinnor var länge tysta om sina upplevelser, på ett liknande sätt som kvinnor utsatta för våld i nära relationer också har varit, och är, tysta.
Våld och hot om våld har som syfte att skrämma och tysta. Men på senare år har alltfler kvinnor, både journalister och andra, trätt fram och berättat. Det ger en styrka att veta att en inte är ensam. Utsatta kan dela med sig av strategier och förhållningssätt.
Näthat har uppmärksammats i flera forum på sistone. 11 februari hölls en halv dags seminarium om ämnet på Göteborgs universitet. Och på måndagen 13 februari, på Unesco world radio day, diskuterades frågan på Kulturhuset i Stockholm, där bland annat Cilla Benkö, vd för Sveriges radio, och Irena Pozar, ansvarig för sociala medier-strategier på Bonnier tidskrifter, medverkade.
Nyligen lämnades också en bakgrundsrapport till FN:s generalsekreterare om hot- och hatbilden mot kvinnor som är journalister i Sverige, Special report focusing on threats and on line hate against women journalists and gender equality. Den är gjord av Fojo Media Institute, placerat på Linnéuniversitetet. Bakgrundsmaterialet bidrar i sin tur till en FN-rapport om säkerhet för journalister och straffrihet – de som hotar och hatar kan av olika skäl sällan ställas inför rätta.
Enligt Brottsförebyggande rådet läggs 96 procent av anmälda nätkränkningar i Sverige ned av polisen. På så sätt eskalerar kvinnohatet i skydd av yttrandefrihetsgrundlagen och andra lagar, även om samhället i stort tar avstånd från troll och näthatare.
Fojorapporten är en sammanställning av flera studier och undersökningar. Den bekräftar tidigare uppgifter om att både kvinnor och män i journalistiken utsätts för hot och hat.
Undersökningarna visar att mellan 30 och 40 procent av journalistkåren har fått direkta hot. Det kan jämföras med 5 procent i övriga befolkningen. Fler kvinnor än män utsätts och innehållet riktat till kvinnor är grövre och kopplat till kön. Av en studie framgår det att en tredjedel av kvinnorna inom journalistkåren har hotats med våldtäkt, stympning av könsorganen och annat sexuellt våld. De allvarligaste hoten kommer från anonyma individer och högerextremistiska miljöer.
Rapporten tar inte upp hur det ser ut när det gäller till exempel rasistiska, homofobiska eller transfobiska nätkränkningar. Troligen har det inte gjorts någon undersökning alls på dessa teman, vare sig det gäller journalister eller befolkningen i övrigt.
Situationen på nätet leder till åtminstone två konsekvenser, visar en vetenskaplig artikel som redovisas i rapporten. En är att den kan leda till självcensur bland journalister. Så kan ske genom att kvinnor undviker att skriva om ämnen som vanligen utlöser hat- och hotkampanjer. Det kan också skrämma kvinnor från att söka sig till journalistiken.
En ytterligare konsekvens är att att hatbrottslagstiftningen i praktiken skyddar troll. Kön finns inte med som en grund för hatbrott. Demokratibrott är en lagstiftning som framförallt rör fri åsiktsbildning och politisk handlingsfrihet, där hot och hat mot bland andra journalister och politiker omfattas. Den lagen används sällan på grund av att kriterierna för brott är högt satta. Lagen omfattar ”alla” och särskiljer inte kön.
En undran är varför inte en feministisk regering kan agera snabbt på lagstiftningsområdet. I februari 2016 lämnades ett betänkande till regeringen där en rad förslag gavs. Näthatsbrott mot kvinnor i allmänhet men också mot kvinnliga journalister ska kunna lagföras, enligt förslaget.
Så sent som i december 2016 diskuterades frågan i riksdagen. Justitieminister Morgan Johansson (S) gav då beskedet att en lagrådsremiss – ett utkast till lagtext – beräknas komma under våren 2017. Den lämnas till lagrådet, en myndighet som har till uppgift att granska om lagtexten strider mot grundlagen. Därefter går den vidare som lagförslag till riksdagen där den bereds för beslut. Processen är långsam men regeringen skulle kunna göra en feministisk högprioritering och skynda på.
Johansson anförde bland annat att lagstiftningsarbetet på området är komplext och har bäring på annan lagstiftning, exempelvis yttrandefrihetsgrundlagen.
Min reflektion är att om lagförslaget ska ge kvinnor skyddsvärde bör också den redan existerande hatbrottslagstiftningen beröras om det ska finnas en konsekvent linje mellan näthatbrott och hatbrott. Då behöver kön läggas till som grund för hatbrott. I sin tur kräver det betydligt större resurser till rättsväsendet för utredning och lagföring.
Överhuvudtaget är lagarna som rör kränkningar inkonsekventa. Diskrimineringslagen och hatbrottslagarna har exempelvis inte enhetliga grunder för kränkningar. När det gäller diskrimineringslagen är kön en skyddad diskrimineringsgrund medan kön saknas i hatbrottslagstiftningen.
Med lite fantasi skulle lagen om grov kvinnofridskränkning också kunna komma till användning. Den ska skydda kvinnor som utsätts för våld av män. Lagen är knuten till nära relationer, vilket är ett hinder för att införliva näthat. Den borde dock kunna utvidgas till att omfatta gärningspersoner som inte har en nära relation till offer för näthot och trakasserier.
Också ett sådant förslag skulle komma i konflikt med yttrandefrihetsgrundlagen, som har en stark ställning i Sverige. Dock skulle möjligheten kunna undersökas. Om feminism tas på mycket stort allvar av regeringen blir kvinnors skyddsvärde i förhållande till yttrandefrihet lika brännhet som frågan om pornografi är. Den sistnämnda är så het att den inte ens talas om i politiska termer längre.
När det gäller mediebranschen förstärker medieföretag säkerheten på redaktioner och mediehus, enligt Fojo-rapporten. Det kan handla om skalskydd såväl som säkerhetsträning för personal. Om det inte redan ingår, så bör det också finnas handledning, eller stöd, till journalister. Inte minst till kvinnor vars situation i nätlandskapet är mer kritisk än mäns.
Journalistförbundet har utarbetat riktlinjer för att förebygga hot mot journalister men de tar inte specifikt upp kön eller kvinnors situation i nätlandskapet.
Problemet med näthat mot kvinnor är sammansatt och berör olika nivåer i samhället. Ytterst handlar det om demokrati och kränkningar av människors integritet och värdighet. Och likaväl som trollens yttrandefrihet tillåts ska grundlagen skydda kvinnors yttrandefrihet. Det handlar också om kvinnohat och kvinnoförakt. Genom historien har det kommit till uttryck på många sätt, och kvinnors lägre ställning har varit förankrad i samhällsinstitutionerna.
Näthat kan ses som ett moderniserat kvinnohat. Även om det finns en norm om jämställdhet i dag släpar skydd och lagstiftning efter på området. Det betyder att kvinnohatet på sätt och vis sanktioneras så länge det inte åtgärdas politiskt och lagstiftningsmässigt. Till syvende och sist handlar det om hur den enskilda kvinnan upplever situationen. Om hur hon mår.
