Det uppstår ett märkligt fenomen när det uruguayanska landslaget i fotboll spelar någonstans i världen. Gatorna töms på folk, taxichaufförerna stannar sina bilar och kaféer med stora tv-skärmar tar emot hundratals kunder.

I ett sekulariserat land utan religion är fotbollen den enda gemenskapen. Den avlidne uruguaynske författaren Eduardo Galeano skrev en bok om hur Uruguay ser på fotbollen, vilka passioner den väcker och hur mycket kärlek och stolthet som läggs på la Celeste, som herrlandslaget kallas i folkmun. Den ljusblåa tröjan som har samma färg som den uruguayanska flaggan, har blivit en viktig symbol för landets identitet och alla souvenirbutiker i hela landet säljer tröjan. Spelare som Luis Suárez och Edinson Cavani, födda i landet, har blivit internationella stjärnor och är landets ikoner. Man följer deras mål och deras privatliv som de vore kungligheter.

Uruguay anordnade världens första världsmästerskap i fotboll 1930 och vann det. Värdlandet hade byggt Estadio Centenario, världens största stadium med kapacitet för 40 000 åskådare. Fotbollen var mannens tribut till den manligaste av alla idrotter, att vinna mästerskapet visade makt och effektivitet, trots sin ringa storlek hade det lilla Lilliput-landet Uruguay visat sina muskler och vunnit mot mycket större motståndare.

1950 hände det igen, Uruguay spelade finalen mot Brasilien på Maracanã stadium, lika stort som Centenario hade varit tjugo år tidigare. Brasilien var favoriten, de spelade på hemmaplan och oddsen spådde Brasilien som vinnare. Men då hände det osannolika, Alcides Ghiggia gjorde mål i 34:e minuten av andra halvleken och Uruguay vann med 2-1 över Brasilien.

Alla radioinspelningar vittnar om den frusna tystnaden som uppstod när det blev klart för publiken att grannlandet Uruguay, som var 35 gånger mindre än Brasilien, hade slagit dem och åkte hem med sin andra trofé, 20 år efter den första segern 1930.

Maracanã blev mytisk för Uruguay, drömmen om att vara så stort och så framgångsrikt som på 1950-talet ligger kvar som en viktig del av den uruguayanska identiteten.

I dag är läget ett annat, landslaget, som nu kvalar för att delta i nästa världsmästerskap i Ryssland 2018, har förlorat tre matcher i rad. Och domedagsprofeter och siare säger att det är osannolikt att landet ska komma med. Landslagets tränare Oscar Tabarez, en mellanstadielärare som var en anonym fotbollsspelare, uppmanas att avgå och till och med internationella spelare som Suárez säger att man måste ändra på konceptet, att det försiktiga defensiva spelet som landslaget spelar nu, måste ändras.

Uruguay har numera ett landslag av kvinnor som spelar men har få sponsorer och en liten publikskara som inte ger damfotbollen någon stor roll i landet. Fotbollen är och förblir en del av den manliga identiteten och av den nationella karaktären i Uruguay.

Den nationalistiska diskursen vilar trygg i tangon, maten och fotbollen, de tre ben som den uruguayanska identiteten stödjer sig på.