Flickor och pojkar som tränar tillsammans utmanar maskulina normer och deltagarna i samträningar ser i högre grad varandra som idrottare snarare än som flickor eller pojkar. Samträning är därför något som kan bidra till jämställdhet, menar Karin Grahn i ny rapport som går igenom hur idrott kan gynna samhället.
Karin Grahn skriver i sin forskningsgenomgång i Riksidrottsförbundets rapport Idrottens samhällsnytta att samträning eller samtävling – det vill säga att flickor och pojkar, män och kvinnor, tränar eller tävlar gemensamt – i sig inte ger jämställdhet utan att det krävs ett aktivt arbete för att skapa jämställdhet. Samträning- och samtävling är i dag undantag inom idrottsvärlden som oftast är indelad efter oliksprincipen, det vill säga att kvinnor och män tävlar för sig.
Tanken är att män och kvinnor har så olika fysiska förutsättningar att det skulle vara orättvist att de skulle tävla gemensamt, något som dock har ifrågasatts och indelningen har också kritiserats då det försvårar för transpersoner och icke-binära. Grahn pekar också på att även små flickor och pojkar ofta tränar och tävlar för sig, trots att fysisk styrka inte kan anses motivera det. Exempel på sporter som inte är uppdelade i män och kvinnor är motorsport, ridsport och flygsport.
Grahn presenterar fyra teman som kan bidra till jämställdhet genom samträning. Det första rör gemensam identifiering som idrottare och hon pekar bland annat på hur samträning- och samtävling inom ridsporten innebär att idrottarna identifierar sig som ”ryttare” snarare än ”kvinnlig” eller ”manlig” ryttare och Grahn pekar också på studier som visar liknande tendenser även inom karate och kampsport.
Kön blir mindre viktigt
Det andra temat rör organisering och ledarskap för att främja jämställda relationer och handlar om hur tränare genom övningar och gruppindelningar under en träning kan välja bort att använda kön som indelningskategori. Genom att inte hela tiden synliggöra deltagarnas kön minskar det i betydelse, då ”möjliggörs en mer avslappnad interaktion mellan flickor och pojkar och de känner inget behov av att upprätthålla gränser sinsemellan”, skriver Grahn.
Det tredje temat handlar om att gemensamma erfarenheter på träningar och tävlingar kan utmana en maskulin norm och tankar om att kvinnor har en lägre kapacitet än män. Grahn pekar på studier som har gjort inom simning som visar att samträningar kan visa att det inte finns ”en given utgång” i en tävling på en träning när pojkar och flickor simmar mot varandra. I studier på kampsport visas hur samträning kan bidra till att ifrågasätta föreställningar om att män är överlägsna kvinnor.
Ett fjärde tema tar upp vikten av fler ledare och förebilder när det gäller ett underrepresenterat kön. Grahn exemplifierar med en studie som pekar på att det är särskilt viktigt med erfarna och kompetenta kvinnor som tränare i samträningar inom en sport som är mansdominerad, och att det är viktigt att kvinnor även finns i beslutsfattande roller inom idrotten.
Idrottens samhällsnytta är en forsknings- och utvecklingsrapport (Fou) där 16 forskare i 13 olika kapitel tittar på olika aspekter av idrottens samhällsnytta, förutom jämställdhet tittar forskarna också på etnisk mångfald och integration, fysiska och psykiska effekter av idrott och vilken betydelse idrott kan ha för personer med funktionsnedsättning bland annat. Den går att läsa i sin helhet på Riksidrottsförbundets hemsida. Redaktörer för rapporten är Paul Sjöblom och Johan Faskunger.
