”Istället för att bikta sig i tv bör männen ta ett steg tillbaka och lyssna på de personer som berättar om sina erfarenheter av övergrepp, starta eller engagera sig i feministiska mansgrupper, anordna killmiddagar och så vidare. Sådana aktiviteter skulle bättre lämpa sig under en hashtag som #ihave”, skriver Vänsterjuristerna i Stockholm i en debattartikel.
De senaste dagarna har vi genom hashtaggen #metoo kunnat ta del av hundratals erfarenheter av sexuella övergrepp och trakasserier. Som ett svar på detta skapades #ihave; en hashtag under vilken förövarna har klivit fram och bekänt sina gärningar. De män som medverkat har bemötts med beröm och några har fått ta plats i olika tv-studior. Männen har ogenerat berättat hur de tjatat sig till sex samt hur de har kränkt kvinnors integritet genom sexuellt ofredande. Tjatsex är en problematisk gråzon som inte är ett övergrepp i juridisk mening men inte heller något som bygger på ömsesidighet och respekt.
Sexuellt ofredande finns dock i brottsbalken, 6 kapitlet, 10 paragrafen. Den som utsätter annan för detta brott, exempelvis i form av tafsande, kan dömas till böter eller fängelse i högst två år. Ett av syftena med strafflagstiftningen är att avskräcka medborgarna i samhället från att begå brott. Lagstiftningen ska ha en preventiv men också normerande verkan.
När förövare lugnt berättar för offentligheten om sina övergrepp är rättsväsendets bristfällighet ett faktum. Vilka andra brott skulle en förövare känna sig bekväm nog att erkänna framför ögonen på hela svenska folket? Det är stötande att den som erkänner ett brott offentligt gör detta utan tanke på att riskera att lagföras för det.
Behovet av ny lagstiftning blir, liksom otaliga gånger förut, tydligt och vi sätter hoppet till regeringens löfte om en samtyckeslag innan slutet på året. Samtyckeslagstiftning skulle få ner antalet brottsrekvisit, vilket skulle underlätta för att få fler fällande domar. Vi hoppas därtill att sexualbrott, i synnerhet våldtäkt, görs till ett oaktsamhetsbrott. Vid sexuella övergrepp skulle det innebära att förövaren kan dömas för att den borde
förstått att den tvingat sig till en sexuell handling. Detta skulle ytterligare stärka vikten av att säkerställa att samtycke föreligger. Viktigt att understryka är dock att bevissvårigheterna skulle kvarstå trots ny lagstiftning.
Våldtäktskultur är också ett lika beklämmande problem inom domarkåren som i resten av samhället. Utbildning blir därför minst lika viktigt. Istället för att bikta sig i tv bör männen ta ett steg tillbaka och lyssna på de personer som berättar om sina erfarenheter av övergrepp, starta eller engagera sig i feministiska mansgrupper, anordna killmiddagar och så vidare. Sådana aktiviteter skulle bättre lämpa sig under en hashtag som #ihave.
Avslutningsvis vill vi påminna om att sexualbrott redan i dag står under allmänt åtal, vilket innebär att en polis eller åklagare ska inleda en förundersökning så snart det finns anledning att anta att ett sådant brott har förövats. Anledning att anta är det lägsta beviskravet för utredning av brott. I ett jämställt rättssamhälle hade därför en påbörjad rättsprocess varit en naturlig följd efter den typ av bekännelse som vi fått ta del av genom
#ihave. Här är viktigt att understryka att de som är offer inte har en skyldighet att anmäla; deras välmående kommer först.
När en rättsprocess uteblir trots offentliga erkännanden påminns vi återigen om att även rättsväsendet är en del av den patriarkala ordningen. Att #ihave skulle vara ett framsteg är därför en patriarkal illusion; i verkligheten är det snarare ett kvitto på sexualbrottslagstiftningens förfall.
