”Jag har börjat förstå att min tama reaktion inför en eventuell krissituation kanske inte bara handlar om att jag inte tror att Sverige någonsin skulle kunna drabbas av krig, utan för att spåren av de trauman jag ärvt hindrar mig från att känna alla mina känslor”, skriver Wendy Francis i en reflektion över ett falskt alarm.
Det var söndag kväll och jag sysselsatte mig med att titta på en gamla Wallander-film, som jag säkert redan hade sett två eller tre gånger tidigare. Vinden susade mellan husen utanför och jag kunde känna stanken av cigarrettrök, som jag gissade kom från min excentriska grannes balkong. Jag kunde inte hålla mig längre, jag ställde mig upp för att stänga igen fönstret och hindra lukten från att störa mitt filmtittande. Men i samma stund börjar hela staden tjuta av ett skarpt, borrande oväsen som fick väggarna att vibrera.
Det var ”Hesa Fredrik”, ja så kallas larmet som utan förvarning ekade tungt mellan betongen i Storstockholm sent på söndags kvällen. Larmet heter egentligen Viktigt meddelande till allmänheten (VMA), och testas klockan 15.00 den första helgfria måndagen i mars, juni, september och december. Men det var söndag, helg och julimånad. Inget stämde.
Jag minns inte så mycket av den kvällen egentligen, inte mer än att jag fick ont i öronen och att min blick fastnade på fönsterglaset som om jag sökte något svar från världen utanför. Jag hade naturligtvis kunnat kolla en nyhetsapp på mobilen för att se efter vad larmet egentligen handlade om, men min blick hade inte fastnat på grund av min oro. Den hade fastnat för att jag helt enkelt inte visste vad jag ville göra åt ”situationen”.
Jag vet vad trauma är, jag har lärt mig hur det ser ut och fungerar. Det kanske låter fullständigt absurt för någon som aldrig hört berättelser om morföräldrarnas sista minuter av frihet innan krig tvingar dem att lämna allt de äger och fly, eller råkat höra gammelmoster prata i sömnen om minnen av bomber som faller över skolor och lämnar skolgårdar fulla av döda barn som saknar diverse kroppsdelar.
Jag har blivit bekant med känslan av att minnena kryper upp när du minst anar det och leker lite lätt med dina tankar till en början, och slutligen tar över din logik.
Trauma är aldrig logiskt men jag har förmågan att leva bortom det, i ett slags tillfälligt limbo. Så när larmet började tjuta, började jag skratta. Jag stod säkert i tio minuter och gapskrattade rakt ut åt bilden av hur folk säkert irrade omkring och oroade sig över ett larm som givetvis inte ens var på riktigt. Nu, några dagar senare, skäms jag i skuggan av min egen okunskap. Inte för att jag skrattade bort oro, men för att jag var alldeles för naiv inför tanken av att Sverige skulle kunna vara under attack.
Jag vill gå så långt som att påstå att det finns en skillnad mellan rädsla och rädsla. Det finns den sortens rädsla som du kan känna inför att begå ett misstag, råka illa ut eller göra bort dig. Det är den sortens rädsla som får dig att tänka till en extra gång innan du säger eller gör något som du kanske kommer få ångra någon sekund senare. Den rädslan är lite ljummen, lite mellanmjölk jämfört med oron ”Hesa Fredrik” kan ha orsakat vissa, samtidigt som det är den sortens rädsla de flesta av oss stöter på mest i livet.
Sedan finns den sortens rädsla som går hand i hand med att vara vettskrämd eller livrädd, en känsla som ilar i kroppen och skapar en kemisk reaktion i hjärnan. Jag har sett det på film, ni vet föräldrar som plötsligt kan lyfta upp brinnande bilar från marken med bara händerna, allt för att rädda ett barn som hamnat i kläm.
Jag erkänner att jag lever ett relativt sorglöst liv, jag inser mitt privilegium i det hela och är tacksam över att jag aldrig upplevt krig på nära håll och att jag aldrig behövt fly från mitt hem. Det är en välsignelse i sig. Men i den välsignelsen kan jag inte bortse från det trauma jag trots allt ärvt. Jag har börjat förstå att min tama reaktion inför en eventuell krissituation kanske inte bara handlar om att jag inte tror att Sverige någonsin skulle kunna drabbas av krig, utan för att spåren av de trauman jag ärvt hindrar mig från att känna alla mina känslor.
Missförstå mig rätt, trots min trygga tillvaro är jag ingen katt med nio liv att förbruka. Men min släkts historia kantas av både elände och mirakel, något som fått mig att inse ett och annat om den sköra aktiviteten vi kallar att leva. Jag lärde mig tidigt att inget träd existerar oberoende av sina rötter. I mina vener rinner blod av slavar, abolitionister, urfolk och judar. Mitt folk har berövats frihet och stått emot kolonisatörer. Min släkt har upplevt två förintelser, en medborgarrättsrörelse, krig och flykt. Men jag har inte upplevt något av det, jag har sett och hört det i efterhand, på en trygg plats med mat och vatten i överflöd.
Som judinna och som svart bär jag på århundraden av förföljelse, minnen av en smärtsam tid som det rentav varit fult att prata högt om. Det har tagit många år för mig att inse att jag kanske inte är helt bekväm med min egen rädsla, eller att jag snarare inte lärt mig att hantera rädslan inom mig – både den jag upplever i mitt liv och den som passerat genom min släkt.
Jag påstår inte att jämförandet av människors rädslor är viktigt, men det är centralt att vi förstår var vi står i relation till varandras erfarenheter och smärta. Det är på så sätt jag tror att vi lättare förstår människors reaktioner vid kriser, varför vissa människor plötsligt kan lyfta brinnande bilar, medan andra bara står och garvar.
Innerst inne kanske jag greps av panik och ville lägga händerna för öronen och be en stilla bön när larmet tjöt. Jag var nog inte helt oberörd den kvällen, jag försökte nog intala mig själv att allt bara var ett missförstånd som internet snart skulle göra memes av. Men det var inte roligt någonstans, mitt försvar var dock att låtsas som om inget var fel, som att mina öron spelade ett spratt med mig. Jag valde att nöja mig med att vara ovetandes verkligheten och i stället sätta mig ner i soffan igen och titta vidare på min söndagsfilm – där kriminalaren Kurt Wallander och hans olösta mordfall var det närmaste jag kom en tragedi.
Är det viktigt för människan att lära känna sin egen rädsla, för att kunna förstå sig på andras? Kanske, förmodligen. Oavsett hur vi uppmärksammas om att krisen är framme, genom ett larm – som kan visa sig vara falskt – eller av bomber som faller ner på skolgården, är det viktigt att vi pratar om våra rädslor och trauman för att lindra ångesten för kommande generationer. För de som kommer minnas våra minnen, både eländet och miraklen.