Det är min första kväll i Hongkong, och jag står utanför en tunnelbanestation i stadsdelen Kowloon och väntar på en person som kallar sig Jacey Kan Man Ki. Himlen har mörknat, men de många färgglada neonskyltarna och billyktorna lyser med sitt artificiella ljus upp staden. Kvällen är ung. Det ska ta lång tid innan Hongkong somnar, om någonsin.

Om Jacey Kan Man Ki vet jag bara att hon arbetar på en feministisk organisation, kanske den enda som officiellt kallar sig feministisk, i Hongkong, och pratar engelska. I den här delen av stan pratar annars de flesta kantonesiska, till skillnad från på den sydligt belägna Hongkong-ön, där det bor många expats och Hongkongbor, som arbetar på banker och i andra internationella miljöer, och pratar engelska även till vardags.

– Min kompis väntar redan på oss på en restaurang, säger Jacey Kan Man Ki när hon dyker upp. Vi börjar genast sick-sacka oss fram på trottoarerna och över gatorna.

Efter några minuter är vi framme. Utanför restaurangen har disk och porslin, i brist på plats, staplats och radats upp vid ingången och ända ut på trottoaren, där den diskas.

Vi går upp på övervåningen.

– Hit kommer folk för att äta lokala specialiteter från Chao Chou, en region i södra Kina, berättar Casey Kwok Ka Chai, som redan sitter vid ett av borden, när vi slår oss ner.

De beställer in en rad specialiteter, såsom gås och friterade ostron, medan de berättar att livet i Hongkong är hårt. ”Working, busy and poor” (Jobbar, upptagen och fattig), är uttrycket för den unga generationens levnadsvillkor i staden, berättar de.

Familjebildning

– Stan håller på att köra ut sina egna invånare, säger Casey Kwok Ka Chai och syftar på de skyhöga hyrorna som inget tycks få stopp på.

– Vi har inte längre råd att bo här, säger hon och berättar att hon själv inte har råd att flytta hemifrån.

Samma gäller Jacey Kan Man Ki.

– Att som tjej vara 30-år och ännu inte ha familj, då räknas man som uträknad, säger hon och får medhåll från Casey Kwok Ka Chai.

Själva är de 24 respektive 28 år, och verkar inte ha särskilt bråttom eller ens vara särskilt intresserade av att skaffa familj för tillfället. Däremot skulle de gärna vilja flytta hemifrån. Men trots att de båda har arbete, så räcker lönen inte till att betala en hyra. Än mindre till att försörja fler än sig själv.

Så mot bakgrund av denna kontext, vilka feministiska frågor, förutom de traditionella förväntningarna på en ung kvinna och de hårda levnadsvillkoren, är viktiga i Hongkong, undrar jag.

Jacey Kan Man Ki berättar att det är svårt för unga tjejer och killar med utbildning och som vill arbeta att skaffa barn och bilda familj. En anledning är att det saknas barnomsorg i stor skala. Den som finns räcker inte till. Och alla familjemedlemmar måste arbeta för att få livet att gå ihop.

Jacey Kan Man Ki.

Sex och abort

Casey Kwok Ka Chai tycker att frågor som rör sexuella- och reproduktiva rättigheter är viktiga, och hon ser ett problem i hur det pratas om sex.

– För det första talas det ganska lite om sex, och när det talas sex, så målas det upp som något farligt, något som är förknippat med det fula, det farliga, och att det därför är något man ska hålla sig långt ifrån, säger hon.

Det går på tvärs mot vad som verkligen behövs för att unga människor ska få bra information om sex och om sina rättigheter i relation till sex, menar hon och får bekräftelse av Jacey Kan Man Ki.

Ett praktiskt problem är abort. Jacey Kan Man Ki berättar att trots att abort är tillåtet i Hongkong, så har det blivit allt svårare att hinna få tid på sjukhusen innan det är för sent.

– I takt med att tillgången till offentlig vård krymper har det blivit vanligare att tjejer reser till Shenzhen i Kina för att genomföra abort, berättar hon.

Och tilläger att det är lite ironiskt, eftersom feminister i Hongkong, och även Kina, vanligtvis är mycket kritiska mot kommunistpartiet i Peking.

I takt med att ljudvolymen stiger i den enkla lokalen blir det allt svårare att uppfatta det som sägs vid bordet.

– De är lite mer högljudda i Kowloon, på den här sidan stan, än nere på Hongkong-ön, som du kanske har märkt, påpekar Casey Kwok Ka Chai samtidigt som en grupp personer skrällande skålar längre in i lokalen.

Hon beskriver den feministiska rörelsen i Hongkong som inkluderande, en rörelse som står upp för och inkluderar kampen för andra marginaliserade grupper, såsom de kvinnor som arbetar som hemhjälp, migrantarbetare i övrigt både från Kina och andra länder och de kvinnor som tvingas prostituera sig.

Paraplyrevolutionen

Under 2014 spreds protestbilder från Hongkong runt om i världen. Från de många paraplyer som syntes på dessa kom demonstrationerna, som då ägde rum, att kallas för paraplyrevolutionen.

Det började på sommaren 2014 då en ny rörelse, som kom att kallas Occupy Central, varnade för att den skulle ockupera Hongkongs affärsdistrikt om inte valsystemet gjordes om i mer demokratisk riktning. Samma sommar presenterade Peking sin plan för hur ett system med allmänna, fria val skulle se ut, vilket fortsatt skulle ge Peking stort inflytande över processen. I månadsskiftet september–oktober ockuperade studenter tillsammans med Occupy Central-rörelsen och demokratiaktivister gator i centrala Hongkong i protest mot planerna. Därtill anslöt sig feministiska och hbqt-aktivister, inklusive Casey. Polis ingrep vid flera tillfällen mot demonstranterna. 

Casey Kwok Ka Chai och Jacey Kan Man Ki berättar att de under den här perioden upprättade en hotline, en telefonlinje, dit unga människor kunde anmäla sexuella trakasserier och sexuellt våld under de pågående protesterna. Tack vare denna lyckades gräsrotsrörelserna stötta en ung kvinna, som utsattes för sexuella trakasserier under pågående protester, genom en rättegång, i vilken den skyldige dömdes.

Casey Kwok Ka Chai.

Nytt ledarskap

Vad har hänt sedan protesterna tystnade? Medförde de några förändringar, undrar jag. Jacey Kan Man Ki menar att framför allt utkristalliserades ett nytt ledarskap.

– Flera av de unga studenter och kvinnor, som kom fram som ledare under protesterna, har gått vidare till att kandidera till politiska beslutande församlingar, säger hon.

En annan framträdande person under protesterna var sångerskan och Hongkongs superstjärna Denise Ho.

– Känner du inte till Denise Ho, Hongkongs mest kända sångerska och gay-aktivist, undrar Casey Kwok Ka Chai, när jag ser frågande på henne.

En google-sökning senare inser jag har varit dåligt påläst. I en lång artikel i the Guardian, så sent som i september, beskrivs Denise Ho, Cantopopdrottningen som av Peking betecknats som Hongkongs gift, som frontfigur i protesterna mot Kina.

”De här studenterna kämpar inte för godisklubbor åt dem själva… de kämpar för folket i Hongkong” ska hon, enligt tidningen, ha sagt i en intervju.

Två år senare har hon blivit en respekterad demokratiförkämpe. Lika känd aktivist som artist och gay-ikon efter att ha kommit ut som ”tongzhi”, kinesisk slang för gay, under 2012 års prideparad i Hongkong.

Van att gå den obekväma vägen var hon relativt ensam om att som artist välja att stödja paraplyrörelsen. De flesta artister gjorde ett annat val, nämligen att inte synas i demonstrationerna. Detta för att inte förarga styret i Beijing, och därmed riskera att förlora en stor marknad i Fastlandskina.

Den feministiska kampen

Casey Kwok Ka Chai deltog också i protesterna där Hongkongs alla gräsrotsrörelser möttes. Själv identifierar hon sig med många av de grupper som fanns representerade, studenter, queer- och feminist-aktivister och de grupper hon i dag arbetar för att synliggöra: migrantkvinnor, kvinnor som arbetar som hemhjälp och de som befinner sig i prostitution.

Jag undrar hur det kommer sig att hon och Jacey Kan Man Ki, mitt i ”Working, busy and poor”-livet, har valt den feministiska kampen.

– Min mamma kommer från Kina och har en mycket enkel bakgrund. När jag var runt 12-13 år bodde vi där hela familjen några år och jag såg hur livsvillkoren såg ut utanför storstaden. Det gjorde mig medveten på något sätt. Min uppväxt var annars mycket traditionell och som flicka hade jag en förutbestämd roll. Men det kändes aldrig rätt och det fanns hela tiden något som gnagde, men som jag inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var, berättar Jacey Kan Man Ki.

Det där något klarnade senare när hon gick på universitetet.

– På universitetet kom jag i kontakt med feministiska teorier och fick som svar på funderingar och frågor som jag haft under livet. Helt plötsligt kunde jag se sånt som rört min mamma, som kommit som migrant till Hongkong, och min familj och uppväxt utifrån ett annat perspektiv, berättar hon.

Jacey Kan Man Ki beskriver det som att hon hittade hem. Som utbildad sociolog arbetar hon i dag med genusbudgetering på organisationen The Association for the Advancement of Feminism (AAF).

– Vi har fått positivt gensvar från styrande på lokal nivå och nu försöker vi införa genusbudgetering tillsammans med dem. Det är första gången så vi får se hur det går, säger hon.

Casey Kwok Ka Chai arbetar på Her Fund, en organisation som med små medel stöttar lokala kvinnoorganisationer med inriktning på marginaliserade grupper. Under samtalet understryker hon gång på gång vikten av att se till dem som är mest utsatta i samhället, såsom migrantkvinnor, kvinnor som arbetar som hemhjälp eller prostituerar sig. Ofta går dessa grupper hand i hand.

Om sitt personliga engagemang säger hon:

– Redan på mellanstadiet blev jag kär i en annan tjej, och försökte trycka undan det. Men med tiden blev det omöjligt att leva så, liksom alienerad i mig själv, det kändes inte bra. Så på universitetet kom jag ut.

Kan fortsätta

Både Jacey Kan Man Ki och Casey Kwok Ka Chai berättar att deras familjer vet vad de jobbar med, men egentligen aldrig pratar om det. På så vis funkar det både som ett tyst accepterande, som gör att de kan fortsätta, och som ett nedtystat tabu. Det som vi inte pratar om finns inte.

Även om det råder yttrandefrihet i Hongkong efterlyser Casey Kwok Ka Chai djupare debatter. Hon tycker att det är oroande att media förenklar och gör många viktiga diskussioner endimensionella, till exempel ja eller nej till abort.

Jacey heter egentligen Kan Man Ki och Casey heter Kwok Ka-chai, men i tonåren, fick de, precis som nästa alla andra Hongkong-bor, ett engelskklingande smeknamn som de approprierade och nu ser som sina egna.

– Det bara är så, konstaterar de.

Det har hunnit bli sent. Men innan vi skiljs åt insisterar de på att ta med mig till ett testånd för att ge mig något som ska lindra en envis hosta, som gjort sig påmind under hela middagen.