På måndag börjar Pridefestivalen i Stockholm. Feministiskt perspektiv har intervjuat Ulrika Westerlund, som under många år var ordförande i RFSL, om hennes bästa minnen och definitiva måsten under veckan som kommer.
Vad är dina förhoppningar kring årets Pride?
– Jag har nästan alltid samma förhoppningar: att få delta i bra politiska samtal, att viktiga frågor lyfts, att positioner kan flyttas fram. Säger något om mitt fokus, antar jag. Lägger alltid mest tid på Pride House. I år hoppas jag såklart också på att många kommer till vår programpunkt med utredningen om transpersoners levnadsvillkor och ger oss bra input.
Vad fyller Pride för funktion i dag?
– Olika för olika personer, som alltid. Men det är fortfarande en viktig vecka för att få fokus på hbtq-politiska frågor, många utspel har kommit från politiker just under Prideveckan, förmodligen för att de vet att de får mycket uppmärksamhet för frågor i medierna just den här veckan. Sedan gäller det förstås för civilsamhället att följa upp och kräva att det blir verklighet av löftena också – vilket oftast hänt, ibland efter allt för lång tid, men ändå. Det stora fokuset på frågorna medialt blir ett verktyg för aktivister att lyfta sina frågor. Och så är det ju en viktig vecka för intern debatt inom hbtq-rörelsen, inte minst.
Vad är ditt finaste minne från Pride?
– Svårt att välja, men jag minns min första parad som nyutkommen väldigt väl. Jag blev väldigt berörd av ”Stolta föräldrar”-sektionen då, och det tror jag många är fortfarande.
Vilka diskussioner har funnits om vad Pride ska vara under de åren du har varit aktiv?
– Det har ju varit väldigt många debatter om bland annat det kommersiella inslaget, vilka som borde få delta i paraden, om det ska vara möjligt att ordna separatistiska events, om det är för mycket fokus på till exempel politiker och andra beslutsfattare och för lite på communityaktörer, om det alls är möjligt att ordna en festival där hela hbtq-communityt känner sig välkomna, och så vidare.
– Det råder delade meningar om mycket såklart och det har ju också många gånger ordnats helt alternativa arrangemang, för de som av något skäl inte vill vara med eller inte känner sig inkluderade. Några tycker att det ska vara en vecka med bara fest och inte en massa politiska diskussioner, andra tycker tvärtom. Vissa tycker att det finns ett egenvärde i att ordna ett stort evenemang som försöker omfamna så många som möjligt, andra tycker att detta vattnar ur arrangemanget.
