”Både jämställdhetsperspektiv och mänskliga rättigheter lyser med sin frånvaro i EU:s handelspolitik.” Det är sanningen bakom EU-kommissionens tjusiga slogans, skriver Malin Björk (V) som just har lämnat in ett rapportförslag med skisserna till en feministisk handelspolitik.
När det kommer till diskussioner om internationell handelspolitik verkar nyliberala dogmer, som att privatisering och marknadsliberalisering gynnar alla, få fortsätta att härja fritt. Dygderna med ”frihandel” behöver tydligen inte motiveras. Inte heller verkar det behövas några analyser om vem handeln skulle vara bra för.
Men det heter faktiskt handelspolitik just för att det finns olika verklighetsbeskrivningar och målsättningar. Och vi som är feminister inser naturligtvis att vi behöver ett jämställdhetsperspektiv på handelspolitiken.
Sverige har genom Lissabonfördraget överlämnat makten att förhandla fram nya internationella handelsavtal till EU. Med den svenska kommissionären Cecilia Malmström i spetsen pågår ett flertal förhandlingar som går ut på att sluta mer eller mindre långtgående avtal. De mest uppmärksammade heter TTIP (mellan EU och USA), CETA (mellan Canada och EU) och TISA (ett tjänstehandelsavtal mellan EU och en rad andra länder).
Begreppet ”frihandel” rymmer i dag helt andra åtaganden. Dessa nya generationens handelsavtal handlar inte bara om att sänka tullarna (traditionell ”frihandel”), utan fokuserar på en harmonisering av regler och standarder med långtgående konsekvenser för miljö, folkhälsa och arbetsförhållanden. Avtalen har också som målsättning att öppna upp olika sektorer för utländska investeringar. Sist men inte minst insisterar Malmström och company på att införa de så starkt kritiserade företagsdomstolarna, där storföretag ska ha rätt att stämma stater i särskilda domstolar, om de tycker att demokratiskt valda regeringar fattar beslut som innebär att vinsterna minskar.
Trots tjusiga slogans från EU-kommissionen som påstår att EU via sin internationella handelspolitik ska exportera mänskliga rättigheter och jämställdhet, så är sanningen att både jämställdhetsperspektiv och mänskliga rättigheter lyser med sin frånvaro i EU:s handelspolitik.
Därför tog vi i vänstergruppen i EU-parlamentets jämställdhetsutskott initiativ till en rapport om feministisk handelspolitik. Tillsammans med en kollega från Italien lyfter jag fram centrala fakta och visar på den omfattande exploateringen av kvinnors arbetskraft i exportindustrisektorer i syd. Vi konstaterar att liberaliseringen av jordbruksmarknader sällan har gynnat det mer kvinnodominerade småskaliga jordbruket. Kvinnor som arbetar i den informella sektorn förblir osynliga. De är en extra utsatt arbetskraft i både nord och syd på grund av den handelspolitik som kräver marknadsliberalisering, men som struntar i ILO-konventioner och arbetstagares rättigheter. Det stora trycket på liberalisering av tjänstesektorn hotar också grundläggande rättigheter som utbildning och hälso- och sjukvård. Effekterna i dessa sektorer drabbar kvinnor både som arbetstagare och brukare.
Våra rekommendationer och slutsatser är att handelspolitiken, precis som annan politik, måste inkorporera målsättningar om jämställdhet, social rättvisa och ekologisk hållbarhet. Handelspolitiken måste utformas på ett sätt där dessa bedömningar finns med på förhandlingsbordet från första början. Vi vill också att fackföreningar och folkrörelser, inklusive kvinnorörelser, ska sitta med runt bordet i hela processen. Det skulle vara ett trendbrott jämfört med dagens hemlighetsmakeri där bara storföretagen har insyn.
Ett feministiskt perspektiv på handelspolitiken kräver också att vi upprättar internationellt bindande regler för transnationella företag, både vad gäller miljöpåverkan och arbetsförhållanden. Vissa sektorer, såsom utbildning, sjukvård, och vatten, bör överhuvudtaget inte omfattas av dessa liberaliseringsavtal.
Jag har precis lämnat in mitt rapportförslag med de politiska skisserna till en feministisk handelspolitik. Nu tar förhandlingar vid med de andra ledamöterna i jämställdhetsutskottet. Risken är stor att en liberal och konservativ höger kommer försöka blockera ett kritisk feministiskt perspektiv. Tilltron till den nyliberala handelspolitiken styrd av en god, ”osynlig hand” är en EU-dogm som sitter i hjärtat av EU:s institutioner. Och just därför känns detta som en extra viktig kamp som vi feminister måste ta.
