Roholla Moradi har arbetat sedan han var tio år gammal. Hans familj flydde till Iran från Afghanistan ungefär 2006. Som papperslös flykting fick han inte gå i skolan och bara läst fem år i särskilda skolor för afghanska papperslösa i storstaden Isfahan.

– Jag var tvungen att jobba, lärde mig sy som liten, sydde skoluniformer och blev duktig på det, men lärde mig även bilmekanik och så småningom blev jag bra på datorer och mobiler. Jag hade stort ansvar för familjens försörjning.

I grannhuset bodde jämnåriga Zeinab Afghan som umgicks med Rohollas syster. Zeinab Afghan och Roholla Moradi blev kära och inledde telefonkontakter i smyg. Zeinab Afghan också flydde till Iran tillsammans med sin familj när hon var liten. Hon har gått fyra år i särskilda skolor för afghaner som ofta anordnas av frivilligorganisationer.

En dag hör Zeinabs far att hon talar med någon i telefonen och tar reda på att det är grannkillen Roholla. Fadern misshandlar Zeinab, slår sönder telefonen och förbjuder henne att lämna hemmet under flera veckor.

Både Roholla Moradi och Zeinab Afghan är bortlovade till sina jämnåriga kusiner sedan de var barn. Det är en sådan patriarkal klantradition som den nya generationen afghaner kämpar emot.

– Jag hade ingen lust att gifta mig med någon jag inte kände och inte älskade. Jag ville själv bestämma över mitt liv, säger Roholla och för Zeinab var det likadant:

– Jag kunde inte heller tänka mig att gifta mig med någon jag inte älskade. Dessutom insåg jag vilken bra kille Roholla är.

Zeinab har en bror som lider av en kronisk sjukdom och är rörelsehindrad. 2015 började hennes familj att prata om att fly från Iran. De såg ingen framtid där och barnen ville inte längre leva i ett samhälle som diskriminerade dem och hindrade deras utveckling.

– Vi försökte övertyga far att om vi flyttar till Europa kan min bror få den hjälp han behöver, den behandling han aldrig skulle få i Iran med tanke på vår ekonomiska och etniska utsatthet. Till slut ringde far till sin bror och samrådde med honom. Han avrådde och påminde om att hans son ska gifta sig med mig och det skulle ske snart. Far lovade att om vi får bo i Europa ska då Zeinab gifta sig med hans son och ta dit honom med. Farbror gillade detta, berättar Zeinab.

Flykten

För Zeinab är flykten en räddning från tvångsäktenskapet, en möjlighet att kunna utbilda sig och bli självständig och leva med sin kärlek, tankar som fadern inte har någon aning om.

– Vi lurade honom nästan! Vi barn och mamma var på honom hela tiden. Han gick med till slut. Roholla började också planera att åka efter ett tag och lovade hitta mig. Han hade ingen framtid i Iran heller. Det var det enda sättet för oss att komma ur föräldrarnas makt över våra liv, bort från rasismen, diskrimineringen och en mörk framtid. Hela familjen jobbade dag och natt under flera månader, mor och vi barnen sydde och vävde, och sedan sålde vi allt vi hade och gick med flyktingvågen 2015, betalade smugglare för att ta oss till Grekland och därifrån gick vi och åkte till vi kom fram till Sverige efter en lång och svår resa.

Att lämna allt bakom sig, lämna sin mor och ta den besparing som var avsedd för hans bröllop med kusinen, är inte lätt för Roholla. På flyktvägen blir den unge Roholla Moradi trakasserad av iranska soldater på gränsen till Turkiet.

– Än i dag har jag ångest att jag har lämnat min familj, säger han och stirrar ner i golvet en lång stund.

– Men min vilja att ha kontroll över mitt liv, inte bli bortgift mot min vilja, var starkare och förstås min kärlek till Zeinab.

Kärleksparet förenas

Tre månader efter att Zeinabs familj når Sverige kommer Roholla till Stockholm. Han blir misshandlad och utsatt på vägen, men står ut och tar sig till Sverige.

– Av ren slump placerades jag i en flyktingförläggning i Älvsjö medan Zeinab bodde i Farsta. Glädjen över närheten var stor, säger Roholla och Zeinab nickar och tittar glatt på honom.

Kärleksparet träffas varje dag på väg till SFI-skolan och behåller telefonkontakten. Men Zeinabs far börjar ana något och tjuvlyssnar på ett samtal.

– Jag diskade en dag och pratade med Roholla i min mobil så tyst som jag kunde. Far kom smygande bakifrån och fattade vad som pågick. Han slog mig brutalt. Jag var rädd att han skulle döda mig. Mor som alltid har gett mig stöd hörde och ropade på grannar för hjälp och de ringde efter ambulans eftersom jag svimmade.

– På sjukhuset vädjade familjen om att jag inte skulle ange far utan säga att jag ramlade. De var rädda att vi alla skulle bli utvisade. Han kom in och bad om ursäkt och sade att han skulle aldrig göra det igen. Min mor fruktade att han skulle döda mig om vi deporterades på grund av detta. Jag kom hem efter fyra dagar på sjukhuset.

Isolering och våld

Zeinabs far blir allt mer kontrollerande och lämnar och hämtar henne på skolan och tar ifrån henne mobilen.

– Jag tänkte, min gud, ska jag leva som jag gjorde i Iran, även här? Vi flydde hela vägen till Sverige för att få vara i fred och kunna gifta oss med varandra. Då berättade jag för skolpersonalen hur min situation var. Socialen var inte till stor hjälp, säger Zeinab.

Hon får hjälp av Kvinnors nätverk, familjen flyttas från boendet vilket gör Zeinabs far ännu argare. En dag i Farsta när Zeinab går tillsammans med Roholla, dyker fadern upp och drar i henne och tvingar iväg henne mot folktomma gator.

– Far sade att han vill ta mig till socialen, som alltid stod på hans sida, säger Zeinab och fortsätter:

– Men Roholla sms:ade att socialen ligger åt andra hållet. Då fattade jag att far hade andra avsikter och blev rädd för mitt liv. Jag skrek och med hjälp av några förbipasserande flydde jag honom.

Zeinab återfinner Roholla och den dagen och natten som följer sitter de vid vattnet i Gamla stan. Zeinab darrar lite när hon berättar som om hon sitter fortfarande vid vattnet och fryser.

– Det var jättekallt och vi var hungriga, det var fruktansvärt. På morgonen gick vi till Rohollas familjehem och jag fick hjälp att komma till en kvinnojour. Men min socialsekreterare ville inte att jag skulle stanna kvar på jouren, när ett par dagar hade gått. Jag ringde socialen hela tiden och berättade att jag var rädd för mitt liv, men hon sade att min far har lovat att lämna mig i fred. Ännu en natt satt jag och Roholla vid vattnet på Gamla stan och visste inte vad vi skulle göra.

Leila Qaraee från Kvinnors nätverk kritiserar socialtjänstens agerande och menar att socialen var informerad om faderns misshandel och det faktum att hennes liv var i fara.

I dag bor Zeinab Afghan, som har uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov, i en delad lägenhet med andra tjejer. Roholla Moradi har däremot fått avslag för tredje gången, trots att hans ansökan om asyl är knuten till Zeinabs fall. Roholla vågar inte bo kvar på sitt familjehem utan övernattar hos vänner. Roholla och Zeinab är troende muslimer och gifte sig religiöst för fem månader sedan och har vigselbevis. Men de får inte registrera det på grund av Rohollas utvisningsbeslut. Ingen erkänner deras äktenskap och deras rätt till ett gemensamt liv, varken familjen eller myndigheterna i Sverige. Båda är rädda för sina liv, men framför allt är de besvikna på Sverige.

– Om jag återvänder till Afghanistan där jag inte har några nära släktingar som vill hjälpa mig, kommer jag bli upphittad av min farbrors familj och mördas för att jag vanärade deras dotter när jag flydde för att vara med Zeinab, säger Roholla.

– Både jag och Roholla har blivit hotade av både min far och Rohollas släkt. De kallar mig för hora och de är förbannade på honom för att han vägrat gifta sig med sin kusin och lämnat sin familj.

– Vi har gått igenom så mycket lidande och faror för att kunna leva tillsammans. Men vi får inte det ens nu, i detta demokratiska land. Jag fattar inte, säger Zeinab besviket och vänder bort ansiktet och gråter.

Utvisning till Afghanistan

Leila Qaraee från Kvinnors nätverk, som försöker att skydda paret från att bli mördade, har själv rest till Afghanistan under flera år och drivit olika projekt för kvinnor. Qaraee berättar att de afghanska flyktingar som är uppvuxna i Iran klarar inte livet i Afghanistan när de utvisas dit.

– Det är tufft att överleva i Afghanistan, vare sig det gäller Kabul eller någon annan stad. Särskilt för de som är uppvuxna i Iran och inte kan de sociala koderna, de blir mobbade, trakasserade och eftersom de hamnar utanför de sociala nätverken, kan de inte hitta bostad eller arbete. De blir väldigt ofta offer för talibaner, rekryteras av IS/Daesh eller knarkmaffian. Under mitt senaste besök i Kabul 2016, såg jag en unge som talade perfekt svenska och var gatubarn som levde tillsammans med knarkare under Kabuls ökända bro. En 18-åring som talade engelska med brittisk uttal och redan var nedrogad. Och de som klarar sig ifrån droger och talibaner måste försörja sig på prostitution, berättar Qaraee.

Varför?

Roholla Moradi undrar varför ingen vill lyssna på honom och Zeinab:

– Varför lyssnar ingen på oss? Vi vill vara tillsammans och vi har kämpat med våra liv som insats för att vara fria. Men de som påstår sig vara emot hederskultur och för ungas rätt över sina liv, vägrar ge oss chansen till en fristad.

Zeinab Afghan tittar kärleksfullt på sin unge make och berättar att hon är besviken och trött men fortfarande fylld av kamplust för sin frihet och kärlek.

– Jag kämpar för att Roholla ska stanna kvar och för att vi ska leva ihop, utbilda oss, bilda familj och arbeta. Jag är duktigast i skolan, han är jätteduktig på datorer och kan så mycket annat. Men Migrationsverket säger att Roholla ska utvisas till Kabul, där han inte har någon och dessutom kan bli mördad av sin släkt. Varför ska de utvisa honom och vägra oss ett liv tillsammans, precis som våra föräldrar ville göra?

Zeinab heter något annat i efternamn.