Både världsledare och forskare är numera fullt upptagna med hur viktiga kvinnor i jordbrukssamhällen och i fisket är för vår gemensamma framtid. Kanske är det därför som tankesmedjan Friends of Europe gör ett special-nummer med kvinnliga skribenter och där bett mig skriva om klimatfeminism.

Som en del av mitt arbete med den lagstiftning som täcker EU-flottans fiske utanför unionen så reste jag i höstas till Senegal. I Senegal är det småskaliga fisket en förutsättning för matsäkerhet, och här spelar kvinnor en essentiell roll. De arbetar på marknaderna och i hamnarna där de säljer fisk. De senegalesiska kvinnorna är specialiserade på att processa fisken: den röks, torkas eller saltas och säljs på alla Senegals marknader.

Senegaleser är storkonsumenter av fisk och det är den viktigaste källan till protein. Kvinnor inom fisket är i akut behov av moderna tekniker och verktyg för att kunna följa hygieniska regelverk och normer. De är i behov av kompetensutveckling och stöd för organisering så att de kan stå emot branschens olika svårigheter. Kvinnorna skulle gynnas av att ha bättre tillgång till finansiella medel för att kunna bedriva en hållbar beredning och distribution av sina produkter.

Den lokala fiskesektorn är mycket beroende av en välmående och dynamisk processindustri. Men en pressad bransch med överfiske och konkurrens från den globala industrin gör det än svårare för kvinnorna. I och med ökad fiskodling inom EU så ökar antalet fabriker som använder delar av den pelagiska fångsten till fiskmjöl för export. Fiskmjölet försvinner ur landet och blir foder för odlad fisk men också andra djur.

Kvinnor i jordbrukssamhällen är avgörande aktörer för att övervinna svält och undernäring globalt sett. Det som behövs är att synliggöra kvinnors arbete i många samhällen. Kvinnors arbete negligeras i den formella ekonomin, med stora konsekvenser för hållbar utveckling.

Min första fråga till EU-kommissionens representant som förhandlar EU:s fiskeavtal med tredje land blir därför alltid ”var är kvinnorna? Varför står det ingenting om kvinnornas roll i fiskesektorn”? Detta arbete prioriteras nu också av bland andra FAO. FN-organet har i uppgift att lyfta fram kvinnors arbete i fiskesektorn så att de kan åtnjuta samma fördelar som männen.

En spännande upptäckt är att fiskodling har en stor potential att stärka kvinnors ställning i lokala samhällen. Globalt sett sysselsätter fiske och fiskodling omkring 12 procent av världens befolkning. En studie från Bangladesh visar att fiskodling avsevärt stärker kvinnors ställning när det gäller finansiell frihet och erkännande i yrkeslivet. I Bangladesh är 60 procent av fiskodlarna kvinnor. Fisk som odlas i till exempel risfält behöver inte heller matas med fiskmjöl gjord på vild fisk, då den lever i symbios med odlingarna.

I Costa Rica har kvinnor som arbetar med att samla snäckor och mollusker organiserat sig för att kräva att deras arbete erkänns som en officiell del av ekonomin, något som inte erkänns i dag. I Indien visar studier att kvinnor i fisket ägde mer professionell kunskap och ”know-how” än männen och därför hade en komparativ fördel inom sektorn. Inkomsten gick i huvudask till utbildning för barnen, mat och hälsa.

Miljöfrågor och jämställdhetsfrågor är intimt förknippade och måste adresseras tillsammans. Miljö och klimatfrågor är feministiska frågor med potential att transformera hela samhällen.