– Med en gemensam insikt att rasism existerar och utgör ett akut hot mot demokratin så kan vi tillsammans gå vidare och på riktigt fördjupa oss kring rasismens konsekvenser, säger Mattias Gardell, en av de vetenskapliga ledarna på Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, som förra veckan stod värd för en konferens om välfärd och rasism.
Under onsdagen till fredagen förra veckan samlades hundratals forskare för en konferens om rasism och välfärd arrangerad av Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism på Uppsala universitet. Huvudtalare som professor Philomena Essed från Antioch university, vars forskning varit grundläggande för begreppet vardagsrasism, lektorn Claudia Mosquera Rosero-Labbé på Universidad nacional de Colombia, som bland annat skrivit om kollektivt minne av slaveriet och David Theo Goldberg, författare till boken The racial state på University of California varvades med panelsamtal och presentationer från en rad olika forskare kring rasism och postkoloniala teorier. Centrumets vetenskapliga ledare Irene Molina och Mattias Gardell inledde konferensen som Gardell själv beskriver som en succé.
– Det här är så roligt och energigivande, säger Gardell när Feministiskt perspektiv når honom på fredagseftermiddagen, då konferensen snart ska ta slut.
Finns det någon gemensam erfarenhet av hur det är att prata om rasism i egenskap av forskare som kommit fram under konferensen?
– Vi lever i en slags postrasial ordning där rasism färdas omarkerat. Det är väldigt få i dag som själva identifierar sig som rasister. Vi är alla överens om att det inte finns en vetenskaplig grund för indelning av människan i biologiska raser. Om man fastnar i att rasism-begreppet handlar om biologisk skillnad så begår man stora misstag. Rasism har aldrig handlat om biologi, utan de första rasmaktsordningarna etablerades hundratals år innan biologin och genetiken. Biologin har varit ett sent tillskott i rasismen historia och fasades ganska snabbt ut och när det då fasas bort och när man plockar bort ras så kommer rasismens bärande idé om nedärvd rasism fortsätta att existera i begrepp som kultur, religion, folket, nationen, civilisation.
– Medan forskarna samlas kring att rasism utgör ett allvarligt samhällsproblem som man kan producera empirisk hållbar kunskap kring så kännetecknas rasism-forskningen av en enorm öppenhet och mångfald av teoretiska perspektiv, metodologiska skickligheter, empiriska kunskaper och erfarenheter av rasism och exkludering från en rad olika fält. Rasism konstitueras på olika sätt i tid och rum. Vi talar om rasismer: som afrofobi, antiziganism, islamofobi, antisemitism. Det finns goda anledningar för att behålla dessa begrepp, samtidigt som man ser det som olika artikulationer inom ett fält.
Varför behövs den här konferensen?
– Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism är det första rasismforskningscentrumet som etablerats i Sveriges historia och det är på många sätt en milstolpe. Det känns oerhört befriande att kunna sätta rasism i ett analytisk centrum och att kunna lyfta den här frågan för forskare som har ägnat sig åt den här problematiken länge.
– Det har vuxit fram en ny generation rasismforskare i landet, som ofta sitter ensamma och isolerade i sina discipliner. Det har saknats en institutionaliserad organisering av rasismforskningen. Man har levt i en verklighet där det har varit väldigt svårt att få projektstöd för studier som handlar om rasism. Eftersom att vi har levt i ett förhållande som Paul Lappalainen pekade på i Det blågula glashuset där man har närt en föreställning om att Sverige är ett annorlunda land, där ingen är rasist, har man varit tvungen att använda sig av begrepp som etniska relationer, migration, främlingsfientlighet eller tolerans och kringgått vad det egentligen handlar om. Att lyfta fram det här i centrum har skapat en massa produktivitet och det märks direkt på responsen på den här konferensen som blixtsnabbt fyllde 245 personer på tre dagar, fullspäckat med keynotes och papers.
Vad är Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism uppdrag?
– Vårt uppdrag är att utveckla rasism som kunskapsområde och forskningsfält. Och med det menar vi inte bara rasism som ideologi, som föreställning eller attityd, utan också rasism som praktiker och processer, som någonting som görs. Om man tittar på Rasism och välfärd just, alltså konferensens tema, inte bara i samtidsfokus utan också i historiskt fokus, så kan man se hur rasism producerar ojämlik tillgång till välfärd. Om man ser rasism som en teknologi som producerar folket och där den skyddsvärda befolkningen i en välfärdsstat ska ha tillgång till utbildning, sjukvård, värdiga bostäder och meningsfulla arbeten som är tillräckligt betalda så att man ska kunna leva på sin lön, så ser vi att olika former av rasistiska exkluderingspraktiker har särskilt kategorier bland svenska medborgare och invånare.
– Det syns tydligt i våra segregerade underklassområden. Samtidigt som Sverige har odlat föreställningen om att vi är världens mest toleranta land så har Sverige omvandlats till det mest segregerade samhället i hela OECD-regionen. Det här måste vi ju titta allvarligt på; om vi tar till exempel tillgången till sjuk och hälsovård, så visar en rad projekt som presenteras nu på konferensen att det finns en ojämlikhet i vården och vem som blir tagen på allvar.
– Det finns ett samlat mönster, som man kan mäta i exempelvis förväntad medellivslängd. I exempelvis Göteborg så är det nio års skillnad mellan en man född och uppvuxen i underklassens Bergsjön och en man född och uppväxt i vita rika Långedrag. Samma tidsperiod, samma stad, samma kommunikationssystem, men nio års skillnad i liv. Detta betyder i sin tur att Sverige har kommit att återreflektera den globala snedfördelningen av privilegier, status, rikedomar. Om du är man född och uppväxt i några av de här stigmatiserade områdena så kommer du leva lika länge som en man född och uppväxt i Vietnam. Men om du föds i en välbärgad ort kommer du leva lika länge som en man född i Monaco.
– Vi pratar mycket om rättigheter och skyldigheter, men begreppet värdighet, som också är inskrivet i de mänskliga rättigheterna, tror jag är centralt. Det är mänskligt att få leva ett värdigt liv, och när vi försöker hantera det här med en slags toleransmodell så är man blind för att tolerans alltid utövas från ett maktperspektiv. För de som tolererar ställer också upp villkor för hur de som tolereras ska uppföra sig. På ett principiellt plan finns det ingen större skillnad mellan den toleranta och den intoleranta, det är bara en fråga om var de här gränserna går.
– Det som är skönt med konferensen och med Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism är att vi är förbi det här som samtalen ofta fastnar vid, om rasism finns över huvud taget. Med en gemensam insikt att rasism existerar och utgör ett akut hot mot demokratin så kan vi tillsammans gå vidare och på riktigt fördjupa oss kring rasismens konsekvenser.
