I juli anländer feministduon Simona Dumitri och Ramona Dimatill Malmö och Unicorn – Artists in Solidarity. Det är ett residens för konstnärer som inte lever och verkar under livshotande situationer, men i tillstånd som på olika vis påverkar deras verksamhet. Efter att förra året ha hyst två konstnärer och aktivister från Ukraina, är det nu konstnärerna Dumitri och Dima från Rumänien som besöker Malmö och Skånes konstförening under juni månad, samt i september.

Med kollegial solidaritet i fokus verkar Unicorn sedan snart tre år tillbaka för att bjuda in konstnärer som inte anses kvalificerade som fristadskonstnärer – vilket skulle göra dem berättigade till ett tvåårigt tillfälligt arbetstillstånd i Sverige – men som likväl är i behov av att under en period verka utanför sitt hemland. Unicorn verkar med knappa resurser, och bygger på att konstnärer, gallerier och grupper i Malmö själva upplåter sina resurser till den gästande konstnären.

Duon Simona&Ramona, som även är partners, arbetar liknande. Med bas i Bukarest driver de ett feministiskt galleri där enkom icke-män ställer ut. Med fokus på såväl media- och kommunikationsforskning som konstnärliga verksamheter och undervisning, intresserar sig duon för att blanda dessa med social verksamhet i relation till hur genusidentiteter representeras i stadsrummet. I Rumäniens fall tillkommer här frågan om vem som får tillgång till offentliga minnen, och vem som marginaliseras i historieskrivningen. Frågor som de tar med sig till Sverige.

– I Malmö kommer vi att göra en kokbok, baserad på recept och anteckningar från möten med människor i staden. Vi hoppas helt enkelt på att bjudas hem på middag hos olika personer och grupper, där vi kan dela både erfarenhet och recept, förklarar de båda och tecknar med händerna hur detta sedan kommer att formges i en kokbok som samtidigt blir ett arkiv över deras vistelse i Malmö.

Det personliga mötet är inte en ovanlig metod för duon, som sedan länge har arbetat kollektivt tillsammans med andra aktörer för att möjliggöra just utrymme för samtal och utbyte. I primärt fokus står den konstnärliga verksamheten, bredvid lgbtqai-aktivism och queerteorin som utgör en organisatorisk struktur och bas för all verksamhet. I samarbete med
en mängd andra bukarestbor har de sedan flera år drivit en filial till stadens moderna konstmuseum, där kollektiva praktiker och workshops stod i fokus. Platsen fick namnet Platforma.

– Vår största målgrupp var de unga, som inte fann utrymme nog på stadens konsthögskola, förklarar Simona Dumitri och beskriver sin erfarenhet från konsthögskolan som en patriarkal högborg. Förhållandet tog sig särskilt uttryck i det bemötande som Simona fick då hon efter sin examen frågade institutionschefen om hon själv kunde få undervisa i måleri. Istället för att svara pekade han på väggen bakom hans skrivbord. Där hängde inramade fotografier av tidigare undervisande konstnärer på institutionen för måleri.

– Ser du någon kvinna här, frågade han mig. ’Nej’, svarade jag, varefter han sa att det kommer du aldrig att göra heller. Måleriinstitutionen fungerar så, fortsätter Dumitri.

Hon fick slutligen jobb som assisterande lärare på institutionen, men bara med korttidskontrakt. Ett som senare kom att strypas då hon ställde sig på elevernas sida när de samlades för att bemöta den bristande undervisningen.

– Beskedet fick jag dock strax innan terminsstart, vilket gjorde mig arbetslös för en höst. Det var en mycket spänd stämning på akademin och många var obekväma med situationen.

Men bredvid konsthögskolan samlades allt fler kvinnor och queera på Platforma. Utan hyra eller extra resurser drev de ett program som kom att betyda allt mer för unga konstnärer i staden.

– Istället för att bjuda in särskilda personer, eller låta konstnärerna ansöka, lät vi dem som ville besöka rummet och organisera det som de ville. Ofta var det ämnen eller praktiker som annars inte rymdes i de befintliga institutionerna för konst, förklarar Dumitri som fick kontraktet till lokalen genom sitt förra jobb på konsthögskolan. Väl med utrymme var det dock svårare att finansiera verksamheten, och de längre stöden som kulturdepartementet och Bukarests stad erbjuder har aldrig beviljats för Platformas verksamhet.

– Istället drev vi platsen med mycket obetalt arbete, något som museet förstås drog nytta av, fortsätter Dumitri. Hon vet om att dåvarande chef för museet till och med använde Platforma som ett exempel i sin egen rapport till kulturdepartementet – något som däremot aldrig märktes vid fortsatta ansökningar direkt till galleriet. Istället påverkades Platformas verksamhet efter de mål som museichefen ville uppfylla. Ett av dem var stadens ”konstsafari”, en sorts konstmässa som initierades i Bukarest och som även museet skulle medverka i.

– Eftersom vi betraktades som spöken på museet, bad de oss att här kritisera museet inifrån, förklarar Dumitri och pekar på hur det är vanligt att kulturinstitutioner köper sig fria genom att just själva producera och kontrollera den kritik som de annars skulle få utifrån.

Platforma tackade nej till att utföra en sådan kritik och relationen till museet försämrades ytterligare. Det vad dock först när nästa museichef tillträdde, som det gick riktigt illa.

– Han gick helt enkelt inte med på att vi fortsatte att be om bidrag för den verksamhet som vi gratis tillförde museet, och rekommenderade oss att istället skaffa jobb. Men vi arbetade redan heltid – dessutom!

Den dåvarande finansiering som museet bistod Plattforma med möjliggjorde omkring 900 kronor i lön för medverkande konstnärer och omkring 1500 kronor för det administrativa arbetet som kärngruppen bedrev.

Möjligtvis fann museet och kulturdepartementet det svårt att mäta Platformas verksamhet, som istället för att med en curator välja in konstnärer, lät vem som helst arrangera vad den vill. Den enda premissen var att ingen i lokalen uttryckte misogyni eller rasistiska åsikter.

– Alla konstnärer som i dag är i trettioårsåldern har passerat Platforma på ett eller annat sätt, och jag tror att det räddade många som inte fann utrymme på andra platser i staden eller konstvärlden.

Bredvid den konstnärliga verksamheten hölls återkommande queerfeministiska möten, som inte kunde ta plats någon annanstans.

I dag driver Simona&Ramona tillsammans med ett femtontal andra icke-män ett nytt galleri sedan ett halvår tillbaka. Efter en längre konflikt med konstmuseet fick de lokalen av landets konstnärsfack – en struktur som kvarstår sedan den kommunistiska eran och som möjliggör gratis rum och resurser för verksamheter. Men det är svårt att få en del av kakan.

– Men vi är autonoma, och driver platsen i arbetsgrupper. När några fokuserar på queerfeministisk konsthistoria, håller andra workshops eller separatutställningar. Alla förslag diskuteras på webben, varefter respektive grupp möts separat, förklarar Dumitri.

Det nya galleriet är däremot mindre än en tredjedel så stort som Platforma, och den mötesplats som en gång fanns är försvunnen.

– Istället driver vi platsen som ett konkret galleri, där endast kvinnor och queera får ställa ut. Just nu har vi ingen budget att betala konstnärerna, men vi hoppas nu på att våra ansökningar ger nya resultat.

Med Platformas försvinnande förlorade Bukarest sin mötesplats för kulturintresserade feminister och queers, men Simona&Ramona vill ändå insistera på att de behövs.

– Här kan vi ställa ut de konstnärer som annars inte skulle visas på museer och gallerier. För, fastän konst- och kulturscenen är alltmer öppen för en icke-normativ kultur och erfarenhet, så är det marknaden som styr vad som får ta plats. Här vill vi visa något annat. Och det behövs särskilt mycket nu när lagarna stramas åt kring hur en familj kan och får se ut, och när fascismen växer över Europa och världen, säger Dumitri.