Morgonen onsdagen den 9 november vaknade New York till en gråmulen himmel och duggregn i luften. För alla de som hade trott och hoppats att det högsta glastaket skulle krossas den 8 november var den politiska baksmällan överväldigande. För curatorn Jessamyn Fiore fylldes de följande dagarna av en blandning av chock, ledsamhet och reflektion. På lördagen samma vecka gjorde hon som tusentals andra och begav sig till en demonstration på Union Square på centrala Manhattan för att få utlopp för sin vrede och frustration.
– Det var första gången sedan valet som jag kände mig okej. Vi var så många som samlades den kvällen, unga som gamla, och det var otroligt inspirerande att känna att vi inte är ensamma. Och jag tror att det var vad som inspirerade oss att göra något för att fortsätta att bygga på den gemenskapen, säger Jessamyn Fiore.
För Jessamyn Fiore, curator handlar projektet om gemenskap.
Förvandlar förolämpning till konst
Konstnären Roxanne Jackson var också där. Inspirerad av gemenskapen och solidariteten fick hon en idé och skrev ett spontant inlägg på Facebook som löd: ”Hej kvinnliga konstnärer och curatorer! Låt oss sätta upp en NASTY WOMEN grupputställning! Vem är intresserad? Vi behöver en lokal!”
Inlägget spreds som en löpeld över internet och inom loppet av bara några timmar hade hundratals kvinnor svarat på uppropet. När det är en vecka kvar till att Donald Trump ska sväras in som USA:s nästa president, slår dörrarna upp till The Nasty Women Exhibition på The Knockdown Center i Queens, New York.
I mitten av ett stort öppet rum i vad som en gång var en fabrikshall står tre meter höga träbokstäver som formar orden Nasty Women. Upphängda på ett nät uppspänt över de stora träkonstruktionerna hänger närmare 700 konstverk av konstnärer som både identifierar sig som kvinnor och som nasty women. Namnet syftar såklart på när Donald Trump i den tredje tv-sända valdebatten kallade Hillary Clinton för just en nasty woman. Att använda ett begrepp som var ämnat som en förolämpning är ett sätt att ta tillbaka makten över det och göra det till något som i stället uttrycker styrka, menar arrangörerna. Konstverken som pryder de stolta bokstäverna är allt ifrån fotografier och målade tavlor till skulpturer och videokonst.
– Alla konstverk här är likvärdiga. De kommer både från konstnärer som har haft en lång och framgångsrik karriär i konstvärlden och från konstnärer som aldrig tidigare har visat sin konst offentligt. Alla verk är lika mycket värda, inget konstverk kostar mer än 100 dollar och alla verken är upphängda på en bokstav i orden Nasty Women, säger Jessamyn Fiore.
Inte bara en utställning
Alla intäkter från utställningen går till organisationen Planned Parenthood som riskerar att förlora stora delar av sin statliga finansiering om Republikanerna i kongressen får som de vill. För Jessamyn Fiore stod det tidigt klart att det här var något annat än en vanlig grupputställning, det här var en solidaritetshandling. Men under rådande omständigheter, med kvinnors rättigheter alltmer hotade, kändes det viktigt att också bidra med något verkligt konkret.
– Vi vet att Planned Parenthood kommer att behöva allt stöd de kan få de kommande åren. De erbjuder vård som är helt oumbärlig för många kvinnor och det kan inte påpekas nog många gånger, säger Jessamyn Fiore.
För Roxanne Jackson, som är medarrangör men också deltagande konstnär i utställningen, är utställningen ett sätt att samla in pengar och bygga en gemenskap, men också en tydlig visuell protest.
– En av konstens viktigaste uppgifter är att vara obekväm, att vara gränsöverskridande, att peka på orättvisor och att verkligen ge röst åt motstånd, säger Roxanne Jackson.
Roxanne Jackson är en av utställningens arrangörer.
Sedan Donald Trump vann valet i november har konstnärer gått samman för att på olika sätt visa sitt missnöje och deklarera att Trump må vara vald, men han är inte deras president. Exemplen på protester är många. Konstnären Ilma Gore, medlem i gerillakollektivet Indecline, planerar att måla en tavla genom att använda riktigt blod från aktivister och konstnärer som färg. Några veckor efter valet samlades författare och konstnärer och hade en maratonuppläsning av texter skrivna under rubriken ”Art after Trump”. Det planeras också ytterligare 29 Nasty Women-utställningar runtom i USA och världen. Roxanne Jackson ser fram emot att se under vilka andra former konstvärlden kan tänkas protestera de kommande fyra åren.
– Låt oss tänka utanför boxen och organisera oss på alla olika nivåer, skapa gräsrotsgemenskaper. För mig som visuell konstnär var det naturligt att sätta ihop en utställning, det är vad jag gör, men jag är nyfiken på vilka fler sätt vi kan komma på, säger hon.
Imorgon deltar konstnären Elena Berriolo i Women’s March on Washington.
På baksidan av bokstaven Y hänger Elena Berriolos konstverk. Det är ett svartvitt fotomontage bestående av Picasso och en samtida sömmerska. Elena Berriolo är född i Italien och kom till USA för 20 år sedan. Förra året bestämde hon sig för att ansöka om medborgarskap.
– Att bli medborgare betyder också ett ökat ansvar. Så länge vi inte gör något, protesterar och visar vad vi tycker, är det också vårt fel om det inte sker en förändring. Och jag känner mig privilegierad som känner att jag kan göra något genom min konst, säger Elena Berriolo.
Början på en ny feministisk våg
Efter valet kände hon en stark gemenskap byggas upp runtom i USA, en gemenskap med en vilja att göra något, göra motstånd. Den 21 kommer hon att vara i Washington DC tillsammans med sina två döttrar för att delta i Women’s March on Washington. En protestmarch som väntas samla hundratusentals människor i huvudstaden, dagen efter att Donald Trump har svurits in, och sannolikt gå till historien som en av de största manifestationerna i stadens historia.
För Jessamyn Fiore är det stora intresset för utställningen och den massiva uppslutningen i Washington två exempel på en rörelse som växer sig allt starkare.
– Jag tror att det här är början på nästa stora feministiska våg. Det är så många kvinnor där ute som är arga och som är redo att ställa sig upp och säga ifrån när deras rättigheter är hotade, säger hon.
Konstnären Liz Nielsen menar att konst kan vara ett sätt att göra sin röst hörd.
Konstnären och volontären Liz Nielsen är inne på samma spår. Konstnärerna som har skickat in sina verk till utställningen är självidentifierade kvinnor som vill göra sina röster hörda. Att uttrycka sig genom konsten är också något som känns görbart, menar hon. Det blir ett sätt att protestera utan att riskera att få tårgas sprejat i ansiktet.
– Om det här sker på flera platser i världen så är det början på en revolution, en revolution som jag vill vara en del av, säger hon.
