Najeeb Hosseini är hes efter demonstrationen dagen innan.

– Vi var många igår, nästan tusen personer, säger han. Det är sen eftermiddag och han är en av flera som kommer till Norra Bantorget efter skolan.

– I början sov jag över men efter femton, sexton dagar och sedan skolan börjat orkar jag inte sova här.

Jämte Hosseini sitter Helena Andersson (som egentligen heter något annat). Hon arbetar i närheten och kommer ner till strejken så ofta hon kan. Helena Andersson har också varit med från början och stöttat flytten från Mynttorget till Medborgarplatsen och nu senast till Norra Bantorget. Tillsammans har hon och Najeeb Hosseini gått i flera demonstrationståg och berättar hur känslorna pendlar, medan kraft samlas när de tågar genom staden.

– Den där dagen som rasisterna kom och demonstrerade mot oss kom många svenskar men annars är det inte lika många. Det är som att de står upp mot dem men inte kan sitta med oss, säger Hosseini.

– Det är lättare att peppa vänner och folk att komma på demo och särskilt en demo mot rasister men svårare att få folk att sitta med och strejka, instämmer Viå.

– Detta är en sittstrejk och vi behöver att solidaritet visas med oss, säger Hosseini.

Okonventionell läxhjälp

De ses nästan dagligen på torget, diskuterar dagens händelser och läser tidningar tillsammans. Najeeb Hosseini berättar att kring den trettonde strejkdagen började läxhjälp arrangeras på Medborgarplatsen, som också kallas Medis.

– Det var många som kommit från andra orter och inte kunde gå i skolan. Många kom och läxläste, lärare kom med böcker och satt med oss. Efter ett tag åkte ganska många tillbaka och tog med sig strejken. I dag sitter många på golvet i klassrummen i solidaritet. Vi som är kvar läser läxor ibland, men mest pratar vi med varandra.

De tittar på varandra och skrattar. Helena Andersson berättar om en okonventionell läxhjälp som har uppstått i form av politiska diskussioner och högläsning av tidningsartiklar som i sin tur leder till nya utbyten och diskussioner. Det verkar vara en form av folkbildning som äger rum på Norra Bantorget.

– Det faller sig naturligt eftersom vi möts i ett politiskt sammanhang. Men det är inte heller så att bara jag ger ungdomarna information och hjälper. De lär mig mycket om samhället, om asyl- och migrationsfrågor, regler kring hur det funkar med skola för dessa ungdomar och så. Man märker hur uppdelat det är i samhället, hur man blir experter på det som man tar del av. Det händer ofta att många är trötta och inte har tillräckligt med fokus och koncentration, då kan det bli högläsning till exempel.

Håkan och Emrika Larsson ansluter sig till samlingen på torget. Medan de skakar hand berättar Najeeb Hosseini att Håkan Larsson kommer nästan varje dag.

– Jo, jag bor i närheten. Vi kommer ner och pratar med ungdomarna, visar att vi bryr oss. Spontant känner jag en ilska, att man överhuvudtaget kan tänka sig att skicka människor till ett område som är osäkert. Men jag är också imponerad av dessa ungdomar, att de håller modet uppe och kämpar. Själv hade jag bara varit en spillra, säger Håkan Larsson.

Ger mycket

Medan Emrika Larsson sätter sig bredvid en kille som sitter med huvudet sänkt i armarna säger Håkan Larsson att han tror att ungdomarna behöver värme och stöd. När Emrika Larsson stämt av med ungdomen och kollat läget säger hon att de nästan dagliga besöken är varierande.

– Oftast kommer ungdomarna själva fram och frågar om hjälp med läxor till exempel och då försöker jag hjälpa om jag kan. Självklart, säger hon.

– Jag sitter bara här och pratar men jag har funderat på hur mycket arbete som ligger bakom strejken. Ungdomarna sköter detta fruktansvärt bra, varken Medis eller Norra Bantorget kommer vara så rent som de har varit under strejken. Jag skäms för att säga det, men detta berikar mitt liv, jag har fått träffa så många människor, både volontärer och unga, som ger så mycket, säger Håkan Larsson.

Fr v: Emrika Larsson, Nasro Mohammadi och Rebecca Parman. Bild: Vera Atarodi

Under en sliten skylt som signalerar läxhjälp sitter Rebecca Parman och pratar med Nasro Mohammadi. Rebecca Parman läser genusvetenskap. Även hon kommer till torget nästan varje dag för att stötta ungdomarna.

– Jag har inte anmält mig till läxhjälpen utan kommer hit och om läxhjälp behövs så sitter jag självklart med dem. Det är roligt med läxhjälp, det flyter på. Jag såg ett event på Facebook för det och tänkte att jag borde anmäla mig, men det blev bara så att jag kommit hit, pratat med folk som pluggat och hjälpt om det behövs. Det är bra för då har man också något att göra när man är här. Det är lite färre folk på Norra Bantorget, kanske för att det är lite undangömt och längre att gå från tuben. Min uppfattning är att Medis är lite mer folkligt, säger hon.

I väntan på beslut

Svenska, engelska och historia är några ämnen som betas av på eftermiddagarna. Men Rebecca Parman betonar att hon själv får läxhjälp med.

– Jag har fått hjälp med att lära mig dari, nu kan jag alfabetet. Najeeb är en bra lärare, även om han är lite förvirrande ibland, säger hon.

Najeeb Hosseini ler skyldigt och Helena Andersson gör sig iordning för hemfärd. Det serveras mat i tältet bakom Brantingmonumentet och det verkar vara tid för avlösning. Nya strejkare ansluter och gamla går hem för att vila. I morgon fortsätter skola, strejk och solidaritetsträffar. Allt i väntan på Migrationsverkets beslut.

Fotnot: En av personerna i artikeln har anonymiserats efter hatiska reaktioner på denna artikel.