#Vitamänvåldtar är en slags översikt av det sexuella våldet i vårt samhälle, och även om Kauppi också inkluderar kvinnor som förövare, så är det, med rätta, framför allt männens våld som manifesteras. Pjäsen är en mäktig och engagerande blandning av hård käftsmäll, bekräftade upplevelser av underordning och en minimal strimma hopp.

Vi får bland andra träffa Johan, en populär skådespelarkille, vars våldsamhet alltmer styr hans liv och relationer, den unga juridikstuderande Lisette som vill vara de andra, det vill säga, männen, till lags, men ändå bejaka sig själv, en omöjlig kombination ska det visa sig. Vi möter också familjepappan som går till prostituerade samtidigt som han sätter egna dottern på piedestal och får problem när partnern, familjemamman, har självständiga åsikter. Men även en grupp dömda sexförövare som lever utanför samhället, och som utan hjälp eller vägledning, försöker acceptera sig själva, vad de har gjort och eventuellt gå vidare?

Jag vill skriva att pjäsen blir extra aktuell med tanke på de senaste dagarnas debatt om hur till synes små oskyldiga skämt eller ord, var för sig eller tillsammans med kommentarer, inviter, hot leder till en miljö där fysiska slag och övergrepp inte är långt borta, men #Vitamänvåldtar har tyvärr ingen bäst före-stämpel. Det är samtidigt också en av pjäsens styrkor, det här är verkligheten, så här ser det ut i Sverige idag, och så såg det ut igår, och i förrgår. Bättre än såhär har det aldrig varit. Ljusglimten är att en förändring är möjlig, men nya normer är inget självspelande piano, det krävs sannolikt hårt och uthålligt arbete på flera nivåer.

Skådespelarstudenterna gör genomgående fantastiska prestationer, och istället för att grotta ner sig i förnedringen hos offren, som så ofta på film, lyfter Kauppis manus de andra. Förövarna, deras vänner, omgivningen, vem och vilka är det som delvis möjliggör att övergreppen kan ske? Det finns inga enkla förklaringar, men det finns inte heller x antal onda människor. #Vitamänvåldtar visar på en samverkan mellan normer och handling, en struktur. En struktur vars djup visar sig när en av de utsatta berättar att hon sa förlåt efter övergreppet och samtidigt konstaterar, hur sjukt är inte det?

Det är en snårig navigation att göra konst av våld och sexuella övergrepp utan att frossa i förödmjukelse eller demonisering, men skådespelarna låter aldrig karaktärerna bli klichéer utan lämnar publiken med en uppriktighet. Efter föreställningen känns namnet #Vitamänvåldtar varken provocerande eller ens obekvämt, snarast befriande och som en kraftfull sammanfattning av verkligheten just nu.