– Jag tror att skrivande handlar om att förråda, men frågan är vilka platser man vill förråda när man skriver, säger författaren Elise Karlsson, i ett samtal om ett skrivande liv tillsammans med författarna Tove Folkesson och Ida Linde.

Hennes senaste roman Klass skildrar begäret att själv få beskriva sin egen verklighet; huvudkaraktären Hélène som växer upp i Rinkeby och pendlar mellan föräldrahemmet och universitetets medelklasskultur, lär sig snabbt att spela sig själv, men i skrivandet hittar hon någon slags trygghet, någon slags längtan.

– Det här är en sådan plats, som jag kanske ville förråda, fortsätter Elise Karlsson och tittar ut i publiken. Vi befinner oss på litteraturhusets scener och samtal under lördagen, och det är få ickevita i rummet.

Elise Karlsson berättar om hur försiktig hon var när hon skrev om Rinkeby, och hur svårt det var, eftersom medial rasism och klassförakt gjorde det nästan omöjligt att berätta en annan berättelse om platsen. För Hélène gör klassamhället det svårt att röra sig i staden, det är som att hon alltid behöver ha kontroll över vad hon ger uttryck för, och vilka konsekvenser det hon säger har. Det gör henne extremt ensam, men i skrivandet hittar hon en plats för sin vrede.

– Jag känner mig inte mindre ensam när jag skriver, men kanske känns det mer okej att vara ensam när jag skriver, förklarar Elise Karlsson.

Det är ett av många fantastiska samtal under dagen. Medan författare och besökare springer ut och in ur litteraturhuset, svettiga av att demonstrera mot nazister, fortsätter Scener och samtal som ett rum för litteraturen. Det alternativa rummet föddes som ett svar på den stora författarstrejken mot Bokmässan, som vi nu vet hade en stor roll i Bokmässans besökarfall. Under en presskonferens på söndagen berättar Bokmässans vd, Maria Källsson, att besökstappet på lördagen gick upp till hela 35 procent. Kanske är det prislappen för att släppa in högerextrema tidningen Nya tider, när en författarkår organiserar sig?

Motsatsen till en bubbla

När jag ska prata med Sandra Dahlén på den av ETC arrangerade Bokmassan är det fullt i tältet, med människor som lyssnar, kollar på böcker, eller bara diskuterar demonstrationen som pågår någon meter därifrån.

– Jag kan uppleva att Bokmässan har blivit lite av en inglasad bubbla, där de belästa går runt och dricker kaffe med varandra i stället för att prata om det som är viktigt. Så nu testade vi det här, säger Bernt Lindgren, till Göteborgsposten. Och bokmassan framstår som den inglasade bubblans motsats. Ett tält, mitt i kampen där det finns en möjlighet att diskutera, lyssna, läsa.

Den nazistiska demonstrationen under lördagen och motdemonstrationen som stoppade den, har gjort att färre har fokuserat på att Nya tider verkligen fick vara på mässan, trots att flera kartläggningar visat kopplingar mellan tidningen och nazister och våldshetsare. Och ännu mindre fokus blev det efter helgen på den unika författarstrejken. Men när jag tänker tillbaka på litteraturläsningarna och mötena under Scener och samtal framstår det som ett lyckat försök att bygga ett rum för litteraturen utan nazister, och en historisk berättelse om den gången författarna och poeterna faktiskt organiserade sig.

Det sista samtalet jag lyssnar på under lördagen är på Scener och samtal mellan författarna Sara Stridsberg, Johannes Anyuru, dokumentärfilmaren Ahang Bashi och författaren Elisabeth Hjorth. Temat är skörhet, något som deras verk på olika sätt arbetar med.

Samtalsledaren Hjort frågar de respektive författarna om barnperspektiven i deras verk: I Anyurus senaste roman besitter en flicka sanningen om framtiden, i Bashis dokumentärfilm kommer den förträngda sorgen fram som hon kände när hon var liten under exilen, och i Stridsbergs roman Beckomberga – ode till min familj, rör sig en tonårsflicka mellan den friska världen och den sjuka institutionsvärlden.

– Barn har inte vant sig vid våra konventioner, förklarar Stridsberg och Anyuru tar vid.

– När vi står utanför Ica och ser en människa be om pengar till mat till sig själv och sina barn så deltar vi i en gemensam vägran att faktiskt se det. Vi vet vad vi borde göra, alla känner instinktivt vad som är rätt, men samhället gör att vi legitimerar fattigdomen, eller förväntar oss att någon institution ska ta tag i det, inte oss. Men ett barn ställer frågor. Ett barn accepterar inte de vuxnas normer.

Den första alternativa mässan

På söndag är jag på Radikal bokmässa, som för första gången arrangeras på Kvinnofolkhögskolan, vilket gör att fler människor får plats. I den stora matsalen samsas bokbord från bokcaféer, förlag och politiska tidskrifter, och en brunchbuffe dukas fram. Morgonen börjar med en poesiläsning, med Petra Mölstads poesi i fokus. Det är vackert att höra författaren Anna Jörgensdotter, poeten Freke Räihä och poeten Martina Moliis-Mellberg läsa Mölnstads poesi, det blir som ett samtal och en läsning i ett. De läser också sina egna texter, och Räihä läser bland annat den dikt som Feministiskt perspektiv tidigare har publicerat som arbetsplatsdagbok. Till sist avslutar Mölstad, som läser ur sin senaste bok. Det är sällan poesi får ta så mycket tid och ges så mycket utrymme, och dagen efter att nazistmarschen stoppades så finns det en speciell känsla i rummet.

Efter poesibrunchen lyssnar jag på Agneta Thomasin Svensson, som pratar om sin bok Alla röster, alla ljus. Jag känner inte till boken, utan råkar bara sätta mig i rummet där hon ska prata, men blir inspirerad och nyfiken när jag lyssnar på hennes läsning. Alla röster, alla ljus är en arbetarroman från Göteborg, som utspelar sig på tjugo-, trettio- och fyrtiotalet. Den synliggör Göteborgs judiska historia och den judiska närvaron i den antifascistiska kampen, och när Thomasin Svensson läser om ett möte som en nazistisk tidning arrangerar, men som ett gäng antifascister stoppar, är det svårt att inte bli tårögd över historiens, våldets, men också motståndets repetition.

Snart måste jag åka hem, men jag pratar först en stund med Agnes Holmerg, som är en av arrangörerna för radikal bokmässa. Hon är aktiv i vänsterbokcaféet Forum, som är en plats som samlar den autonoma vänstern i Göteborg.

– Det är exakt samma sak som vi gör året runt, arrangerar föreläsningar, bokpresentationer och samtal som kan vara av intresse för den utomparlamentariska vänstern. Bokmässan är ett bra tillfälle för att många författare är i stan som vi annars inte skulle ha råd att bjuda in.

– Radikal bokmässa är så vitt vi vet den enda av de alternativa bokmässorna som från dag ett haft ett avbrott i programmet under lördag dag och uppmanat våra besökare till att demonstrera mot nazisterna. Vår kritik mot den stora bokmässan handlar också om fler saker än att de släpper in nazister. Vi har i år, precis som de senaste åren, velat skapa ett alternativ som är gratis och utan den exkluderande kommersialism som den stora bokmässan präglas av. Dessutom arrangeras Radikal bokmässa helt ideellt, både vad gäller oss som jobbat med den och de som framfört programpunkter.

– Det absolut bästa var såklart att vi lyckades stoppa nazisterna och deras marsch! På Radikal bokmässa tyckte jag det roligaste var att gå på ett samtal mellan Hanna Wikman och Anna Jörgensdotter om deras böcker som båda handlar om Spanien och norra Sverige på 30-talet, antifascism och kämpande kvinnor. Det var väldigt fint.

– Det skrivs så mycket bra och viktigt som vi tror på att tillgängliggöra och diskutera. Det viktiga är ofta inte själva presentationen utan diskussionerna som skapas och sprids efteråt. Vi tror att folkbildning i kombination med politisk praktik är vårt bästa vapen mot stat, kapital, patriarkat, liberalism och annan skit.