Jag visste ingenting om den här festivalen innan jag åkte hit. På namnet lät det som en reggaefestival (”skank” är från början en dans från Jamaica), men ryktet om den som en flummig hipsterfestival gjorde mig förvirrad (få genrer har ju varit lika ohippa som reggae på 2000-talet).

En av de saker som gör Skankaloss till något sällsynt på den svenska festivalscenen är att den helt och hållet är beroende av sitt rykte. De förhållandevis få biljetterna (cirka 2000 stycken) säljer slut varje år. Och detta är flera månader innan festivalen gått ut med namnet på några artister. Spelschemat släpps samma dag som festivalen inleds. Det är en nivå av lojalitet och kredd som de större svenska festivalerna bara kan drömma om.

”Mysigt och småskaligt” sammanfattar flera av besökarna festivalen. ”Exklusivt och elitistiskt” skulle de som inte har råd eller tid att köpa biljetter kunna hävda.
Men Skankaloss handlar så klart om mer än musik. Mycket krut läggs på estetik och utsmyckning och istället för den vanliga festivalmaten där langos- och kebabstånden brukar dra längst köer så kan du på den här festivalen köpa ostron och årgångsvin. Priset ligger nästan alltid över hundralappen så för den som inte vill lägga hela sin skatteåterbäring på mat i tre dagar så rekommenderas matlåda.

Skankaloss har också den något förbryllande åldersgränsen 23 år, vilket måste kännas snöpligt för alla de ungdomar som inte kan eller vill åka till Bråvalla, Peace & Love eller Way Out West. Kanske ännu mer för de ungdomar som bor i Gagnefs kommun (ca 10 000 innevånare) där det kanske inte händer så mycket annat under ett år. Exklusivt var ordet.

Det första som slår en som besökare är hur fräscha och homogena alla ser ut. Om ”avslappnat” är ledordet för arrangörerna så märks det väldigt lite bland besökarna. Stämningen är lika stel som en eftermiddag på Götgatan i Stockholm. Det ”avslappnade” verkar mer handla om att de som jobbar i baren gärna tar en cigg och fingrar lite på mobilen istället för att ta emot din beställning.

Att hipster-eliten i huvudstaden tillhör den främsta befolkningsgruppen på festivalen är knappast någon hemlighet. Du får leta länge för att höra någon annan dialekt än Söderstockholmska bland besökarna. Till och med de så festivalglada göteborgarna lyser med sin frånvaro. Den tredje och sista dagen börjar en kille jag aldrig sett innan prata med mig vid frukosttältet. ”Åh, är du också från Skåne?” frågar han uppenbart lättad. Det så vackra dalmålet hörs lite då och då, men då oftast från någon väktare eller från någon av de lokala markägarna som mer än gärna hyr ut sina hus eller säljer frukostfrallor och kaffe för överpriser till bakfulla hipsters.

Alltid lika upplyftande Gnučči spelar på torsdagskvällen och hennes klubbdoftande hiphop verkar få i alla fall några av de stela Stockholmarna att släppa loss. ”I change shapes just to hide in this place but I’m still, I’m still an animal” sjunger hon i Miike Snow-covern. Det är du sannerligen Gnučči, och det tackar vi dig för.

Titeln på hennes nya skiva som släpptes tidigare i vår sammanfattar träffande hennes jakt på perfektionism: ”You good I’m good let’s be great”. Hon slog igenom redan 2012 men det är först nu som hon släpper sin första fullängdare. På Skankaloss Amfi-scen visar hon att det har varit värt all väntan (till och med den extra halvtimme som vi måste vänta innan hon går på scen). En av mina favoritspår från nya skivan ”Ultimate Syndrome” är ett samarbete med den så underskattade Tami T. Nästa år kanske Tami T får spela på Skankaloss med en nysläppt fullängdare i bagaget. En kan ju alltid hoppas.

På fredagseftermiddagen får vi veta att den ”hemliga artist” som ska spela klockan fyra på eftermiddagen visar sig vara singer/songwritern José González. Hans stämningsfulla och lågmälda gitarrpop passar perfekt för mysiga höstkvällar till en kopp te och stickningen. Men som soundtrack till en festivalsommar funkar hans musik mindre bra. Visst älskade vi alla hans kluriga The Knife-cover (”Heartbeats”), men någon Nick Drake eller Joni Mitchell är han inte. José González har aldrig varit en särskilt lyckad liveartist. Därför är det svårt att inte känna en gnutta besvikelse när hemligheten avslöjas. Lite roligare hade det varit om han tagit med sig sitt band Junip. Deras indierock kompenserar åtminstone lite mer för sångarens totala avsaknad av utstrålning.

Då är norska Jenny Hval som spelar precis efter desto mer intressant. Hennes mörka electro-indiepop funkar bra ihop med hennes spexiga scenkläder. I en tid då väldigt många gör just mörk electro-indiepop har Jenny Hval ett unikt sound i både röst och musik. Just idag verkar hon dock inte trivas särskilt bra på scen. Hon byter peruker och dansar runt med någons slags tygrekvisita men verkar ändå hålla tillbaka på ett sätt som gör att det ganska fort blir tråkigt. Kanske är inte en utomhusscen med Dalälven som bakgrund klockan sex på kvällen de bästa förutsättningarna för hennes musik, kanske är hon nervös eller obekväm av att stå i rampljuset; men jag är nästan övertygad om att hennes musik skulle komma mer till sin rätt på en klubbspelning lite senare på kvällen.

Just den fördelen har bandet Ease från Malmö samma kväll. De spelar klockan tolv i ”Svartklubben”, en slags ladugårdskällare inredd som en klubblokal. Ease spelar en sorts aggressiv synthpop med nostalgiska tongångar. Det är svårt att höra sången under alla Human League-doftande syntslingor men det framgår tydligt att de älskar att stå på scen. De har också spektakulär ljusshow med sig upp på scen som på ett snyggt sätt ramar in musiken.

Tyvärr spelar systrarna i Lash samtidigt på en annan scen så jag missar chansen att se deras lesbiska anthems. Men när jag under Ease-konserten går ut en stund för att slippa andas in mer rökmaskinsrök och så lyckas jag i alla fall höra fantastiska ”Gäris i min kucha” på avstånd. Något säger mig att vi bara sett början på deras karriär. Nästa sommar spelar de förhoppningsvis på de stora festivalscenerna.

Ms Banks satte Gagnef i brand med knytnäveshård cockneyrap.

Sista dagen överaskar med två otroliga fullträffar. Ms Banks är inte en pseudonym för Azealia Banks som några önsketänkande festivalbesökare verka tro.

Däremot är hon en av den brittiska grimescenens just nu största stjärnor. Hon får hela amfiteatern att hoppa när hon levererar knytnäveshård cockneyrap över tunga trapbeats. Mellan låtarna skrattar hon, prisar Sveriges natur och presenterar sin mamma i publiken, men så fort DJn sätter igång nästa låt är hon gravallvarlig igen. Det är omöjligt att inte ryckas med i hennes självsäkra kaxighet och när hon klappas in för ett extranummer och kör samma låt som hon precis avslutade med (”OMG”) så är hela Gagnef som i extas. Den är lika bra, om inte bättre, andra gången. Jag skulle inte bli förvånad om Ms Banks blir större än Azealia Banks en dag.

Lite senare spelar Nadia Tehran på dansbanescenen. Det är ganska mycket folk och konserten är försenad med 45 minuter. En viss trötthet och rastlöshet märks av. Men ingenting kan förbereda publiken på det som komma skall. Scenen skyms av stora tygstycken med NADIA TEHRAN projicerat på i stora bokstäver. Till höger på scenen sitter en kille vid ett trumset, annars är scenen helt tom. Sen kommer hon in på scen, och ingenting är som förut. Med en kraft och en attityd som skulle göra Silvana Imam avundsjuk har hon publiken i sitt grepp inom ett par sekunder. Hon rappar, sjunger och skriker ut sin vrede och upprättelse samtidigt som hon river ner tygstyckena som delar av publiken och scenen. Musiken är punkig och elektronisk men samtidigt helt omöjlig att genredefiniera. Texterna är befriande banala (every fucking day is lame as fuck från låten ”Rather This”) men också hjärtskärande poetiska:

The tide is high and so am I
I ride to hide eyes like the sky
Offline life bring no tears to my eye
A given race a given space got a face like crime
(ur låten ”Cash Flow”)

Det politiska blandas med det personliga och efter en anekdot om ett krossat hjärta på en tidigare Skankalossfestival sjunger hon en kärleksballad. Det passar henne inte riktigt även om det är fint att se henne bli mänsklig i några minuter. Men när hon återgår till de hårdare låtarna är hon snabbt tillbaka i sitt esse. I låten om poliser (I see you) sammanfattar Nadia Tehran med några få ord problemet med den svenska poliskåren: you don’t look like us. Låten påminner en hel del om M.I.A., speciellt hennes låt Born Free. Även i Nadia Tehrans låt Refugees finns en tydlig koppling till M.I.A.s Borders. Men där många reagerade på den senares ganska menlösa text:

Freedom, ’I’dom, ’Me’dom,
Where’s your ’We’dom?
[…]
Borders (What’s up with that?)
Politics (What’s up with that?)
Police shots (What’s up with that?)
Identities (What’s up with that?)…
(ur låten Borders)

och en ganska konstig musikvideo som radar upp flyktingar på medelhavet i estetiskt tilltalande formationer. Nadia Tehran lyckas betydligt bättre i sin Refugees:

I’m a beauty and a beast
A disease from middle east
I’m your Judas, I’m your priest
Live my life like a feast
Space is my nationality
You trying to build up walls
I’mma climb ’em like a tree
All that ABC’s like an STD
You wanna teach me how to speak?
Rules are antique
I’mma stick to my melody
(ur låten Refugees)

Efter konserten är stämningen nästan religiös. Vi som står kvar och hämtar andan är tomma på ord. Vi vet att vi precis bevittnat något historiskt, något som är omöjligt att beskriva. Nadia Tehran kanaliserar M.I.A., Leila K och Beyoncé samtidigt som hon riktar en pistol mot alla musikjournalister som försöker definierar henne och hennes musik med en massa referenser:

My words don’t need no dictionary
Way too big to fit in category
I am what I do and I do what I want
I’m born everyday, debutante
(ur låten Refugees)

Vår frälsare har återkommit, för att straffa syndarna och frälsa oss ifrån ondo, och hennes namn är Nadia Tehran.

Nadia Tehran frälste festivalen.