”I takt med att den globala säkerhetspolitiken militariseras sker samma utveckling på samhällets alla andra nivåer. Rustningsspiraler spränger gamla gränser och vapenproduktionen går på högvarv”, skriver Gudrun Schyman och pläderar för insatser som vänder spiralen och vidgar säkerhetsbegreppet. Utgångspunkten är Las Vegas-dådet, den dödligaste masskjutningen i sitt slag, hittills, i vapenlandet USA.
Att våld föder våld är en sanning som få förnekar. Men sedan kommer det där lilla ordet ”men”. Men vi måste ju kunna försvara oss.
Just när jag skriver det här kommer beskedet om att USA har drabbats av ytterligare en masskjutning. Minst 50 dödsoffer och flera hundra skadade. Säkert kommer siffran att stiga innan den här texten kommer i tryck. Vilken bakgrund mannen som sköt hade är ännu (när jag skriver detta) inte klarlagt.
I USA beskrivs skjutningar som utförts av radikala islamister för terrordåd men kallas för ”våldsdåd” när förövarna till exempel är vit makts-nationalister och nynazister. USA har flera hundra miljoner skjutvapen i privat ägo. En stor del av dem är automat- eller halvautomatvapen av den typ som verkar ha använts i Las Vegas.
President Trump och republikanerna i USA:s kongress är tillsammans med den mäktiga vapenindustrin och vapenlobbyn i NRA, National Rifle Association, helt överens om att det behövs fler och inte färre vapen för att öka tryggheten på gator och torg. Vi måste ju kunna försvara oss…
Våldet finns numera också som ingrediens i diskussionen om hur problemen med de ökande sociala orättvisorna ska mötas. Både i Europa och i Sverige. Larmen duggar tätt i termer av förort, terrorhot och kriminalitet. Lösningen sägs ligga i repressiva utspel om nya lagförslag om inlåsningar, övervakningar och kontroller. Politiska partier bjuder över varandra i en tävlan om vem som kan lägga mest resurser på militär, polis och gränskontroller. De budgetförslag som läggs nu vittnar om detta.
Amnesty har i rapporten Farligt oproportionerligt visat på hur gränserna mellan statens befogenheter och den enskildes rättigheter avvecklas snabbt. Kriget mot terrorismen, jakten på papperslösa och insatserna mot organiserad brottslighet smälter samman.
I Sverige handlar det om stadsdelar som staten definierat som ”särskilt utsatta”, med en befolkning som övervägande har migrantbakgrund, företrädesvis de med mörkare hudfärg. Fattiga stadsdelar militariseras. Människor och platser ska bevakas av tungt utrustade poliser.
Kroppsvisiteringar, id-kontroller och utfrågningar är delar i en helhet där repressionen ökar. Vi har hört förslag om jourdomstolar och rörelsebegränsningar för unga som dömts för bagateller. Förslag på allmänna utegångsförbud för tonåringar har också förts fram. Bara för så kallat invandrartäta stadsdelar. Vi måste ju kunna försvara oss…
Vad vi måste är att våga se samband och sammanhang. I takt med att den globala säkerhetspolitiken militariseras sker samma utveckling på samhällets alla andra nivåer. Rustningsspiraler spränger gamla gränser och vapenproduktionen går på högvarv. De sociala och ekonomiska orättvisorna ökar dramatiskt, lokalt och globalt, och möts med krav på hårdare tag och vassare vapen. Stridsropen ljuder: Make America great, stärk EU:s militära kapacitet, bygg murar längs de nationella gränserna, miljardrulla till militären, stärk polisens repressiva förmåga, militarisera förorten. Resultatet – befolkningen blir säkerhetsrisker.
Ja men vi måste ju försvara oss, eller? Vilka ”vi” och mot vad är frågan. ”Ska vi leka krig eller rusta oss för verkligheten?” frågar Katarina Mazetti i den här krönikan. Hon har en poäng när hon skriver ”Vad hotar oss egentligen mest? Konventionella vapenanfall, eller vattenbrist och 50-gradig hetta i växthuseffekt om mindre än 30 år, med åtföljande folkvandringar? Ska vi lägga 20 miljarder på att möta nya avancerade ballistiska robotar eller satsa dem på att till exempel ställa om transportsystemet till elförsörjning?”.
Det går att naturligtvis att vända spiralen. FN:s förslag om att vidga säkerhetsbegreppet, från militär säkerhet till mänsklig säkerhet, borde vara vägledande. Begreppet lanserades 1994 i FN:s Human development report. Syftet var att bredda det traditionella säkerhetsbegreppet. I rapporten står det ”mänsklig säkerhet är barnet som inte dog, smittan som aldrig spred sig, arbetstillfällena som inte gick förlorade, en etnisk motsättning som inte exploderade i våld, en oliktänkande som inte tystades. Mänsklig säkerhet handlar därför inte primärt om vapen – det handlar om liv och värdighet.” Kapitlet delade in mänsklig säkerhet i sju områden:
-
Ekonomisk säkerhet – trygga inkomster för att försörja sig, oftast från arbete.
-
Matsäkerhet – att mat för dagen finns både fysiskt och ekonomiskt tillgänglig.
-
Hälsosäkerhet – tillgång till sjukvård, hygien, mat och vatten för ett hälsosamt liv.
-
Miljösäkerhet – att få leva i en utan katastrofrisker i en hälsosam och hållbar ekologisk miljö.
-
Personlig säkerhet – att leva utan risk för våld utövat av stater eller individer, i både det offentliga och det privata.
-
Gruppens säkerhet – att inte förföljas på grund av religiösa, kulturella, eller etniska tillhörigheter.
-
Politisk säkerhet – rätten att få åtnjuta sina mänskliga rättigheter och uttrycka sig fritt.
Det står mellan beväpnad (o)säkerhet och mänsklig säkerhet. Det borde vara självklart vilket vi väljer!
