Inom EU beläggs flyktingsolidaritet med straff och i samarbete med tredje länder kräver EU att dessa också kriminaliserar de som hjälper flyktingar. Och som ytterligare ett led i strävan att stoppa solidariteten med flyktingar misstänkliggörs nu även frivilligorganisationer, skriver Malin Björk (V).
EU:s flyktingpolitik domineras av krafter som vill använda alla tillgängliga instrument för att stoppa människor på flykt.
Vi ser hur flera mer eller mindre rasistiska regeringar vägrar att dela på det ansvar alla länder, enligt internationell lag och EU-lag, har att ge människor på flykt en fristad och en framtid. Och vi ser hur andra länder, inklusive Sverige, tamt står vid sidan om, slår ut med händerna och säger att det ”inte går”.
Ytterligare en dimension i Fästning Europa-politiken handlar om att ”outsourca” gränser och ansvar för flyktingar till tredje länder. Mest uppmärksammat i det här sammanhanget är väl det skamliga EU-Turkiet-avtalet där EU valt att anlita den auktoritäre antidemokraten Tayyip Erdogan för att stoppa människor på flykt. Men det finns flera andra exempel där EU samarbetar med tredje länder för att stoppa flyktingar och migranter, såsom Libyen, Niger, Mali och Tunisien.
Vi är många som motsätter oss denna inhumana utveckling, och vi är många som gör motstånd på olika sätt – i de parlamentariska rummen, på gator och torg och genom att samla in pengar till hjälporganisationer. Inte minst är vi många som genom konkreta solidaritetshandlingar stödjer flyktingar och migranter.
Dessa handlingar är centrala för att upprätthålla både mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet i ett alltmer brunblått Europa. Men nu ser vi hur EU och flera länder medvetet håller på att undergräva eller till och med kriminalisera solidaritet – om det handlar om solidaritet med flyktingar.
Enligt dansk, spansk och ungersk lag är det straffbart att hjälpa ”irreguljära” flyktingar. I Sverige har vi sett hur SVT:s medarbetare dömdes för att de hjälpt ett barn från krigets Syrien att ta sig till tryggheten i Sverige. I Frankrike har en bonde dömts för att han inhyst flyktingar, tre spanska livräddare åtalades för människosmuggling. Exemplen är många och osäkerheten om vad som är lagligt och inte är stor. Allt för att folk ska känna sig osäkra och låta bli att ge skjuts, härbärge, eller annan hjälp.
Inte nog med att flyktingsolidaritet beläggs med straff inom EU. I samarbete med tredje länder kräver EU att också dessa ska kriminalisera de som hjälper flyktingar. I Niger finns till exempel stora vägskyltar där det utan krusiduller står att den som ”olagligt skjutsar” migranter straffas med böter. Skyltarna bär EU:s logga. EU:s flyktingpolisiära arm sträcker sig alltså långt in i vår grannkontinent.
Foto: Alternative Espace Citoyen (AEC), Niger
Som en del i ledet att beivra och stoppa solidariteten med flyktingar misstänkliggörs också frivilligorganisationer. Till exempel anklagades NGO:er som utför livräddningsinsatser utanför Libyens kust för samarbete med kriminella smugglare. Ogrundade anklagelser som etablerade medier lät valsa runt och som Fästning Europa-politiker genast använde sig av. Sanningen är att det är just dessa organisationer som räddat tusentals människor undan drunkningsdöden efter att Italien och EU dragit ner sina livräddningsinsatser.
Den andra sidan av samma mynt är att migranter och flyktingar utpekas som potentiella brottslingar och kriminella, som farliga personer vi inte bara måste ha koll på, utan extra koll. Det ger ganska klara signaler om att flyktingar, migranter och papperslösa först och främst bör väcka vår misstänksamhet, inte vår solidaritet.
Därför är det kanske inte en överraskning att partierna, istället för att tävla i solidaritet, tävlar om att ge förslag på hårda tag, hårda krav, hård kontroll, hårt extra allt, fotbojor och förvar.
Solidaritet med flyktingar och migranter håller systematiskt på att kriminaliseras över hela Europa och till och med utanför våra gränser – en utveckling som borde få håret att resa sig på varje rimligt funtad person. Istället konstaterar jag att tystnaden i det närmaste är total.
Mänsklig solidaritet är det vi allra helst vill lära ut till alla barn, det där mest grundläggande att se sig själv i andra, känna empati och därmed se vad vi kan göra för varandra. Utan att skikta folk. Utan solidaritet är framtiden outhärdlig att tänka sig. Att bestraffa den är en ohygglig utveckling.
Vi måste till varje pris fortsätta med konkret solidaritetsarbete. Parallellt måste vi bända sönder de lagar som bestraffar SVT:s Fredrik Önnevall och mindre uppmärksammade hjältar över hela Europa. Som feminist tänker jag aldrig ge upp kampen om vår förmåga och nödvändighet att bygga vår framtid på solidaritet, omtanke och omsorg om varandra.
