Vad var det egentligen som hände i maj 2013 i Husby, Stockholm, dagen då en äldre man dog av polisvåld i sitt eget hem? Det är en fråga som Nasim Aghilis Marken brinner återkommer till och samtidigt vägrar att svara på. Istället lyfter föreställningen andra frågor: Hur kan man berätta något utan att följa maktens blick? Hur kan man berätta något som gör motstånd legitimt och hoppfullt?

Med en mängd olika former; interaktiv teater, sång, film, dans och samtal vecklar föreställningen ut kampen och polisbrutalitetens historia, en internationell historia tätt sammankopplade av varandra. Det är en föreställning som uppmanar oss att kämpa, men som också lovar oss att varje försök till systemförändring kommer att möta maktens våld och motstånd.

Den interaktiva formen gör publiken obekväm och får oss att skratta. Vi börjar med att gå runt i rummet, på skådespelarnas order. Runt oss visas filmer från Black life matters demonstrationer. Vi vet inte var vi ska titta, när scenen är satt på spel och vi tvingas stå på den. Vi följer skådespelarnas instruktioner om att skrika slagord, utan att helt förstå vad vi skriker. Det är en form som skapar ansvar, skulle ett problem uppstå är vi alla ansvariga att bekämpa det här och nu. Därför går det inte att slappna av när man kollar på föreställningen, trots att jag är slut sitter jag på helspänn, vet att jag också är en del av hur föreställningen kan komma att utvecklas.

Viktig sorg

Samtidigt är det en fumlig form, eftersom de flesta i publiken, inklusive jag själv, är fumliga och osäkra. När vi uppmanas att skrika högt skrattar vi nervöst, tittar på varandra, försöker utröna vilket som är det rätta sättet att göra. I en föreställning där polisens våld, och uppmaning till motstånd är det som egentligen är i centrum kan skrattet ibland ta över och göra att jag ser och känner mindre av smärtan som föreställningen också uttrycker så väl. Det finns säkert pedagogiska orsaker till detta; skrattet legitimerar den radikala slagordsverkstaden som blir till en kollektiv publikprocess i föreställningen. Det är enklare att våga skrika ut sin vrede om man har skrattat lite först. Men jag saknar tid att stanna i allvaret, vreden och sorgen som föreställningen berättar och uttrycker. Det är en viktig sorg. Det är en modig och nödvändig intervention.

Vi behöver Marken brinner. Marken brinner påminner oss både om den svenska polisens rasism – som faktiskt slutade i död, men kanske ännu viktigare om den sociala rörelsen som uppstod som svar på polisvåldet. I tider av hopplöshet är det lätt att glömma att sociala kamper från Megafonens protester till #metoo, kan uppstå snabbt och plötsligt och därmed alltid är möjliga.

Vi behöver Marken brinner. Och makten behöver att vi glömmer. Jag, som tidigare inte hade sett föreställningen, förstår nu varför den var så provocerande för rasister och lama journalister. Marken brinner tvekar inte. Marken brinner är inte kluven. Marken brinner vill inte diskutera. Istället vill förställningen ge värdigheten till oss som fråntagits den och utan krusiduller berätta motståndets berättelse, på det enklaste möjligaste sättet. Om motstånd är så enkelt är makten inte lika farlig. Och det är denna tanke som gör Marken brinner så farlig i sig.

Vacker slutscen

Marken brinner rör sig med en ideologisk lätthet mellan queera, antirasistiska, feministiska och antiimperialistiska uttryck. De tre skådespelarna är fantastiska, de lyckas bära rytm, skratt, berättelser och politisk historia, scenografi och jonglerar dessa svåra element mellan sig. Men det är i de stunder när de är helt i allvaret och skådespeleriet, som till exempel när de läser Megafonens tal från Husbyupproren, som min mur faller och jag börjar gråta. Samtidigt gör scenografin mycket för att göra minnet av Husby levande. Inte minst fastnar jag för en projektion av en film från polisrepression på Sergels torg, precis utanför var vi sitter. Och samtidigt som vi i närhet tvingas se det våld som har hänt, här utanför, berättas polisbrutalitetens historia från Los Angeles, Paris, London via Stockholm. Det är en scen som tvingar in oss i en betraktande blick, där vi ser men inte kan göra skillnad, en blick som många av oss har varit i, och det är en smärtsam position som uppmanar till att agera.

Föreställningen avslutas med en vacker teceremoni. Det finns ett poetiskt och allvarligt språk i slutscenen, och samtidigt som vi dricker teet lyssnar vi på skådespelarnas tal om att en annan kamp är möjlig. Teet blir intimt när femtio personer dricker det tillsammans, under rytmiska klunkar. Att dricka är ett löfte, att skådespelarnas ord inte är ett skådespel utan en fysisk möjlighet som vi kan ta med oss utanför scenen. Vi lovar varandra att kämpa. Det är en vacker slutscen i en nödvändig föreställning.