Med lite mer än ett år kvar till valet håller Feministisk initiativ kongress i helgen. I en tid då nationalismen växer sig starkare utmanar Fi det politiska landskapet. Men kan de fånga upp de unga nya röster som utgör en stor del av det demokratiska motståndet? Feministiskt perspektivs chefredaktör Anna-Klara Bratt tar tempen på feministernas förutsättningar.
I helgen håller Feministiskt initiativ sin kanske viktigaste kongress sedan starten 2005. Viktigast eftersom valet 2018 också är det viktigaste hittills. Det är nu det gäller för Fi – det mest framgångsrika svenska parti som aldrig vunnit några mandat i ett riksdagsval. Nu eller aldrig är kanske hårddraget, men det ligger något i det.
Förutsättningarna är också de bästa hittills: För första gången får Fi tryckta och distribuerade valsedlar till följd av att partiet fick 3,1 procent i riksdagsvalet 2014 – ett oerhört lyft med tanke på den möda som partiet tidigare har fått lägga på detta. Fi har också legat stadigt över 2 procent i alla opinionsmätningar under hela mandatperioden. Det finns en trogen grupp kärnväljare som andra partier inte har chans på.
Därtill ett stort antal förstagångsväljare, ett litet partistöd, den stora förskjutningen inom svensk politik samt Gudrun Schymans segervissa approach och outtröttliga turnerande. Hon kallar det fotarbete. Det och att partiet nu har fäste både i EU-parlamentet och i 13 svenska kommuner.
Förra valet var Gudrun Schyman ensam om att lyfta vad som i dag är mer allmänt känt som GAL-TAN-skalan. Hon åkte landet runt på fullsatta så kallade homepartys och vände med penna och blädderblock upp och ner på värdena som står på spel – det som Gudrun försökt lyfta som ”en ny dimension i politiken”. I sanningens namn borde skalan döpas om till GALF-TAN; Gröna, alternativa, liberala och feminister – inte bara i Sverige. Begreppet myntades av statsvetare 2002 och då fanns inga feministiska partier att ta hänsyn till.
Feminister dominerar också den vänstra övre planhalvan på skalan som i dagsläget huserar stora delar av det svenska civilsamhället. Många väljare – gröna inte minst – som sett sina politiska visioner grusas under de senaste två åren finns där också. Även socialdemokrater. Regeringen, däremot, har rört sig därifrån. Folkpartiet lämnade redan under Lars Leijonborg. Vänsterpartiet gillar inte GAL-TAN. De föredrar vänster-höger. Däri ligger egentligen skillnaden mellan de bägge partierna. Några vacklar. Andra vet. Rött eller rosa? Ytterligare andra lider.
Men precis samma skäl som talar för att Fi kommer in i riksdagen 2018 talar också emot. Inte minst det politiska läget. Ett modernt feministiskt perspektiv låter sig inte säljas med lätthet. Där populism och enkla figurer är rådande i det motsatta hörnet – ja, i stora delar av världen just nu – TAN (Tradition, auktoritärt och nationalistiskt) kräver Fi komplikation och fördjupning. Där grundläggande demokratiska fri- och rättigheter står på spel vill Fi mer demokrati – ända ner på klassrumsnivå.
Arbetet i de 13 kommunerna har heller inte varit friktionsfritt. Vare sig gentemot andra partier eller internt. Parallellt har nya lokalgrupper vuxit upp runt om i landet. Det som hittills varit Fi:s paradgren – valrörelser – sker nu med fyra års, i de flesta fall, oavlönat politiskt slit i ryggen. Nu stundar återigen en kongress där medlemmarna själva i stor utsträckning betalar resa och boende. Fi täcker upp efter förmåga.
Fi följer också ett känt mönster från det ideella organisationslivet, med slitningar mellan avlönade och ideella krafter, mellan riks- och lokalorganisationer. När maktlöshet ska växlas in till politiskt inflytande samtidigt som interna strukturer ska ta form tenderar de interna maktfrågorna hamna i centrum. Det hårda omvärldsklimatet och den njugga inställningen från andra partier har inte gjort det lättare. Det händer att feminismen är inne, men det är ofta korta perioder med flera års mellanrum. Som 2014. Säsongen varade mellan mars och juli. Mellan Belinda och Soraya. Sedan byttes valaffischerna ut. Likadant 1999. Det var då KD lanserade ”etisk feminism”. 1998 hade Vänsterpartiet, under Gudrun Schymans ledning, fått historiska 12 procent i riksdagsvalet.
Precis som vid tidigare stridigheter inom Fi är det mer struktur och mindre politik som är föremål för själva kontroverserna. När Ebba Witt Brattström hoppade av Fi i direktsändning under den konstituerande kongressen i Örebro 2005 var det de interna strukturerna och inte politiken hon lyfte fram som skäl. Själva partiprogrammet hade Brattström själv varit med och författat och det togs med stor enighet på kongressen.
De interna strukturerna är också Fi:s akilleshäl. Feministisk organisering har genom hela 1900-talet i huvudsak ägt rum utanför parlamenten. På löslig grund. Med högt ställda demokratiska visioner följer också krav på fungerande, transparent interndemokrati. Det finns digitala verktyg för sådant nu för tiden.
Förra kongressen valde partiet att inte tillsätta en partisekreterare. Ett misstag kan tyckas, inte bara i backspegeln. Sanningen är att om Fi ska klara en valrörelse till, med lite pengar, kommer det att kräva det yttersta av alla inblandade. Både samarbete och fotarbete. Om de tidigare valrörelserna har varit tuffa sker kommande valrörelse mitt i den seglivade, nationalistiska våg som drar genom stora delar av världen – och Sverige. Och det är högst oklart om den har peakat – TAN. Det behöver inte vara så, även om valresultatet i Holland väckt frågor om ett trendbrott. SD kan få större stöd än Moderaterna – tycks ha det just nu i alla fall.
Fi behöver få prata politik och inte bara figurera i spekulationer om opinionssiffror och spelteorier – de frågor som enligt medieforskarna kom att dominera mediebevakningen i förra valrörelsen. Över detta styr inte Fi. Klickjournalistiken och populismen går hand i hand. Ett ansvar vilar på medierna. Vi får se hur det går. Ansvar vilar också på Fi. Samtidigt sker just nu en världsomfattande feministisk mobilisering som, sin omfattning till trots, inte tycks nå utanför sociala medier.
Precis som vid tidigare kongresser är det gott om motioner. 231 stycken. Det ideologiska, politiska och även teoretiska engagemanget går inte att ta miste på. Riktningen är den samma, skrivningarna bättre. Schyman kan knappt vänta på att sätta siffror i händerna på riksdagens utredningsutskott. Det var också i Västerås just, på Vänsterpartiets kongress 2002, som Gudrun Schyman höll vad som kommit att kallas ”Talibantalet”. Samma fråga debatteras fortfarande. Huruvida det är en patriarkal struktur, eller flera?
Den organiserade feminismen har vuxit sedan valet 2014, i Sverige och världen. Och även om det inte är allmänt känt vad förstagångsväljarna pratar om i sina mobiler så är det en kraft som växer utanför strålkastarljuset. Det gäller att de demokratiska organisationsformerna växer med samma kraft. Kongressen i Västerås handlar om just det. Valet 2018 handlar om det. Mer demokrati eller mindre – i Sverige och i Fi.
