Nyhetsjournalistiken om invandring i Sveriges fyra största tidningar fokuserar oproportionerligt mycket på flyktingar och asylsökande, och de negativa skildringarna är vanligare än de positiva. Det negativa dominerar mer än vad forskning om invandring ger stöd för. Det är några av slutsatserna i en ny rapport från Delegationen för migrationsstudier (Delmi).
Det var på onsdagen som Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation, presenterade den nya rapporten Invandring i medierna – Hur rapporterar svenska tidningar åren 2010-2015 på ett presseminarium i regeringskansliet. Rapporten, som han gjort med Felicia Andersson och Evelina Hedlund för Delmi, visar på små skillnader mellan tidningarna som undersökts – Dagens nyheter, Aftonbladet, Svenska dagbladet och Expressen.
Bakgrunden till studien är den debatt som förts under våren, där det hävdats att svenska nyhetsmedier ger en överdrivet positiv bild av invandring, samtidigt som uttryck för rakt motsatt uppfattning förekommer. Debatten är inte ny och tidigare forskning utgör grunden för rapportens hypoteser – att nyheterna handlar mer om flyktingar och asylsökande än andra former av invandring, att negativa gestaltningar av hur invandringen påverkar Sverige är vanligare än positiva och att skillnaderna mellan hur tidningarna rapporterar om invandring kan förväntas vara relativt små. Hypoteser som alltså bekräftas.
En panel bestående av Ester Pollack, medieforskare, Lars Truedsson, journalist, och Sakine Madon, ledarskribent, vred och vände på rapporten i ett samtal där flera kritiska perspektiv lyftes. Madon menar exempelvis att det trots allt finns negativa nyheter om invandring som redaktioner väljer att inte skriva om av hänsyn till debattklimatet och risken att bidra till ökad rasism. Och att det, oavsett rapportresultaten, är något som kan bidra till uppfattningen att medier mörkar och därför bör reflekteras över på redaktionerna.
Ester Pollack hade en del formella invändningar, men välkomnar rapporten.
– Den är informativ, solid i förhållande till de frågor som tas upp och de fält som är undersökta. Att de som tycker att den svenska invandringspolitiken är för öppen, för liberal, skulle bli mindre kritiska till mediernas bevakning av att läsa den här rapporten det tror jag däremot inte. Och att svenska nyhetsjournalister och ledarskribenter är mer postiva till invandring och asylsökare än många väljare speciellt runt SD är nog ganska troligt – och heller inget att beklaga i min mening. Neutralitet i värdefrågor är en illusion. Det som är viktigt är saklighet. Vilja att söka andra källor än den politiska eliten. Här har svenska medier en betydlig förbättringspotential. Men de kritiker på högerkanten som önskar sig Fox news på svenska och Avpixlat med genomslag som Breitbart, de får förhoppningsvis vänta länge, säger hon och berättar att en större skandinavisk studie är på gång. Den granskar mediernas bevakning från 70-talet fram till i dag och kommer bland annat att visa på en ny tendens 2016, då invandring börjar framställas som hot.
När det blev utrymme för publikfrågor, riktade Alireza Ahmadi, initiativtagare till Ensamkommandes förbund, blicken mot publiken – som i stor utsträckning bestod av journalister – och bad oss ta in vad den bilden säger om vilka som står för bevakningen, samt reflektera över vilka som kommer till tals i den rapportering som var föremål för diskussionen.
Sociologen Mehrdad Darvishpour efterfrågade en undersökning om glappet i förtroende mellan den akademiska världen och nyhetsredaktionerna. Han gav exempel på varför den som är insatt i forskning om invandring, och de positiva rön om bland andra ensamkommande som inte skildras, verkligen har skäl att misstro medierapporteringen.
Moderator var Kerstin Brunnberg, tidigare SR-vd. Hon inledde seminariet med att bland annat citera ett uttalande av forskaren Ylva Brune från 2004 angående den debatt som fördes om mediernas bevakning av invandring i början av 1990-talet:
”Grundtemat är att nyheterna tidigare inte har talat klarspråk om invandringens negativa aspekter.”
Citatet illustrerar väl en debatt som ständigt upprepar sig, och hela tiden framställs som ny.
– Det är en ovanlig känsla att presentera en rapport med så lite nyheter ur ett inomvetenskapligt perspektiv, men som blir stora nyheter ur ett utomvetenskapligt, konstaterar Jesper Strömbäck som också svarade på några frågor Feministiskt perspektiv ställde efter seminariet.
Den här forskningen är som du betonade känd sedan tidigare, ändå har debatten fortsatt i decennier som om vi inget visste. Hur mycket påverkas resultaten i den här studien av att debatten uppenbarligen förs mot bättre vetande och att redaktioner är utsatta för hård press från rasistiska grupperingar, och journalister låter bli att skriva om vissa frågor på grund av hot?
– Jag tror inte att det egentligen påverkar resultaten av den här studien så mycket. Det är ett jätteproblem med hot och trakasserier mot journalister och det leder till att man avstår från att skriva om vissa ämnen, men det handlar mindre om hur man skriver om de ämnen man faktiskt skriver om, och där vet vi inte hur det ser ut.
– Sedan tror jag, i debatten generellt sett, att vi fokuserar för mycket på journalisterna och de enskilda redaktionerna och för lite på hela medieinstitutionen. Den journalistiska professionalismen, som har formats under en väldigt lång tid, och medieinstitutionerna inklusive det pressetiska regelverket. Det påverkar journalistikens innehåll väldigt mycket.
– Där tror jag man landar fel när man tittar på de enskilda journalisterna och tänker att de kan skriva vad de vill. Nej, de förväntas agera utifrån en professionell yrkesroll. Och då är frågan hur ser den rollen ut, vad lyfts fram och vad tonas ner där? Då är det återkommande hela tiden nyhetsvärderingen, nyhetsvärderingar som är giltiga nästan oavsett vilket ämne det handlar om.
– Det är också ett problem i debatten att man ofta diskuterar rapportering om invandring som om det vore något helt väsensskilt från rapportering om andra områden. Men det är det inte. I grund och botten är det samma nyhetsvärderingar, samma medielogik som påverkar där. Det leder på många sätt till en bild av verkligheten som inte är rättvisande på olika sätt och det gäller återigen oavsett vilket område vid talar om, men det handlar sällan om politiska agendor eller journalisternas privata åsikter, utan det handlar om nyhetsmedieinstitutionen.
Utgångspunkten för undersökningar om förtroendet tycks vara att det skrivs för lite negativt om invandring, medan vad som kommer fram under seminariet är att det finns en rad samstämmiga studier, som oavsett metod kommer fram till att det skrivs mycket mer negativt än vad som kanske är motiverat utifrån den verklighet forskningen visar. Kan det misstroendet som de här mätningarna visar lika gärna handla om att de som svarar anser att att rapporteringen om invandring är överdrivet fokuserad på problem?
– Jag tror inte att det ligger lika mycket i det, men jag tror samtidigt att det ligger någonting i det. Men i och med att debatten under så många decennier handlat om att medierna inte berättar sanningen om problem så tror jag att det påverkar svaren i den här typen av enkäter, man har den bilden. Medan man inte har bilden att medierna inte skulle rapportera om det postiva. Så jag tror att det i huvudsak speglar misstro på grund av att man inte lyfter upp problem tillräckligt mycket, men det i sin tur påverkas av en mängd faktorer vid sidan av hur medierna faktiskt rapporterar och där spelar debatten roll, där spelar människors egna politiska åsikter roll, där spelar människors uppfattningar om verkligheten roll. Om man har bilden av att invandring kostar jättemycket och medierapporteringen ger bilden att det inte kostar väldigt mycket, då uppstår ett glapp. Men det kan ju vara så att bilden av verkligeheten inte stämmer, givet den forskning som finns. Så samspelet – egna åsikter, egna verklighetsuppfattningar, mediebilden, någonstans där har vi förklaringen.
Som du påpekat styrs rapporteringen om invandring av samma faktorer som rapportering om andra ämnesområden, vilket bland annat innebär fokus på negativa händelser och problem. Att just invandring behandlats separat från annan mediebevakning framgår bland annat av att SOM-institutets mätningar av förtroende för medierna tidigare endast omfattat invandring. Journalisten och paneldeltagaren Lars Truedsson, berättade om en utvidgad undersökning som Institutet för mediestudier gjorde med hjälp av SOM-instituet i våras, där även andra ämnesområden togs upp. I den framgår att förtroendet är lägst när det gäller invandring, men att jämförliga förtroendeglapp finns också när det gäller brottslighet, arbetsmarknad och EU. Minst är förtroendeglappet när det gäller näringsliv och sjukvård. Har du någon kommentar till det?
– Det är en väldigt intressant studie, och det fanns ett väldigt stort behov av den studien. Jag litar på resultaten av den studien. Jag tror att den avspeglar i hög grad hur debatten har förts. Så det är väldigt lite debatt om hur medier rapporterar kring sjukvård eller näringsliv, att den skulle vara snedvriden, och då finns det lite skäl för folk att svara det i en sådan enkät, medan det varit mycket diskussion om invandring, men också brottslighet och arbetsmarknad är också en i hög grad politiserad fråga så jag tror att det påverkas, inte bara men också av, hur mycket mediernas bevakning av olika områden har diskuterats, hur länge debatten har försiggått, och om den är balanserad eller om debatten kommer från bara en sida.
Du tog också upp frågan om representation och gav uttryck för en känsla av att fler personer med invandrarbakgrund kommer till tals i dag jämfört med tidigare, även om du inte har någon empiri att luta dig mot. De mätningar av könsbalans som gjorts, ofta med ideellt arbete som bas, visar ju att kvinnors representation legat nära nog konstant på 30 procent under 20 års tid. Ändå har många en känsla av att andelen ökar. Borde vilka som kommer till tals mätas mer systematiskt?
– Det behövs alltid mer forskning. Sedan är det problematiskt att undersöka invandrades representation i medierna, för det är inte självklart var gränserna ska gå. Man kan gå efter namn men det säger ju väldigt lite på många sätt, man kan gå efter utseende, men rent rättsligt är definitionen huruvida man har medborgarskap eller inte. Så vad ska man räkna in när man försöker kategorisera vem som är invandrare i medierna. Det är väldigt svårt och väldigt känsligt och blir lätt att man gör en värdering, omedvetet kanske, som inte är helt lycklig. Om någon är född i Sverige och har ett utländskt namn, varför ska den personen räknas som invandrad?
Är förhoppningen att kunskap om hur det ser ut ska leda till förändring kanske överdriven också? Vad gäller kvinnors representation vet vi ju hur det ser ut sedan decennier och ändå sker väldigt lite förändring i rapporteringen…
– Det är alltid viktigt för journalistiken att ha en öppen radar för vad man tar upp, hur man tar upp det, vilka som kan kommentera saker. Just när det gäller nyhetskällor så präglas ju de väldigt mycket av återvinningens evangelium. Har du en forskare som du intervjuat tidigare och vet att den fungerar, är det lätt att du ringer den personen igen. Detsamma gäller om det är en polis eller vad det nu må vara, och då gynnas de grupper som redan är en del av den etablerade mediedagordningen, medan det blir svårare för andra grupper som inte är det att få utrymme i rapporteringen. Sedan speglar det också maktförhållanden i samhällen.
Vilka slutsatser bör journalister dra av din rapport?
– Den viktigaste lärdomen är att inte gå på myten att negativa nyheter aldrig förekommer och att det är så väldigt mycket positivt. Ett påstående blir inte sant för att det upprepas, tio, tjugo, hundra, tusen gånger, men vi som människor fungerar tyvärr så. Har vi hört ett påstående väldigt många gånger tenderar vi att tro att det är mer sant än om vi inte hört det. Där tror jag att många journalister kan ha köpt bilden av att man inte rapporterar om problem, men det stöds inte av den här eller av andra studier.
