Mehrdad Darvishpour är filosofie doktor i sociologi och docent i socialt arbete vid Mälardalens högskola och forskar om frågor som rör genus, etnicitet och maskulinitet. Just nu är han huvudansvarig för ett projekt om nyanlända barn och ungdomars inkludering och jämställdhetsutveckling i Sörmland och Västmanland. 

Preliminära resultat från de första djupintervjuerna presenterades nyligen och fick stor uppmärksamhet. Det visade sig att skillnaden mellan den verkliga situationen och den bild som målats upp av de unga nyanlända, särskilt de ensamkommande och inte minst i medierna, var betydligt större än vad forskarna själva kunnat ana.

Att ensamkommande är en särskilt utsatt och sårbar grupp, samtidigt som det går oväntat bra för dem – vilka slutsatser drar du av det?

– Det medför självklart mycket elände när människor hamnar i en sådan situation. De är i en riskzon, de är utsatta, ensamma, deprimerade, med oviss framtid, fattiga, saknar nätverk och kontakter, saknar familjen, bär på traumatiska upplevelser av flykten och utsätts för dåligt bemötande här, så visst är de i en riskzon. Men de är en heterogen grupp som varken bör svartmålas eller romantiseras. 

Asylprocessens barriärer

I studien jämförs de som har uppehållstillstånd med de som inte har, och det visar sig ha stor påverkan. 

– De som har uppehållstillstånd är mer målmedvetna och har större motivation och ambition att komma in i samhället. En del har till och med illusionen att allt kommer gå bra och har inte riktigt bilden att de eventuellt ska möta diskriminering och många nya utmaningar.

Både uppehållstillstånd och kortare asylprocesser skulle därför förbättra de ungas psykiska hälsa och minska den utsatthet som placerar dem i riskzonen, menar Darvishpour:

– Många av dem väntar i två år i ovisshet. Självklart tappar de självkänslan och lusten att gå till skolan. Då blir situationen mer problematisk. Avskaffa barriären från samhällets sida – en amnesti till gruppen kan öka deras resurser enormt.

Utan att skönmåla verkar just de ensamkommande unga vara den grupp som det går allra bäst för. Att det satsas mer på gruppen är en av förklaringarna, men inte den enda. 

– Framförallt har många afghanska ungdomar försörjningskrav och måste hjälpa föräldrar som finns i Iran och på andra ställen. En del har inte bara lämnat kriget, de är här för att bygga framtiden. Så de vill inte äventyra sin framtid, trots att de är i riskzonen försöker majoriteten sköta sig bra. Många av dessa barn placeras i redan etablerade familjehem, eller HVB-hem, där man pratar svenska, det ger ett annat nätverk för att komma in i samhället som underlättar deras integration. 

En plats i samhället

Även om individuella faktorer som språk och kulturella bakgrunder har stor betydelse för integration och inkludering är den största utmaningen just nu, enligt Darvishpour, det hårdnande klimatet när det gäller etnisk mångfald och invandring.

– Alla undersökningar visar att när man har en stämpel på sig, påverkar den hur du identifierar dig själv, självkänslan. Får du plats i samhället eller inte? Det är en väldigt tuff situation för dem, men jag menar att med ett inkluderande perspektiv kan vi underlätta deras integration i samhället betydligt snabbare. De är Sveriges framtid – inte en belastning för samhället.

I ett historiskt perspektiv har svartmålningen av så kallade invandrargrupper pågått länge. Den grupp som är mest sårbar, som mest nyligen anlänt, är ofta den som görs till syndabock. Samtidigt visar forskning, enligt Darvishpour, nästan uteslutande att invandring är positivt för Sveriges framtid. Med en åldrande befolkning behövs ny arbetskraft och nya människor. 

– Därför är marknaden inte särskilt negativ till invandringen. Marknaden har en annan policy. Marknaden är intresserad av att använda invandrare som billig arbetskraft. Jag kallar det ”intern kolonialism”. Tidigare skickade man missioner utåt för att exploatera billig arbetskraft, nu gör man det här: ”Du är hjärtligt välkommen, men inte till höga positioner, ta det sämsta okvalificerade arbetet, jobba mer, få mindre betalt och mindre försäkring.” Invandring är fantastiskt för marknaden!

Underskattad kraft

Rädslan för den för tillfället mest sårbara och utsatta migrantgruppen har alltså inte enbart ekonomiska orsaker. Delvis förklarar Darvishpour det hårdare klimatet med grupphotsteori, en vetenskaplig teori som visar att när antalet personer från en minoritetsgrupp ökar, finns risk att majoritetsgruppen i ett samhälle upplever sig hotad. Rädslan kan leda till en motreaktion där majoriteten ger sig själv rätt begränsa minoriteters rättigheter.

– Enligt grupphotsteorin spelar det ingen roll om hotet är verkligt eller inte, eller vem som i själva verket tagit hans eller hennes makt. För någon som är arbetslös kan det vara marknaden eller företaget, men man vänder sig inte mot dem, utan man vänder sig mot den minoritetsgrupp som målas upp som hotet.

Mehrdad Darvishpour menar att just detta är vad som pågår. Men att tolka flykting- och minoritetsgrupper som problematiska är att underskatta dem.

– Vi glömmer bort något som kallas resiliens. Många invandrade kvinnor klarar sig betydligt bättre än männen, delvis på grund av att för männen blir invandring mer av en chock. I hemlandet var de den förste, efter invandringen blir de den andre, medan kvinnorna redan var den andre utifrån genusordningen. 

Samma sak gäller många afghanska unga, som tidigare levt i Iran och redan upplevt sig som ”den andre”, med sämsta positionen. 

– Därför har de en extra tacksamhetskänsla mot Sverige, vilken ökar deras motivation till att integreras. Man brukar underskatta allt detta och svartmåla gruppen. Trauman är visserligen en stor belastning, men de kan också ge ökad resiliens, kraft att återhämta sig. Många av dessa unga är mer framgångsrika för att de gått igenom ett svårt trauma som samtidigt skapat motståndskraft. De har bättre psykologiska ”pansarfordon”, till och med jämfört med många av barnen som kommer med sina föräldrar.

Global migration som hot

Bortom bilden av den andre handlar den hårdnande attityden om att bevara gränser och hindra utvecklingen från att fortsätta i globaliseringens riktning i en tid då fler människor än någonsin tidigare migrerar. Den globala migrationen är en av globaliseringens effekter, konstaterar Darvishpour, och egentligen inget som borde överraska.

Termen ”securitization” beskriver den diskurs som tolkar global migration som destabiliserande för sammanhållningen i ett land, och som en fara för den allmänna ordningen. Begreppet har under de senaste decennierna använts i en aldrig tidigare skådad omfattning, hävdar Mehrdad Darvishpour:

– Se på franska valet. En dominerande diskurs blev vem som bäst kan ”skydda” landet. Se även på den senaste panikartade partiledardebatten i SVT där en budgivning startades om vem som vill ha flest poliser för att garantera säkerheten. Jag tror att securitization kommer att bli ett viktigt ämne även i Sveriges riksdagsval; delvis som resultat av en ökad internationell instabilitet, delvis som resultat av ökad kriminalitet i landet, speciellt i segregerade områden, delvis som resultat av islamistisk terrorism som vill blåsa upp rädslan och delvis som resultat av ökad högerextremism som söker en ursäkt för att växa.

– Jag vill betona att jag inte är emot att man värnar om säkerheten, det måste man absolut göra, men securitization är en politisk diskurs som i säkerhetens namn vill kränka människors rättigheter, stoppa flyktingar och invandring, kränka yttrandefriheten.

Makt och delaktighet

Mehrdad Darvishpour har gjort många studier om invandrade kvinnors situation i Sverige, om hedersproblematik, integration, delaktighet och jämställdhet. I hans forskning är frågor om makt och delaktighet centrala teman när det gäller att bekämpa heder och även andra former av patriarkal maskulinitet. Han betonar att mångkulturalismen har ramar och att grunden måste vara mänskliga rättigheter.

– Vi ska aldrig, i mångkulturalismens namn, acceptera kränkningar av kvinnors rättigheter, barns rättigheter. 

Samtidigt konstaterar Mehrdad Darvishpour att hedersnormer förekommer även i svenska kontexter, framför allt inom olika religiösa grupper, men inte bara hos dem. Både att reducera heder till en fråga om ”andra kulturer”, och att reducera all konflikt i familjer med utländsk härkomst till en hederskonflikt är problematiskt, understryker Darvishpour.

– Många konflikter som förekommer i så kallade invandrarfamiljer är mer eller mindre samma sorts konflikter som förekommer i svenska familjer. När det stämplas som en fråga om heder ökar vi risken för att ”andrafiera” och ”etnifiera” våldet mot kvinnor. Men heder är ingen etnisk fråga.

– De som har ett kulturbetingande perspektiv på heder utgår ifrån att ”vi” är normala, jämställda och kloka, medan ”de” är problemet, patriarkala och hotfulla och i bästa fall kan rättas till. Faktum är att rasistiska diskurser bygger på ett vi och de-tänkande. Diskurser där allt som är bra har med ”oss” att göra, allt som är dåligt har med ”de andra” att göra.

Går det att vara inkluderande utan att förneka heder som problem och därmed, som det ofta påstås, stå i vägen för den hjälp utsatta behöver?

– Likaväl som jag kritiserar det kulturbetingande perspektivet – vi och de-tänkandet – har jag kritiserat vad jag kallar den ”naiva feminismen” som bara talar om våld som ett universellt fenomen. De har rätt i sin poäng att våld är främst en genusfråga. Och de har rätt i att kritisera det kulturbetingande perspektivet som döljer underordningen av kvinnor i Sverige genom att illustrera ”oss” som jämställda och ”de” som patriarkala. Men om det kulturbetingade perspektivet tenderar att exotifiera hedersfrågan, har ”naiva feminister” i stället ett reducerande perspektiv. 

Här handlar det, menar Darvishpour, om att inte vilja se att maktordningen är mer än en genusordning. Att beskriva hedersproblematiken bland dessa unga utan att särskilt betona ordet kultur är dock fullt möjligt konstaterar Mehrdad Darvishpour, som gör det i sin forskning. 

– Visst drabbas tusentals unga kvinnor med utländsk härkomst hårdare av patriarkala attityder. Många är till och med fyrfaldigt förtryckta, som kvinnor, som etnisk minoritet, som underklass och som barn och är därmed extra utsatta. Jag försöker belysa deras utsatthet utan att falla in i ett vi och de-tänkande som förklarar deras utsatthet enbart utifrån kulturella särdrag. 

Vinnare och förlorare

Majoritetssamhället kan enligt Darvishpour genom diskriminering och klassklyftor förstärka patriarkala attityder hos pojkar och unga män, trots att de är födda och uppvuxna i Sverige, världens mest sekulära land.

– Folk som är utsatta blir väldigt bra byten för extrema rörelser när de vill skapa identitet. Om vi vill öka jämställdheten inom så kallade invandrarfamiljer, då gäller det att med ett antirasistiskt feministiskt tänkande bekämpa både hedersproblematiken och andra former av våld i nära relationer.

Har vi lärt oss något av alla debattomgångar som blossat upp i den här frågan?

– Det beror på vilken kontext vi pratar om. I den akademiska världen fortsätter diskussionen om invandring som en positiv företeelse. Diskussioner om hedersproblematiken får i den akademiska världen ett allt mer intersektionellt perspektiv, enormt många forskare har ett intersektionellt perspektiv, och det kulturaliserande perspektivet har hamnat i en mer defensiv position. Men det är bara i den akademiska världen. I medievärlden, i den politiska diskursen skulle jag säga att det är tvärtom.

Mehrdad Darvishpour har viss förståelse för den skepsis som finns mot mångkultur och menar att denna skepsis är kopplad till djupare förändringar; övergång från nationalstat och industrisamhälle till transnationalism och ett postindustriellt samhälle, där globaliseringen tar över.

– Globaliseringen som pågår uppifrån och i neoliberalismens anda ökar klyftan mellan olika grupp av människor och hotar välfärden. En del vinner på detta, andra förlorar och känner sig maktlösa och marginaliserade. Då är risken stor, som reaktion, att man vill blåsa upp den nationella identiteten och gå tillbaka till det gamla samhället då man kände sig säkrare. Medan man i själva verket måste kämpa mot klassklyftor och för en ökad välfärd för att mångfalden ska blomstra.

Nostalgisk maskulinitet

På så sätt finns en koppling mellan nationalismen, den rasistiska diskursen och det patriarkala tänkandet, menar Darvishpour. Många upplever att de inte vunnit på övergången från nationalstatens ideologi och identitet till en global. Framför allt är det männen som förlorat makt, inte minst i takt med jämställdhetsutvecklingen, och försöker i rädslan för förändringarna dra sig tillbaka till det gamla patriarkatet, den gamla nationen; vad Mehrdad Darvishpour kallar en nostalgisk maskulinitet. Han har tidigare skrivit om likheter mellan islamistisk fundamentalism och högerextremism, och menar att de är två sidor av samma mynt.

– Båda är homofoba, båda är kvinnofientliga, båda är nostalgiska, båda är intoleranta, båda hatar jämställdhetsvärderingar. Det är två patriarkat som konkurrerar med varann.

Medan unga män som tillhör etniska minoriteter från islamiska länder som marginaliseras kan bli attraherade av islamistisk extremism, finns också unga män från majoritetssamhället som känner att de blir marginaliserade och dras till högerextrema rörelser.

– På så sätt är högerextremism och islamistisk fundamentalism två tecken på samma längtan efter en nostalgisk maskulinitet, där det både är en genusaspekt och en etnisk fråga som kolliderar med varandra.

För att motverka det hårdnande klimatet mot invandrare och flyktingar förespråkar Darvishpour generella åtgärder som stärker utsatta gruppers inflytande och delaktighet, utan att peka ut grupper. Arbete mot diskriminering ökar utsatta gruppers möjlighet att inkluderas, och allra mest de som är dubbelt, trippelt eller fyrdubbelt marginaliserade.

– Jag har ett maktperspektiv som betonar hur olika samhällsstrukturer motverkar vissa gruppers inflytande. Om du frågar mig efter ett recept på ett bättre samhälle skulle jag säga rättvisare fördelning av makt och resurser.