– Jag önskar mig en valrörelse där det går att diskutera hur vi kan organisera samhället för njutning och rättvisa och inte, som i dag, för lidande och vinstmaximering, säger professorn i genusforskning Diana Mulinari.
Vad önskar du att valrörelsen inför riksdagsvalet 2018 ska handla om?
– Jag önskar mig en valrörelse där de politiska partierna som är systemkritiska ur ett socialistiskt, feministiskt, queert, miljö- och antirasistiskt perspektiv inte definierar sina politiska program utifrån vad de tror kommer att ge flest röster.
– Jag önskar mig en politisk plattform som talar om att äganderätt och den biologiska kärnfamiljen är extremt dumma idéer och att trygghet inte kan skapas med statligt finansierat machovåld. Med andra ord: jag önskar att det ska sägas högt och tydligt, också under valåret, att en del av oss är emot kapitalism och emot blodsband som grund för det kapitalistiska systemet och emot alla former av militarisering.
– Jag önskar mig en valrörelse där det går att diskutera hur vi kan organisera samhället för njutning och rättvisa och inte, som i dag, för lidande och vinstmaximering. Jag önskar mig politiska visioner och inte välanpassad retorik i sökandet efter fler röster. Jag önskar att vi, transnationella (vänster)feminister kan arbeta tillsammans under valrörelsen för att stoppa femonationalism, homonationalism och den ”nationella” vänstern.
– Jag önskar att vi transnationella feminister arbetar tillsammans för en politisk agenda som överskrider den koloniala nostalgin över den förlorade välfärdsstaten – och utgår från en förståelse av Sverige som ett land i Nord, med ett kolonialt förflutet och en imperialistisk agenda där profit går före mänskliga rättigheter i globala sammanhang.
– Jag önskar mig att feminister lär sig från feminister i Syd, inte minst deras förmåga att skapa inkluderande allianser där kampen för transrättigheter och mot islamofobi vävs ihop i kampen mot kapitalism.
– Jag önskar att hoppet är den emotionella regim som inspirerar valrörelsen 2018. En annan värld, en annan välfärd stat, en annan gemenskap än familj och nation är möjlig.
Vilka är dina farhågor?
– Att hoppet går förlorat. Att neoliberalismen som kultur fortsätter att växa bland feminister och antirasister. Och att ”smarta”, ”begåvade”, ”spännande”, feministiskt kodade subjektpositioner för specifika individer växer, samtidigt som feminismen och antirasismen som sociala rörelser försvagas. Kampen mot kapitalismen, kampen mot heteronormativitet, kampen mot rasismen kräver bejakande av det gemensamma, en förståelse att vi är i och genom andra.
– Att fascismen vinner tack vara femonationalister, homonationalister och den nationella vänstern. Att den nuvarande attacken mot feminister får statlig legitimitet.
Och hur tror du att rikstäckande medier kommer att klara uppgiften den här gången?
– Jag har ingen tilltro till rikstäckande medier. De är som megafoner för neoliberalism och värdekonservativa strömmingar. Feministiskt perspektiv och massor med andra röster behövs!
