När jag skrev ner mitt korta tal till på en papperslapp den där tisdagen i Strasbourg så hade jag inte kunnat vara mer ovetandes om effekten av mina ord. ”Me too, jag har också blivit utsatt för sexuella trakasserier och det är smärtsamt att se den personen, mäktig, fortsätta precis som förut”.

Uppropet #metoo, miljontals berättelser om övergrepp och sexuella trakasserier, har slagit ner som en bomb, och fortsätter att brisera i samhällets alla hörn. Överallt träder kvinnor fram och berättar om fruktansvärda övergrepp på sina arbetsplatser, så även på min arbetsplats i EU-parlamentet. Det finns något starkt och obevekligt i sanningen, att äntligen få berätta. Min berättelse återfinns numera i många stora tidningar över hela Europa. Det stämmer såklart överens med stereotypen ”den unga kvinnan i maktens korridorer”. Men de som frågar efter snaskiga detaljer får en kall hand.

Jag funderade länge på om och varför jag skulle berätta, och kom fram till att solidariteten med alla miljontals berättelser är det viktigaste skälet. Jag skulle såklart ha anmält det jag var med om. Men som så många andra skämdes jag, och tog på mig skulden själv. Det var helt enkelt lättare att tiga.

Men tystnadskulturen måste brytas. ”And the truth shall set you free” står det i bibeln, John 8:32. På mänskliga rättighetsdagarna i Jönköping diskuterar vi tystnadskultur, sexuella och reproduktiva rättigheter och hur religion kan spela en pådrivande roll för att stärka SRHR. Seminariet heter ”My body, my right” och arrangeras av Svenska kyrkans internationella enhet. #metoo är ett västerländskt fenomen och har inte tagit sig vidare till den afrikanska kontinenten, men självklart är det samma allvarliga våldsproblematik och tystnadskultur världen över.

När vi debatterar sexuella och reproduktiva rättigheter i EU-parlamentet så är det konservativa röster med band till kyrkan som talar sig varma emot alltifrån hbtq-personers rättigheter till fri abort. Därför är det så glädjande att läsa Svenska kyrkans policy för internationellt arbete, speciellt vad gäller sexuella och reproduktiva rättigheter. I den kan en tydligt läsa att alla har rätt till hälsa och en fri, laglig och säker abort. En av de viktigaste sakerna i Östafrika där Svenska kyrkan verkar, är att bryta stigma kring sex, och få folk att söka vård och berätta om sina upplevelser av övergrepp. I Tanzania tillhandahåller Svenska kyrkan 15 procent av vården till befolkningen.

Utmaningarna är inte små eller lätta att ta sig an. I ett sådant relativt välmående och stabilt land som Tanzania portas gravida skolflickor numera från all undervisning. Dessa graviditeter är ofta konsekvensen av undermålig information eller sexuella övergrepp.

Unga flickor fortsätter att få sina mest grundläggande rättigheter åsidosatta i och med den rutinmässiga kvinnliga könsstympning som praktiseras i byar och städer i Tanzania. Gloria Mafole är aktivist och advokat och arbetar med frågan. Hon berättar att till och med gravida kvinnor könsstympas bara dagar innan förlossning eftersom att många fortfarande har en stark tro att barnet kommer att bli sjukt om klitoris vidrör barnets huvud vid födelsen. Gloria och hennes kollegor använder sig av bibelns berättelser och försöker övertyga religiösa ledare att säga att ”Jesus redan har utgjutit sitt blod för människornas synder” därför behövs ingen könsstympning. För att få kvinnor att berätta om våld i hemmet så använder Gloria Mafole andra berättelser från bibeln, om kvinnor som berättar för Jesus om kränkningar, ”om hon kunde berätta så kan du”.

Whatever works tänker jag. Bibeln eller sociala medier, det är i tystnaden som förövarna kan överleva och fortsätta att använda övergrepp och sexuella trakasserier som maktmedel. Jag är säker på att vi kommer att prata om före och efter #metoo.