Den pågående #metoo-kampanjen är feministiskt revolutionerande. Detta trots att många av oss sedan tidigare faktiskt hade en ganska god uppfattning om hur utbrett problemet med sexuella trakasserier och övergrepp är. #metoo-kampanjen kommer ju inte med någon ny information. Det som gör #metoo så revolutionerande är att snarare än en vetenskaplig rapport som synliggör omfattningen, djupet och bredden av kvinnohatet, så är det kvinnor som själva berättar.

Men för att ändå ge några relevanta siffror i sammanhanget så vill jag gärna hänvisa till EU:s egna siffror från 2014, där 42 000 kvinnor från alla EU:s 28 medlemsländer intervjuades. Undersökningen kom bland annat fram till att en av tio kvinnor har upplevt någon form av sexuellt våld sedan de fyllt femton. Lika många kvinnor har utsatts av någon form av sexuellt våld innan de fyllt femton. En av tjugo har våldtagits. Drygt en av fem kvinnor har upplevt fysiskt eller sexuellt våld av en nuvarande eller ex-partner. Undersökningen visar också att efter det egna hemmet så är arbetsplatsen ett av de vanligaste ställena för våld i de fall då förövaren inte är offrets partner. Samtidigt har bara 14 procent anmält den värsta formen av våld som de utsatts för av sin partner till polisen. 13 procent har anmält våldet som någon annan utsatt dem för.

Alla dessa siffror känner många av oss som sagt till. Ändå är #metoo-kampanjen revolutionerande och det viktigaste som hänt den feministiska kampen på länge. För det är den som har lyckats få oss att prata med andra, och framförallt, med varandra. Och det har lett till en styrka som all denna statistik hittills inte lyckats med.

En annan av styrkorna i #metoo, som många redan påpekat och som statistiken visar, är att den på ett smärtsamt tydligt sätt visar att de flesta förövarna är någon vi känner eller har någon relation till, förutom partners så är det våra arbetskamrater, våra chefer eller våra rörelsekamrater. I många fall personer vi känner och träffar ofta. Det spelar heller ingen roll om du arbetar på restaurang, i mediebranschen, inom teater och film, inom domstolsväsendet, som ingenjör eller som jag, som politiker.

Övergreppen och trakasserierna pågår i hela samhället och är så normaliserade. När man dessutom vet hur svårt det är att få någon fälld för sexuella övergrepp och våld (det talar också statistiken om) är det naturligtvis inte alls underligt att så få kvinnor anmäler övergreppen till polisen. Rättsväsendet levererar helt enkelt inte för kvinnor som utsatts.

Själv skrev jag, tillsammans med över 1 300 andra kvinnor, under uppropet #imaktenskorridorer. Här i EU-parlamentet har hittills 127 kvinnor och 11 män skrivit till tidningen Politico och berättat om övergrepp och våldtäkter begångna av kollegor. Samtidigt har ingen av dessa personer vågat rapportera övergreppen till den särskilda antitrakasseri-kommitté som EU-parlamentet sedan tidigare inrättat. Kanske inte så konstigt i en institution som domineras av män och som präglas av maktförhållanden och hårda hierarkier. Lägg där till att många som arbetar i parlamentet inte har fast anställning utan är beroende av sina chefer.

Som en reaktion på rapporterna och berättelserna om övergrepp och trakasserier som äntligen kommit ut, tog jag och några kollegor i det tvärpolitiska nätverket All of us initiativ till en resolution som bland annat kräver att en oberoende utredning tillsätts för att granska de sexuella övergreppen.

När vi förhandlade med de andra politiska grupperna här i EU-parlamentet om skrivningarna i resolutionen var motståndet från de konservativa och de rent fascistiska grupperna hårt. Vi behövde väl inte vidta några åtgärder! Kommittén finns ju, det är bara att anmäla! Till slut fick vi ändå igenom bra skrivningar i resolutionen och när parlamentet väl skulle rösta gick den igenom med en stor majoritet.

Nu väntar vi på att den oberoende utredningen av övergreppen i parlamentet verkligen blir av. Men frågan är vad man kan förvänta sig av ett hus med en konservativ, manlig majoritet och med Antonio Tajani, Berlusconis tidigare talesperson, som dess ordförande? Jag är ganska säker på att vi kommer att få fortsätta kämpa för att få igenom våra krav, trots att en stor majoritet av huset ställt sig bakom dem.

Desto snabbare hoppas jag att det går att genomföra de förslag jag lagt inom ramen för parlamentets vänstergrupp GUE/NGL. Där vill jag bland annat att alla kvinnliga ledamöter och alla kvinnliga anställda i vänstergruppen ska erbjudas feministiskt självförsvar, och att vi upprättar en intern feministisk handlingsplan för att hantera sexuella trakasserier.

På lördag är det den internationella dagen för bekämpandet av våld mot kvinnor. Jag vet att vi i år kan känna att vi, i och med alla de vittnesmål och löften om konkreta åtgärder som #metoo-kampanjerna redan gett upphov till, har tagit den feministiska kampen ett viktigt steg framåt.

Det som gör #metoo så fantastiskt är också att det är vi kvinnor som själva drar slutsatserna och visar vägen efter våra berättelser. En av de viktigaste slutsatserna är kanske att det som skyddar oss allra mest – kanske det enda som skyddar oss i genuint patriarkala miljöer – är systerskapet.

Därför vill jag avsluta med ett av mina favoritstycken ur uppropet #imaktenskorridorer:

”Till alla flickor och kvinnor därute som vill engagera er i politiken – kom med. Vi finns. Vi är många. Och vi kommer alltid stå upp för alla flickors och kvinnors rätt att kunna nå samma maktposition som en man. Hon ska inte bli våldtagen av någon i ungdomsförbundet. Hon ska inte bli smekt av en minister. Hon ska inte bli antastad av en riksdagsledamot. Hon ska vara med och bygga det här samhället. Hon ska förändra världen.”