Nyligen mördades den maltesiska journalisten Daphne Caruana Galizia som skrivit om korruption och skatteflykt. ”För hennes skull och för alla de modiga visselblåsare och deltagare i #metoo som vågar sätta det allmännas bästa före sin egen trygghet – låt oss föra debatten vidare och samtidigt skärpa de lagar och regler som behövs för sunda arbetsplatser.” Det skriver Jytte Guteland (S) i veckans EU-krönika.
I likhet med de flesta har jag under de senaste veckorna intresserat mig för #metoo-kampanjen. Jag ägnade en lång tågresa åt att läsa många av de modiga kvinnornas berättelser. Efteråt var jag helt skakad. Trodde inte att jag skulle känna det så starkt – jag visste ju trots allt att kvinnor är utsatta för trakasserier och övergrepp. Det borde inte förvåna.
Ändå blev det överväldigande att få så många berättelser samlat, att se förövarnas handlingar så uppfläkta och blottade. Groteskt, men också skönt att, så som andra har skrivit före mig, äntligen riktas skammen åt rätt håll! Mot förövarna.
Så ofta genom historien har det ju varit tvärtom. Kvinnan får bära skammen, och således blir offret ansvarigt. Jag tror verkligen att den här kampanjen kommer att rensa upp på vissa arbetsplatser. Folk kommer att tänka till och tvinga sig att reflektera över de maktstrukturer som härskat.
Det finns dock en risk som vi måste vara uppmärksamma på. Risken är att den här ordningen cementeras och att problemen riktas mot ett fåtal enskilda individer. Dessa får löpa gatlopp men strukturerna som uppmuntrat dem kvarstår. Det vore ett misslyckande.
Jag har själv i andra sammanhang bevittnat hur kritik mot maktstrukturer, efter en tids offentlig debatt, mynnar ut i enskilda kronoffer. Det är så lätt att skylla problem på en eller ett fåtal individer i stället för att förändra en maktstruktur som lyfter fram och gynnar vissa beteenden.
Självklart ska män (eller kvinnor) som gjort sig skyldiga till övergrepp ställas inför rätta. Däremot finns en gräns för när det räcker med karaktärsmorden i offentliga medier och då talar jag inte om kvinnorna som anmäler. Jag menar skribenter som verkar ha andra politiska eller privata vendettor och som gärna spär på med karaktärsbrister som inte hör till saken.
Jag är också övertygad om att den här kampanjen har lyckats skrämma många som trodde att de skulle komma undan med brott och vidrigheter. Att de nu slutar upp med sina hemskheter och/eller slutar skydda andra. Däremot tycker jag att det är viktigt att diskussionen fortsätter och inte stannar vid de enskilda förövarna. Den bör nu handla om hur arbetsplatser, det offentliga rummet, politiken, medierna, rättssamhället, välfärden och det privata näringslivet ska rensa upp i de unkna gamla värderingar som är bakomliggande orsakerna till varför vissa tar sig rätten att kränka andra.
I veckan hade vi en sådan debatt om värderingarna med efterföljande beslut i Europaparlamentet. Diskussionen initierades efter #metoo-kampanjen och syftet var att belysa hur det ser ut också hos oss folkvalda, på vår arbetsplats. Vi behöver också åtgärder för att bekämpa sexism och säkerställa att vi är en sund institution med schyssta värderingar.
Det var en bra debatt och en efterföljande resolution med bra innehåll, bland annat för att stärka möjligheterna för anställda att larma om oegentligheter och få stöd. Det finns flera svårigheter i Europaparlamentet som missgynnar anställdas styrka i dessa sammanhang. En sådan är att många anställda är direkt knutna till en ledamot och därmed underordnade bara denne. Det gör det svårt att vissla om oegentligheter, eftersom det kan handla om handen som föder en. Mitt parti har i stället ett gemensamt kansli, som stärker de anställdas rättigheter.
Förra veckan tog Europaparlamentet beslut om visselblåsare och det ökade rättsliga skydd som vi tycker att dessa ska få i EU. Själv drev jag på för flera frågor, exempelvis vikten av att skyddet blir så brett som möjligt, för att täcka in så många arbetsplatser som möjligt. Jag drev också att medlemsländer som vill, måste kunna ha ännu starkare skydd än den miniminivå i EU vi röstade för. Allt för att skydda de modiga människor som står upp mot makt som har används fel.
Vi fick igenom ett mycket bra förslag som nu EU-kommissionen ska svara på. Risken är att de inte vill vara lika ambitiösa. En irritation var också att den konservativa gruppen valde att lyssna på enskilda företagsintressenter framför att stå upp för visselblåsarna. De röstade emot på flera för skyddet centrala punkter.
Nyligen mördades den maltesiska journalisten Daphne Caruana Galizia, känd för sitt arbete mot korruption och om utbredd skatteflykt (Panama-pappren). Hon mördades för att hon utmanat och vågat ifrågasätta oegentligheter.
För hennes skull och för alla de modiga visselblåsare och deltagare i #metoo som före och efter henne vågar sätta det allmännas bästa före sin egen trygghet – låt oss föra debatten vidare och samtidigt skärpa de lagar och regler som behövs för sunda arbetsplatser.
