Rättegången mot de konspirerande militärer som låg bakom förföljelsen av oliktänkande under diktaturerna i Latinamerika kom av sig. Brotten är för gamla. Samtidigt begår en yngre generation militärer från Urugay nya brott under straffrihet i FN:s regi.
Vi hade så höga förväntningar. Vi väntade tålmodigt i två år. Vittnena kallades in, åklagaren hade ett vattentätt fall. Den italienska rättvisan skulle ge oss det som den uruguayska rättvisan inte varit kapabel till.
Den uruguayska staten och de flesta politiska partierna har skrivit under ett avtal med militärerna som styrde landet under tolv år där de garanterades straffrihet. Men nu skulle de ansvariga för Plan Condor, en sammanslutning av flera arméer och hemliga polisenheter i Latinamerika, ställas inför rätta och sättas i fängelse för resten av sina liv.
Rättegången initierades i Rom på grund av att flera av de försvunna politiska dissidenterna var italienska, födda i Italien eller av italienska föräldrar. De hade kidnappats, torterats och dödats över hela kontinenten.
Påven (Franciskus I, reds anm), Jorge Mario Bergoglio, sade att han välkomnade undersökningen och lyfte säkerhetsstämpeln från papper som fanns i Vatikanens arkiv som berörde Chile, Paraguay, Brasilien, Argentina och Uruguay.
De åtalade är mellan 65 och 91 år gamla. En av dem, översten Gregorio Alvarez, Uruguays sista president under militärdiktaturen, dog häromdagen. Han hade suttit i husarrest under en tid. Men rättegången, som avslutades häromdagen, lämnade en bitter eftersmak. De flesta blev frigivna eftersom flera av deras brott hade preskriberats och att morden inte kunde bevisas. Den italienska brottskoden erkände märkligt nog inte tortyren som brott och eftersom det var det enda brottet som kunde knytas till de åtalade, fick många gå fria.
Den ende av de åtalade från Uruguay som fick en livstidsdom var den förra utrikesministern Juan Carlos Blanco, ansvarig för morden i Argentina på riksdagsledamöterna Zelmar Michelini och Hector Gutierrez Ruiz. Blanco är i dag 83 år.
Sedan demokratin återinfördes i Uruguay har de väpnade styrkorna behandlats med silkesvantar. Deras officerare har landets högsta löner och de pensionerade överstarna tjänar mer än ministrarna. Det finns ett lagförslag om att ändra det systemet och sänka deras pensioner till rimliga nivåer men det råder politisk oenighet om detta, militärerna menar att de är segrarna i det krig som de anser att de utkämpade mot kommunismen.
Rättegången återuppväcker debatten om varför det lilla Uruguay, omringat av två av världens största länder, Brasilien och Argentina, ska ha kontinentens största andel soldater i förhållande till befolkningsmängden. En stark armé vore bara berättigad om deras utrustning och utbildning gjorde dem lämpliga för att tjäna det civila samhället, men så är inte fallet.
De enda tillfällen som den uruguayska armén används är för att delta i USA:s fredsbevarande uppdrag. Just nu är den i Haiti och Kongo. Där har soldaterna anklagats för att ha våldtagit kvinnor och unga pojkar samt ha uppträtt på ett olämpligt sätt vid flera tillfällen. Nu har regeringen beslutat att de sista uruguayska trupperna i Haiti ska återvända till landet i april 2017, men det slutgiltiga beslutet har skjutits upp flera gånger.
En advokat som är medlem i Kongos Women in Black, anklagade de blåa hjälmarna för deras roll i förtrycket av befolkningen, som lever i skräck, klämd mellan rivaliserande militära grupper. Ett av Women in Blacks krav är att ta ifrån soldaterna deras straffrihet.
