”Det känns inte som en nyhet att förlossningsvården brister. Snarare känns det som att bristerna normaliseras, och förvärras”, skriver Annika Hirvonen Falk (MP) om en utveckling som väcker allt mer högljudda protester. Hon förespråkar en barnmorska åt varje kvinna i aktiv förlossning.
Min barnmorska berättar för mig att i sommar är det värre än vanligt. Det har alltid varit tufft på förlossningen på sommaren, men i år har fler barnmorskor inte orkat med att skjuta på sin semester till en tid som passar organisationen bättre.
Några veckor sedan fick väninnan dagens sista förlossningsrum på andra sidan av Stockholms län. Det var ren tur att hon inte behövde dela rum med en nyförlöst mamma. När värkarna efter 36 timmar ändå inte ville tillta följde timmar av osäkerhet om hon skulle behöva köra hem igen. Ingen hade tid att ens fatta beslutet.
Till slut föddes ett friskt barn. Mamman överlevde utan värre komplikationer. Det sades att ”allt har gått bra”. Trots att allt inte alls hade gått bra. Mamman hade legat i smärtor som hade kunnat lindras om det funnits nog med personal. Värkarna som inte räckte hade fått fortsätta i flera dygn innan någon hade tid att fatta beslutet om akut kejsarsnitt. Utmattningen var enorm. Hur personalen mådde kan jag bara föreställa mig.
Nyhetslarmen, dokumentärerna och artiklarna har avlöst varandra. Det känns inte som en nyhet att förlossningsvården brister. Snarare känns det som att bristerna normaliseras, och förvärras. Förväntningarna som vi kvinnor kan ha på vården sänks. Detta är en utveckling som allt fler protesterar mot.
Precis som vi inte kan kapitulera inför cancer bara för att den kan vara en naturlig del av att åldras är det orimligt att förlossningsskador accepteras bara för att de alltid förekommit. Precis som att alla arbetsplatser behöver anpassa sig till det faktum att alla anställda har rätt att ta ut semester på sommaren, så måste landsting och regioner hitta strategier för att ha en bra kvalitet i förlossningsvården året runt och dygnet runt. Strategier som inte bygger på att personalens hälsa äventyras.
Det finns många åtgärder som kan göras i förlossningsvården, men det finns en sak som är viktigare än allt annat. Mer personal. En barnmorska åt varje kvinna i aktiv förlossning. Regeringens förlossningssatsning för ökad tillgänglighet, bättre kvalitet, stärkt patientsäkerhet och förbättrad arbetsmiljö måste fortsätta. Huvudmännen för vården måste ta det grundläggande ansvar som alla som ska föda barn ska kunna förvänta sig. I Stockholm vill Miljöpartiet bland annat tillföra 80 miljoner extra till förlossningsvården och införa en metod för att mäta beläggningsgrad på förlossningarna så att det går att bedöma när mottagningen är full och därmed underbemannad.
Jag ska föda i höst. Till dess sägs det att det ska ha blivit bättre i mitt landsting. Tillräckligt många nya platser ska då hunnit öppna för att ersätta de avdelningar som stängts de senaste åren. Semestrarna är över. I bästa fall har personalen inte bränt ut sig. Parallellt med det politiska arbetet med att arbeta för mer pengar och högre prioritering av förlossningsvård och annan kvinnosjukvård funderar jag ändå på allvar över om det inte skulle kännas tryggare att föda hemma. Det fanns en tid när jag aldrig trodde att det skulle vara ett alternativ att ens leka med i fantasin.
