”Nationella identiteter skapas till stor del av de berättelser vi berättar. Kanske är det så att om den turkiska staten på allvar skulle erkänna folkmordet så skulle det innebära att de blev tvungna att tänka om när det gäller en av grundbultarna i den nationella självförståelsen, tvingas ändra på den stora berättelsen.” Det skriver Agneta Haugaard Farkhak i en krönika om sorg, minne och kamp. I måndags var det minnesdagen för de som föll offer i det armeniska folkmordet.
Den 24 april varje år vandrar tusentals armenier till minnesmärket Tsitsernakaberd i Jerevan för att lägga ner en blomma vid den eviga elden som brinner till minne av folkmordets offer. Det är som alltid vid denna minnessammankomst en strid ström av människor från morgon till kväll och innan dagen är slut är blomsterhavet meterhögt.
Folkmordet i Osmanska riket under första världskriget benämns ofta som Folkmordet 1915, Armeniska folkmordet eller, av framförallt assyrier och syrianer, som Seyfo. Den 24 april 1915 anses vara folkmordets första fas och startdatum. Under natten mellan den 24 och 25 april arresterades, deporterades, fängslades och mördades flera hundra armeniska politiska, intellektuella och religiösa ledare i den osmanska huvudstaden Konstantinopel, det vill säga nuvarande Istanbul. Under de efterföljande veckorna mördades ytterligare flera tusen ledande armenier som bedömdes kunna bli kärnan i ett framtida motstånd.
Majoriteten av de som mördades efter den första fasen, omkring en miljon, var armenier, men bland offren fanns även rikets andra kristna minoriteter: assyrier, syrianer, kaldéer och greker. De flesta dog under åren 1915-1916, men förföljelserna och morden fortsatte till 1923. Folkmordet utfördes genom tvångsdeportationer, avrättningar, massakrer och framkallad hungersnöd. Människor brändes till döds instängda i byggnader och dränktes i floderna. Hundratusentals dog av hunger, törst och godtyckligt våld under påtvingade dödsmarscher mot ett ingenmansland i de syriska och mesopotamiska öknarna.
Som så ofta i brutal krigföring våldtogs kvinnorna och fördes bort eller såldes på slavmarknader. Kvinnor och barn tvångskonverterades till islam. Barn togs från sina föräldrar för att uppfostras hos och som muslimer. Kristna kyrkor och monument förstördes, kristna by- och gatunamn byttes ut. Offrens egendom och ägodelar konfiskerades. Offren utgjorde mer än hälften av den armeniska befolkningen i området, de flesta av de som överlevde flydde landet.
Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning.
I mars 2010 erkände Sveriges riksdag ”folkmordet på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker”. Det var ett historiskt beslut. Ett tjugotal länders parlament har erkänt det armeniska folkmordet, men Sveriges riksdag var först med att erkänna folkmordet på alla tre kristna folkgrupper i Osmanska riket. Trots det kritiseras regeringen ofta för sin försiktighet och val av ord, eftersom att tala i termer av ett erkännande av detta folkmord leder till negativa konsekvenser i relationen med Turkiet.
Senare årtionden av medvetandegörande av mänskliga rättigheter har ökat intresset för folkmordet 1915, både politiskt och vetenskapligt. Innan var dessa brott nedtystade och än i dag förnekas folkmordet av Turkiet, där det är förbjudet och straffbelagt att hävda att folkmordet har ägt rum. Detta trots att massmorden i Osmanska riket är ett av de mest utforskade folkmorden vid sidan om Förintelsen.
Nationella identiteter skapas till stor del av de berättelser vi berättar. Kanske är det så att om den turkiska staten på allvar skulle erkänna folkmordet så skulle det innebära att de blev tvungna att tänka om när det gäller en av grundbultarna i den nationella självförståelsen, tvingas ändra på den stora berättelsen. Det säger sig självt att sådant inte sker lätt, men att ta ansvar för sin historia och be om ursäkt för sina missgärningar är inte ett uttryck för svaghet. Det är ett uttryck för styrka. Men den styrkan är det dessvärre inte så många länder som har.
En stor del av detta nyfunna intresse hos många i dag bottnar i jämförelser mellan Folkmordet 1915 och Förintelsen. Vi vet att folkmorden var ett resultat av en statsmakts medvetna och avsiktliga politik, och kategorierna förövare och offer var mycket tydliga. Men till skillnad från Förintelsen var Folkmordet 1915 inte rasideologiskt betonat. Under folkmordet i Osmanska riket fanns det ibland också möjlighet för kvinnor och barn att undvika döden genom att konvertera till islam. Att byta religion var dock inte alltid en räddning och ibland kunde även de tvångskonverterade bli avrättade efteråt.
En del frågar sig om omvärlden var helt ovetandes om vad som skedde 1915. Så var det inte. Ögonvittnesrapporter från utländska diplomater och missionärer ledde till att folkmordet fick stor uppmärksamhet i både europeiska och amerikanska massmedier. I Sverige spreds informationen om händelserna i många nyhetsartiklar och genom broschyrer och memoarer som skrevs av missionärer som varit ögonvittnen. De svenska diplomaterna i Konstantinopel rapporterade kontinuerligt till utrikesdepartementet i Stockholm om den pågående utrotningen av armenier och andra kristna. De internationella reaktionerna var många, ofta upprörda, men tyvärr övergående. Ganska snart under en kaotisk tid i ett krigshärjat Europa föll både händelsen och offren i glömska.
För de efterlevande av brott mot mänskligheten är det viktigt att få ett erkännande, att bli sedda och bli hörda. Ett förnekande av ett så allvarligt brott bidrar i stället till att försoningsarbetet uteblir och resulterar i uppbyggnaden av frustration hos offergrupper som blivit åsidosatta och orättvist behandlade.
Andra tycker kanske inte att det spelar så stor roll för det var så länge sedan. Det finns mängder med ordspråk och citat om vikten kring att minnas, bland andra ”den som inte lär sig från historien är dömd att upprepa den” och ”den som inte känner till den förgångna vet inte vart han är på väg till imorgon”. Att glömma egna begångna misstag är ett utmärkt sätt att upprepa dem.
Tyvärr så har historien också bevisat att faktaunderlag och politiska beslut inte behöver ha någon närmare relation med varandra. Det är kanske just därför som till exempel folkmordet i Rwanda 1994 tilläts ske utan att omvärlden reagerade tillräckligt resolut och i tid. Det är kanske av samma skäl som folkmordet i Darfur i Sudan 2008 kunde ske utan att någon verkade kunna göra något. Realpolitiken har uppenbarligen haft och har högre prioritet jämfört med mänskliga rättigheter och till och med liv.
Så länge Turkiet lyckas hota andra länder med sanktioner och motåtgärder så kan länder som har intressen i Turkiet eller samarbete med landet, överväga att helt enkelt blunda för det faktaunderlag som finns till hands och vägra erkänna eller relativisera Folkmordet 1915.
I dag uppmärksammar ändå fler och fler länder dessa brott som folkmord och visar att omvärlden sakta men säkert håller på att ändra inställning i denna fråga och det är förvisso en ljusning.
