I en lägenhet i en Stockholmsförort träffades några kvinnor, de lagade palestinsk mat, mindes slaget om Jenin 2002, diskuterade det nya Sverige och de nya familjeformerna. Ana Valdés var där.
Jag var spänd inför mötet. Min vän Vivi skulle ta emot några palestinska förskollärare och vi skulle träffa dem över en middag. Sedan skulle vi sova över, ett slags pyjamasparty i en av Stockholms förorter.
Det var fem unga kvinnor och alla kom från Jenin, en av den ockuperade Västbankens mest kämpande städer. År 2002 hade den svenska bildkonstnären Cecilia Parsberg och jag varit där och dokumenterat förödelsen som den israeliska armén hade orsakat i staden.
Det kom att heta The battle of Jenin men man kan inte kalla ett slag ett krig mellan stenbeväpnade palestinier med Molotovcocktails och lätta eldvapen och en av världens största arméer, med Apachehelikoptrar och bulldozers, tanks och bomber.
Slaget om Jenin pågick i tio dagar. Staden belägrades av israeliska tanks, ingen kunde lämna staden, ingen kunde komma in. Sjukhusets vattenreservoarer kollapsade redan efter tre dagar, sårade låg i sjukhusens korridorer, döda trängdes i ett alltför litet bårhus. Vi såg dem. Små barn som hade dödats av granatskärvor, en sjuksköterska som hade dödats av en krypskytt, äldre förbipasserande. En av sjukhusets läkare hade dödats av en krypskytt när han körde en ambulans med syre, han brändes inne i ambulansen bara två hundra meter från sjukhuset.
Hela stan luktade död när vi nådde den, sista dagen av belägringen. Bilderna vi tog med min lilla digitalkamera fick vi smuggla ut ur Israel, alla vittnesmål om vad som hänt i Jenin skulle suddas ut.
En delegation europeiska parlamentariker kom dagen efter, Per Gahrton var med. Men det var försent. Det enda som fanns kvar att se var ett minerat landskap och vår rädsla.
Vi fick sova på golvet på ett kontor som vi delade med några läkare från Physicians for peace, de är rättsläkare och deras uppdrag är att besöka massgravar och försöka identifiera offer. De hade varit i Kosovo, Salvador, Guatemala, Mexico, Argentina, nu var de i Palestina, men det var också sent.
Om allt detta skulle jag prata nu med tjejerna från Jenin.
De skulle laga mat, vegetariska rätter, hummus och baba ganoush. Vi hjälptes åt med att skära lök. ”Basal” sade jag bland tårar, tränande min nybörjararabiska, satte auberginer i ugnen, Vivi dukade och vi satte oss till bords.
Vi tittade på bilderna från Jenin och vi grät och åt, de kände igen hus, människor, falafelförsäljare, och skolan där FN hade inrättat ett provisoriskt kontor där folk kunde anmäla sina saknade anhöriga.
De berättade att de var för unga för att komma ihåg detta men att de minns att de hade ingen mat och att ingen vågade sig ut för att hämta vatten. Det var beskjutning och bomber överallt, de döda låg på gatorna, ingen vågade att hämta dem.
En av dem, Aisha, frågade mig hur jag trivts i Sverige, var det ett bra land att vara flykting i? Vad? Ville hon lämna Jenin? Hon ville inte det, men var rädd för barnens skull. En kamrat till hennes son hade skottskadats av en israelisk soldat som tyckte att han cyklade alldeles för nära en checkpoint. Hon ville inte att sonen skulle dödas av en skjutglad soldat.
Jag berättade att ”mitt” Sverige också hade förändrats. Att landet dit jag kom 1978 också hade haft stora påfrestningar för att klara av så många i behov av asyl och att högerkrafterna växte sig starka nu.
Hon berättade att hon hade redan sett det, hon och hennes kamrater hade suttit på en buss och en äldre man hade skrikit åt dem och sagt att de skulle åka hem.
En av middagens gäster var en vän som lever i ett lesbiskt förhållande och har en liten son. Hon visade stolt bilderna på sonen och de palestinska kvinnorna var mycket empatiska, i det palestinska samhället är barnen och moderskap ett måste. De frågade varför pojken inte var med nu. Vår vän sade att han var med hennes partner.
Men ordet partner var okänt för dem, ”where is your husband, your son’s dad”? Hon förklarade att det fanns ingen ”dad”, att de var kvinnor som hade ett barn tillsammans.
Det blev mycket tyst, vi bytte samtalsämne. Det var svårt att förklara för kvinnor som är uppfostrade med en traditionellt muslimsk syn att ett barn inte behöver ha en far och en mor, att alla variationer är möjliga om barnet växer upp i ett kärleksfull relation.
Vi skildes och kulturkrocken fanns kvar i luften. Vi lovade att besöka Jenin och fortsätta samtalet.
