”När jag var ung var jag alltid så förvånad över att vänstern inte tog makten i Bangladesh. Trots att de hade de finaste slagorden, den bästa estetiken, de politiska idéerna. Att göra konst om vänsterns misslyckande blev ett sätt för mig att försöka förstå”, säger konstnären Naeem Mohaiemen när vi träffar honom kort under lunchen i Tensta Konsthall.

Utställningen It is not necessary to understand everything utgår främst från filmen United Red Army där vi får följa en kapning av ett flygplan år 1977. Där finns också en tidsaxel och en bangladeshisk tidning från tiden när kapningen hände. Då Mohaiemen också doktorerar i historia har han fastnat för fotnoten, och ser tidsaxeln och tidningen som ett sätt att översätta fotnotens funktion till konsten, berättar han.

Jag förstår det som fotnoter i betydelsen av alternativa spår, som gör det tydligt att filmen bara är en del av historien. Och det är vackert. Inte minst efter filmen om det stora världspolitiska, och männen som symboliserar det, fångar tidningsurklippen mig med sin vardagliga och mänskliga röst. Som konstnären själv förklarar: oavsett vad som händer politiskt kommer människor känna behov av kärlek, och syftar på kontaktannonserna. Jag tror att jag förstår vad han menar. Filmen handlar väldigt lite om människor, och mycket om strategi, taktik och våld. Genom det vardagliga tidningsspråket kan man också tänka sig andra politiska språk, där begär, barn eller priser på mat hade kunnat vara i fokus istället.

Redan från början präglas filmen av en stark nostalgi. En pojke, konstnären själv som barn, sitter framför teven och väntar på att få titta på sitt favoritprogram med brittiska hjältar som slåss mot nazister. Istället tvingas han genomlida direktsändningen av förhandlingarna mellan den bangladeshiska regimen och den japanska röda armén. Vi följer de svartvita rutorna, transkriberade delar av det haltande samtalet mellan två män. Långsamt vecklas en sorglig historia om motstånd och nederlag fram. Den japanska röda armen omdirigerar det kapade planet till Dhaka, Bangladesh, för att det där tidigare har varit en arbetarregering. Vad de inte vet är att en islamistisk militärkupp har tagit makten redan några år tidigare. Det vet däremot vi som tittar. Deras fel blir ett skratt som sätter sig i min halsgrop. Nutiden har lätt för att vara efterklok. Men berättelsen om sekterism och misslyckande är lika mycket en berättelse om kolonialismens konsekvenser, där möjligheterna att mötas i solidariskt motstånd är få och svåra.

Filmen är en del av trilogin The Young Man Was som undersöker 1970-talets radikala vänsterrörelser. Denna gången står Bangladesh våldsamma militärregimer i fokus. Det faktum att kapningen på 170 passagerare och 14 i besättningen inte tog några liv, medan militärkuppen i Bangladesh och repressionen efter militärkuppen som pågick under kapningsförhandlingen tog hundratals, väcker tankar kring den statliga terrorns dubbelmoral. Men framförallt, i dessa tider av förslag på no go-zoner, ännu mer övervakning, terror mot terror och kollektiv bestraffning, chockas jag över den tilltro eller naivitet som båda sidor verkade ha gentemot varandra. Det är en annan tid vi får följa, då kapare kan försvaras och politiker förhandlar med dem. Det känns långt borta nu, när det istället är västerlandets rädsla för terror som legitimerar krig och repression. Det var också i säkerhetspaniken i efterdyningarna av 11 september-attackerna som Mohaiemens intresse för att göra filmtriologin uppstod.

Precis som pojken som väntar på sitt favoritprogram fastnar jag för samtalen mellan kaparen och förhandlaren. På brustna telefonledningar anas humor, små rasistiska antydningar om dålig engelska, trötthet, politiska manifest, men framförallt en långsam förhandlingsprocess. Dankesu, ett alias för kaparen från japanska röda armen, förhandlar med Bangladesh flygvapenchef Mahmood. Ibland framstår klippen nästan som en thriller, där vi med spänning och nästan utan empati ska följa hur maktbalansen utvecklar sig rent dramatiskt. Varför flygplanet kapas, den japanska situationen på slutet av sjuttiotalet, eller bakgrunden till den japanska röda armens sekterism och hyllande av våld (framförallt mot medlemmar i den egna organisationen) framstår som ganska ointressant i filmen. På samma gång är det befriande och problematiskt. Filmen försvarar ett vänsterprojekt utan att försöka försvara vänstern som god eller rättfärdig. Å andra sidan blir den typen av akontextuella skildringar av sjuttiotalssekterism lätt ett skämt som avfärdar andra sociala rörelser som inspirerades av samma tankar.

Filmen är sorglig och rolig. Djupt nostalgisk, när den varvar samtalen med bildklipp som många av oss känner igen, internationella rapporter om Röda armé-fraktionen i Tyskland, och kapningar för Palestinas befrielse. Det som kanske är mest intressant och ovanligt är att få följa en internationell konflikt där västvärlden inte står i fokus, utan förhandlingarna sker mellan rörelser och makthavare i tredje världen, utan kommentarer från centrum. Filmen svarar inte på några av mina frågor om historien, om varför sekterism uppstod, om hur man kan skapa en internationalistisk rörelse som agerar annorlunda. Den lovar inte heller någonting annat: It is Not Necessary to Understand Everything. Den tar inte ställning för eller emot kapningar som politiskt verktyg. Däremot berättar den en ödmjuk och sorglig saga om ett misslyckande. Men också om en tid där världen inte var så långt borta, då en social mobilisering, vänsterhegemoni och drömmar om en annan värld blev till ett gemensamt brustet språk.