”Att det finns en skillnad mellan breddidrott och elitidrott, eller en skillnad mellan nationer tror jag många accepterar. Men den skillnad som nationer gör på sina egna medborgare, där män anses vara elit och kvinnor aldrig kan få bli elit. Det är något som allt fler vägrar att acceptera.” Det skriver Moa Svan i en krönika med anledning av USA:s hockeylandslags bojkotthot mot hemma-VM.
I torsdags meddelade det amerikanska hockeylandslaget att de hotar att dra sig ur hockey-VM om deras egna hockeyförbund inte ger dem bättre lön och villkor. Herrarnas amerikanska landslag i hockey får en mängd fördelar som USA:s så kallade ”dam”-landslag inte alls får. För att förtydliga hur allvarligt hotet är: De är alltså regerande mästare och därmed bäst i världen. Mästerskapet spelas i USA, deras hemland och det är mindre än två veckor kvar tills hockeyns världsnationer ska göra upp om guldet. Men av alla dessa faktorer. Förutom det faktum att det skulle se tokigt ut om själva hemmanationen inte deltar, så är det en sak som är viktigare än alla andra: De är bäst. De vinner.
De har fått stöd av bland annat Abby Wambach och Alex Morgan, från USA:s fotbollslandslag. Även de inledde en kamp, en rättslig process, gentemot sitt eget förbund och även de gjorde det efter att ha vunnit VM-guld. Den kampen är inte klar än, men det ska bli spännande att se var detta slutar. Frågan är ju varför de gör det här och varför just nu? De är bäst ja, men nu handlar det inte om medaljer längre. De vinner ju sina medaljer. Nu handlar det om pengar.
I en intervju som publicerades i DN den 15 mars, uttalar sig svenska hockeylandslagets förbundskapten Leif Boork, och menar att ”damidrotten i stort tar fler marknadsandelar”.
Jag skulle nog säga att det har kvinnor gjort för längesedan. En potential att tjäna pengar och skapa business på kvinnors idrott har funnits länge. Men det har hänt något mer. Det har också blivit en trend inom reklam och näringsliv att aktivt ta ställning för jämställdhet. Bilföretaget Audi gjorde det nyligen med en reklamfilm om en pappa som tog med sin dotter på racertävling. Åtminstone gissar jag att det var så det var tänkt att tolka könet på det barn som hade långt hår och tävlade mot korthåriga barn, och sedan vann.
Nike lanserade för inte så länge sedan en kampanj med titeln ”equality” där de samlade både idrottsstjärnor som Serena Williams och artister som Alicia Keys. Beyoncé har länge ritat in feminismen i mainstreamkulturen, men det var först i början av året som större delen av den amerikanska popeliten klev ner från scenen och ut på gatorna för att delta i den stora kvinnomarschen som en protest mot USA:s president Donald Trumps sexistiska promenad in i Vita huset. Jämställdhet är hett. Det finns en opinion och det finns också en stor respekt gentemot kvinnor som också kräver högre lön.
Men är det verkligen bara pengar? Det är lätt att glömma ibland att idrotten i grund och botten är en folkrörelse. Den kommersiella biten, är ganska liten. I USA har idrotten länge kopplats till collegeverksamhet. I Sverige finns en starkare koppling till föreningslivet. Men i grunden rör sig helt andra motiv än monetära. Samtidigt är pengar otroligt viktigt. Det finns ett enkelt skäl till det. Pengar är ett konkurrensmedel. Det landslag som har bäst resurser har störst chans att vinna. Efter fotbolls-VM 2015 skrev Vero Boquete en debattartikel där hon berättade hur de snålat in så mycket på landslaget att de före VM inte spelat en enda träningsmatch, och anlände så sent till Kanada för att delta att de tvingades genomföra första matchen med jetlag i kroppen. I ett ännu större perspektiv så skapar dessa resurser år och decennier av fördelar och nackdelar. Att det finns en skillnad mellan breddidrott och elitidrott, eller en skillnad mellan nationer tror jag många accepterar. Men den skillnad som nationer gör på sina egna medborgare, där män anses vara elit och kvinnor aldrig kan få bli elit. Det är något som allt fler vägrar att acceptera.
I början av 1900-talets första hälft var amerikansk collegeidrott inte alls fokuserad på tävlan och fysisk kamp utan snarare av måttlighet. Det här kan man läsa i historikern Helena Tolvheds På damsidan – Feminitet, motstånd och makt i svensk idrott 1920-1990. Poängen hon gör är att man snarare än att kräva deltagande på lika villkor, så framställde man kvinnors idrottande som något som överensstämmer med tidens ideal.
Men den tiden förbi. USA:s hockeylandslag satsar inte på måttlighet, eller att vara lagom. De är vinnare. De är bäst, och det är därför helt naturligt att de nu kräver det bästa.
