När Flora dör är hennes man Darius kvar. Hennes självmord lämnar honom ensam och oförstående och i början verkar han själv vilja dö, eller åtminstone ruttna bort i lägenheten de båda delade. Men som alla som har varit deprimerade eller sjuka vet – det kostar pengar även att gå under – och snart kommer hans vän och tvingar honom in i ett försök till någon slags normalitet, inte för att det är ett lyckligare liv, men det är i alla fall ekonomiskt hållbart.

Normaliteten, och med den faktumet att livet går vidare och på något sätt lämnar de döda vi älskar, är omöjlig för Darius att acceptera. Efter en misslyckad arbetsintervju med en chef som på ett komiskt sätt symboliserar den prekära nyliberalismen, som inte har någon respekt för de många år Darius arbetat, åker han iväg på en roadtrip i Europa utan annat mål än att begrava sin hustru i hennes födelseland och på något sätt också hålla henne kvar nära honom.

Oinfriade farhågor

Monstret är en mörk roman, som bara blir mörkare, där Darius ensamhet och depression används som en blick och ett redskap för att berätta om ett lika depressivt, fattigt och våldsamt Europa. Det vindlande språket, ibland i jagform, ibland i tredje person när berättandet är så utsatt att jaget inte klarar av att vara nära det, är vackert och härligt vardagligt och odramatiskt. Ska man stå ut med att befinna sig i 600 sidor av depressivitet är det skönt att Darius är en kroppslig och enkel man – som gillar öl, pizza, havet och andra människor, och med en skämtsam, varm och på samma gång cynisk nattsvart ton lär vi känna Europa genom honom.

Att skriva om Europa är lika ambitiöst som problematiskt, det är lätt att hamna i koloniala mönster och framställa kontinenten genom andra platsers annorlundaskap. Lika skeptisk var jag till själva ramberättelsen i romanen: en manlig deprimerad flanör som reser runt kändes som en klyschig mall som lätt skulle kunna romantisera den ansvarslösa manligheten. Men mina farhågor slår inte in.

En av anledningarna till detta är den döda Flora, vars dagboksanteckningar vi får läsa tillsammans med Darius på den nedre delen av romanens blad. Hennes anteckningar arbetar med flera former, poesi, teori, dagbok, journaler och tystnader, och hennes skrivande är lika farligt som viktigt för både Darius och oss. Medan han söker efter svaren, finns de kanske gömda i hennes texter, och detta sätt att väcka de döda på deras egna premisser gör romanen till en feministisk roman, där den döda kvinnan trots allt får sista ordet.

Historiska trauman

Floras äktenskap med Darius är en liten del av det hon väljer att beskriva som sitt liv. Istället växer en annan berättelse fram, där patriarkatets våld och barndomens trauman är det som bultar i hennes hjärta och sysselsätter hennes tankar. Vi får aldrig ett helhetsperspektiv på hennes liv, men vi får en rad hemligheter och texten växer, men inte som prosa utan som en slags olyckans ekvation.

Vad blir du om din far överger dig och din mor som super? Vad blir du om dina morföräldrar inte vill ha dig? Vad blir du när fattigdom är det enda du känner till? Vad blir du när du lider av psykisk sjukdom och tar hjälp av en vårdapparat som skiter i hur du mår så länge du arbetar? Vad blir du av ett arbetsliv i exil, som invandrare och papperslös, boendes i en lägenhet där granntanten inte vill släppa in dig på innergården för att du ser ut som en arbetskraftsinvandrare, så att hon inte tycker att du hör hemma här? Vad blir du av ett sexuellt övergrepp på gatan, där själva anledningen till att du förklaras som utvald är att du ser ut som en ful och fattig hora? Vad blir du av att vara kvinna?

Det kan låta dystert och deterministiskt men är det aldrig, för Flora vill leva, njuta och älska och kämpar för att få göra det hela sitt liv. Men där Darius fråga är varför hon valde att ta livet av sig, svarar Flora med ett annat perspektiv – vad är det som gör att inte alla tar livet av sig? Hon lyckas därigenom beskriva en mänsklighet som trots historiska trauman och nutida övergrepp ändå försöker kämpa för ett värdigare liv.

Otrolig berättarkraft

Flora och Darius kontraster vad gäller arbete och framtidstro är också intressanta. Om Darius representerar den arbetarklass som lyckades göra en klassresa och när krisen kommer omöjligen kan förstå att han är tillbaka i samma prekariatet igen – alltså den typ av moderna arbetarklassberättelse som vi så ofta får leva – är Floras liv ett vittnesmål om de många som aldrig gjorde en klassresa, och som även i ekonomins guldålder jonglerade flera arbeten och levde i klassamhällets undantagstillstånd.

Darius reser till Ungern för att det är Floras födelseland. När det inte räcker eller ger någonting fortsätter han, genom spillrorna av det forna Jugoslavien, Grekland, Tyskland och bara fortsätter. Länderna är lika, för fattiga människor är lika. Människorna är lika, för ensamma människor är lika. Det är en kuslighet över det hela. En ensam deprimerad man på olika charterorter. Han pratar med människor för att försöka glömma och varje människas berättelse är minst lika sorglig som han är. Tillsammans skapar de en historia om Europa där diktaturer, folkmord, krig och fattigdom gör att prekaritet, flykt och exil inte är ett undantag, utan en given del av livet för de allra flesta.

Monstrets otroliga berättarkraft gör att jag orkar ta mig igenom de många och tunga sidorna, och när jag lägger ifrån mig den känner jag att det är så här alla romaner borde vara – enorma och modiga, med viljan att berätta om Våldet med stort V och alla människor som på sina egna sätt och i sin egen galenskap kämpar emot och för drömmen om ett värdigare vackrare liv.