Tomas Tengby coachar medan det oreras fritt för våra licenspengar om folk med annat blod i sina ådror, folk som blir mer och mer våldsamma ju längre söderut man kommer. Vi får inte börja vänja oss vid vår förråade samtid, skriver Mattias Irving.
På onsdagen kunde människor med känsla för spänning i vardagen ratta in Ring P1, och höra en inringare berätta om hur hon aldrig skulle fly Sverige om kriget kom hit. Påhejad av Tomas Tengby berättade hon högstämt att hon skulle låta sitt blod flyta på svensk mark, till skillnad från de många invandrare som kommit hit, sådana med annat blod i sina ådror, som hon beskrev det. De som kom hit med sina problem.
Det blir värre och värre ju längre söderut man kommer, berättade hon. Tengby höll nu inte med, men mer på samma sätt som en god psykolog vet att diplomatiskt hantera en patient så coachade han den hatiska harangen framåt med bekräftande frågor av typen ”om du skulle vilja göra verklighet av dessa känslor, hur skulle den då se ut?”.
Men det ska inte sägas att Tengby inte satte ner foten mot den uppenbart genomrasistiska uppringaren. När hon sade att hon tyckte att Nordkorea hade lyckats bra genom att stänga sina gränser, så sade han ifrån. Inte kan vi väl lyfta fram Nordkorea som ett positivt exempel?
Listan kan göras lång på fanatiskt rasideologiska klyschor som hann sägas utan att Tengby gjorde någon skarp markering. Så här skriver Sveriges radio själva om det som kallas ”demokratiparagrafen”, som villkorar verksamheten i public service: ”Enligt denna demokratiparagraf ska vi i programutbudet också värna principen om alla människors lika värde. Dessa principer ska alltså vara utgångspunkten i alla våra program. Det innebär också att medarbetare i sändning har en skyldighet att ta avstånd från eller bemöta uttalanden som strider mot dessa principer om det inte tydligt görs av någon annan medverkande.”
Sveriges radio ska alltså vara opartiskt i alla frågor förutom de mest grundläggande: De är skyldiga att försvara det demokratiska statsskicket och det grundläggande människovärdet. Tengby har tolkat detta som att han ska försvara radiorummet från hyllningar till Nordkoreas gränspolitik, vilket med stor sannolikhet uppskattas av lyssnare med bakgrund i Nordkorea. Mer anmärkningsvärt är att samma åläggande inte tycks täcka att hålla emot en uppenbart extremiserad rasist.
Jag har tidigare uppmärksammat att Nationellt centrum för terrorhotsbedömning (ett samverkansprojekt mellan Säpo, FRA och Must) menar att det råder ”låg aktivitet” i den svenska extremhögern, samtidigt som ett femtiotal bränder anlades på flyktingboenden förra året. Nyligen har en ledande nazist kunnat knytas med DNA-spår till en av de bomber som skakat Göteborg, och lemlästat en människa. I en nyligen framlagd rapport beställd av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap anges rasistiska sajter som Gatestone institute som källor. Hat- och hetssajter av typen Granskning Sverige växer upp som svampar ur jorden. I det samtidsmonument som är Facebookgruppen ”Stå upp för Peter Springare” (med 200 000 medlemmar) skrivs det om att skaffa vapen och skjuta invandrare, alternativt släppa lös Breivik i riksdagshuset.
Redan för fem år sedan skrev jag att jag blir mörkrädd av utvecklingen. I dag är jag inte lika rädd för mörkret längre. Men många är duktiga på att vänja ögonen när ljuset falnar. Snart nog tror de att de ser lika väl som vore det ljusan dag. Många som inte är direkta måltavlor lär sig alltför lätt att överse med det finstilta, med detaljerna. Då syns bara storleken på travarna med anklagelseakter, men deras bokstäver och innehåll har blivit alltför svåra att ta ställning till, och en kunskapsrelativism breder ut sig.
Då är det frestande att som Tengby bara låta hatet passera. Men frågan är om det inte vore mer rimligt att be Sveriges radio att använda våra licenspengar till att tända ett ljus istället för att famla i mörkret.
