”Inte sällan har misogyna män – och kvinnor! – setts lämna salongen i demonstrativ protest medan den publik som vill ha ett mera jämställt och rättvist samhälle jublar.” Eva Sternäng är hoppfull, i alla fall över Malmös kulturliv. I en krönika skriver hon om några av sina kulturfavoriter från decemberkylan.
Malmös kulturliv har sedan ett tag visat på flera normkritiska uttryck. På den etablerade stadsteaterns scen Intiman har vi under hösten kunnat se många uppsättningar som tecken på det. Inte sällan har misogyna män – och kvinnor! – setts lämna salongen i demonstrativ protest medan den publik som vill ha ett mera jämställt och rättvist samhälle jublar.
Just nu går den nyskrivna pjäsen På gränsen på Stadsteaterns scen Intiman, i regi av Anna Pettersson som också står för både texterna och scenografin. Teatersalongen är så gott som full varje föreställning och publiken har uppriktigt roligt åt skämten som man som åskådare först och främst ser som komiska men vid närmare reflektion kan benämna tragikomiska.
Fyra skådespelerskor på scenen – Susanne Karlsson, Evamaria Björk, Cecilia Lindqvist och Annika Kofoed – sjunger bokstavligen ut sitt förakt över de traditionella könsrollerna och de två akterna genomsyras av lust, engagemang och vilja att förändra. Kvinnor som kliar sig i skrevet, är öppet kåta eller tar överdrivet hög ton framställs pricksäkert, precis som när mer eller mindre historiska mansfigurer med eller utan gitarr på magen tar sig själva på oförskämt stort allvar. Bilderna ur verkligheten känns igen och frågan blir vilket som är på gränsen.
Inte långt därifrån på Malmös stora operascen har årets familjeföreställning haft premiär lagom till jul. HC Andersens klassiska saga Snödrottningen har regisserats av Elisabeth Linton, fått musikalisk form av Benjamin Stearn och ett libretto av Anelia Kadieva Jonsson med tydliga anspelningar på dagens samhällsklimat. Snödrottningen hyllar kylan som håller huvudet kallt och känslorna i styr. När den unga Gerda ger sig av för att rädda sin vän Kaj från drottningens iskalla hjärta, har hon sin medmänsklighet, kärlek och solidaritet med sig i hjärtat och det är med hjälp av sin värme hon till slut lyckas rädda Kaj. De barn som i föräldrars sällskap finns bland åskådarna inser kanske inte till fullo den parallell som kan dras till aktuell debatt om mänsklig godhet. Likväl stannar minnet av den goda viljans magiska kraft förhoppningsvis kvar inom den unga publiken som något värt att satsa på. När jag såg föreställningen träffade jag bland andra regissören Ronny Danielsson i foajén, knuten till Malmö opera och en av dem som tydligast profilerat denna operascen med en normkritisk repertoar. Danielsson har under det senaste året satt upp både Billy Elliot och Kinky Boots, två musikaler som vänder ut och in på gammeldags normbeteende. Och publiktillströmningen har varit total och omdömena lysande.
Under den gångna helgen gästades Malmös nöjesteater Palladium av ståuppkomikern Marika Carlsson vars framträdande smittar både till skratt, eftertanke och beundran. Föreställning Jag är Gud, som under vintern går på turné i landet, är en berättelse om hur en frireligiös miljö försöker forma ett barn, från en som själv upplevt det. I en intervju jag gjorde med henne för några år sedan menade hon att inte något av hennes framträdanden ska skapa en revolution men väl att de ska väcka tankar som leder till en bättre värld på något sätt. I vilket fall är Marika Carlsson otroligt rolig att se och lyssna till, vem skulle inte vilja ha en sådan komisk ådra…
Av den mer allvarsamma arten är onekligen Nina Björk som också hon gästade Skåne nu i dagarna före jul. På Amaltheas bokkafé i centrala Malmö fanns begränsat utrymme, så besökare, måna om att få plats, uppmanades att komma i god tid. Nina Björk, som skulle tala om Rosa Luxemburg och den bok hon skrivit om den rysk-polska socialisten från förra sekelskiftet, är populär och flera av åhörarna valde att stående trängas för att lyssna på henne.
Måhända är inte Nina Björk ett av de främsta exemplen på den positiva normkritiska kraft som växer i Malmö ända in i kommunhuset och dess ekonomivalv. Dock kändes det hoppingivande att en feminist som denna skribent och föredragshållare, drar så mycket män som lyssnare. Boken om Rosa Luxemburg, Drömmen om det röda, har tagit mycket av Nina Björks tid de senaste åren och hon menar att Luxemburg förvisso var en normbrytande kvinna, men teoretiskt ingen feminist.
Nu väntar ett nytt år och min förhoppning är att få ytterligare bevis på att vi går mot en mer jämställd och rättvisare värld, där kulturutbudet har en viktig uppgift. Själv inleder jag 2017 med att se Skånska mord på en av Malmös teaterscener. Det är en nyskriven pjäs om de mest omtalade morden i Skåne de senaste decennierna, mord där gärningsmännen genom sina dåd visat den mest extrema form av kvinnoförakt och rasism. Mänskligheten (också i form av en teaterpublik) behöver tyvärr påminnas om sådan grymhet.
Gott nytt på er alla!
