Hur långt bort är egentligen ett kulturpolitiskt ökat inflytande för Sverigedemokraterna, landets numera näst största parti i flera opinionsmätningar i vår? Med endast några procents skillnader mellan blocken och tankeexperimentet att en ombytlig borgerlighet ansluter sig till Moderaternas öppnade dialog med partiet, så skulle vi snart kunna vara där. Exakt vad skulle det innebära? Hur påverkas konst och kulturpolitik i ett land av att ett parti med nationalistisk kultursyn får ökat inflytande?

En utmärkt reflektionsplattform för dessa frågor är Cecilia Hanssons intervjubok Hopplöst men inte allvarligt – konst och politik i Centraleuropa, som gläntar på dörren till historisk mark och delar av det gamla Habsburgska riket: Österrike, Ungern och Rumänien. Men fokus ligger inte på regionens aldrig så glimrande och för europeisk kulturhistoria skolbildande och epokgörande perioder med Wien som centrum, utan på dess mörker. Det innebär förstås arvet efter nazism, fascism och Sovjetkommunism, men också återkomsten av auktoritära idéer i dagens samhällen. Högerpopulistiska FPÖ har i dag en stark ställning i Österrike, nationalkonservativa Fidesz sitter i majoritetsregering i Ungern, och Rumäniens senare år rymmer växande nationalism och statskuppsliknande händelser. Det är en region där krig, nationalism och minoritetsförtryck utgör en del av ländernas historia, och där postdiktaturers långsamma demokratiseringsprocesser och växande korruption i dag ger avsättningar i allvarligt underminerad demokrati.

Guld och svärta

I en serie intervjuer berättar några av Europas främsta författare och konstnärer om sina erfarenheter av överlevnad, motstånd, censur och frihet. De är aderton till antalet, som vore de en habsburgsk akademi på vars stolar ömsom kontroversiella, gränslösa och skandalomsusade, ömsom mer lågmält utforskande aktörer sitter. Somliga ser sig som politiska, andra inte. Bland intervjuade giganter hittar vi dramatikerna Peter Turrini och Gianina Cărbunariu, aktionskonstnären Hermann Nitsch, performancekonstnären Valie Export, essäisten Eszter Babarczy samt författarna Péter Esterházy, Mircea Cărtărescu och Herta Müller. Det är förstås begärlig läsning, men i detta fall till smärtsam eftertanke. Det är guld och svärta, som på det betydelseladdade bokomslaget.

Bokens Österrikedel ger förvisso intressanta perspektiv på att verka i ett vad Valie Export beskriver som ”ärkekonservativt, reaktionärt och innovationsfientligt” samhälle, och där invånarna efter andra världskrigets slut enligt Peter Turrini bara ”tog av sig stålhjälmen och satte på sig gästgivarhatten”. Men först i intervjuerna från Ungern och Rumänien börjar det bränna till på allvar. Där historiska villkor stavas fattigdom, förbud, övervakning, angiveri, splittring, självcensur och tystnader. Där samtidens kulturella ramverk rymmer nationalistiskt orienterade institutioner och konstutbildningar, regeringstrogna författarförbund, akademier och institut. Där den politiska återvinningsprocessen låter ledande personer i tidigare diktatur inta nya maktpositioner i en svag demokrati. Hur hantera allt detta som konstnär? Resonemangen svänger fram och tillbaka genom intervjuerna. Vad får sägas? Luktar pengar? Korrumperas själen? Vem kommer att drabbas av censur på urvalsnivå, svartlistning, uteblivna uppdrag och minskad mat på bordet?

Och samtidigt denna konstnärliga tradition av provokation, från faiblessen för upprorisk konst i Österrike till regionens traditioner av absurdism, surrealism och satir. Varifrån kommer humorn? ”Jag skulle säga att jag inte har något val”, säger Péter Esterházy för att senare uttrycka sorgen över hur ”omänskliga, kalla utsagor” och ”nygammal egoism” växer sig allt starkare i hela Europa. ”Vi skrattar på grund av vår sorg och för att slippa vår sorg”, konstaterar i sin tur Mircea Cărtărescu om Rumäniens relation till det absurda. Som av ett existentiellt tvång, där den maktkritiska dimensionen samtidigt är tydlig. ”Att skratta ut makten – där har vi en fin tradition inom den östeuropeiska litteraturen. En makt som blir löjlig dör, även om det går långsamt”, understryker Esterházy.

En annan riktning

Gianina Cărbunariu berättar i sin tur om hur hon använder djupintervjuer som metod för att tillsammans med människor gräva i kollektiva förträngningar, och ur dessa processer sedan skapa teater. Det kan röra sig om hur Rumänien under Ceaușescuregimen sålde delar av sin tyska befolkning till Västtyskland, eller om etniska konflikter mellan ungrare och rumäner. I sin konstnärliga verksamhet kring problem av detta slag är Cărbunariu optimistisk inför framtiden, även om hon samtidigt konstaterar att ”ju fattigare vi blir, desto starkare blir de ungerska och rumänska nationalistiska rörelserna”. Alla är inte lika positiva. ”Läget är hopplöst, men allvarligt”, formulerar sig Esterházy i vanmakt och anspelar på den gamla myt från dubbelmonarkin varifrån Cecilia Hansson också inspirerats till sin boktitel.

Nu delger Hansson sin ursprungstanke med boken som en ”kärleksförklaring till både Wien och konsten”, och hur den sedan tagit annan riktning. Detta märks tyvärr, och det är synd på ett så beaktansvärt verk. Urvalet medverkande svarar inte riktigt upp mot denna förändring, utan tycks i alltför stor utsträckning vila på graden av uppburet konstnärskap. Många intervjuer i inte minst bokens Österrikedel skummar frustrerande ofta på konstnärskapets yta utan tillräcklig närhet till den justerade ambitionen och dess brännande ämne. En stadigare redaktörshand hade gjort boken gott.

Engagerande dynamik

Likväl är detta intressant och angelägen läsning, som ger inblick i och förståelse för historiska villkor och pågående utveckling i regionen. Hansson har lyckats sammanföra samhälle, konst och kultur i en hårdnande del av Europa till en gripbar och engagerande dynamik. Och faktum är, detta är en bok jag redan återvänder till, som en också utmärkt samtalspartner in i vårt eget turbulenta samhällsklimat och dess pågående kulturdebatter.

För hur är det egentligen här hemma? Det tycks som att den socialdemokratiska kulturpolitik som präglat stora delar av 1900-talet fortfarande påverkar många kulturpolitiska medvetanden. Många blev djupt provocerade av en borgerlig kulturminister som man uppfattade hellre ville vara underhållningsminister. Många är de som protesterar och mobiliserar mot en antidemokratisk fascistoid utveckling. Men hur många bygger egentligen beredskap för en eventuell kulturpolitisk kantring i den riktningen? En del aktörer berättar att de har påbörjat ett strategiarbete. Vad innebär sådant arbete?