Medan unga utvisningshotade afghaner sittstrejkade i Stockholm läste jag asylrättsadvokaten Viktor Bankes första bok, Andrum. Den handlar om hur asylprocessen i Sverige går till och om hur svensk asylpolitik och juridik har utvecklats, dels historiskt, men framför allt de senaste tre åren. Afghanerna är just några av dem som drabbas allra värst av de historiska inskränkningar vi nu ser i svensk asylrätt.

Det var ännu inte lätt att förutse åt vilket håll Sverige var på väg då, i början av september 2015, när bilder på den drunknade treårige Alan, som dagen innan, tillsammans med sin familj från Syrien, hade försökt ta sig från Turkiet till Grekland, kablades ut över världen. En händelse som kom att följas av rader av höjda röster för en humanare flyktingpolitik och människor som ryckte ut för att hjälpa flyktingar med mat, filtar och leksaker, samt samla in stora summor pengar.

Bara några månader senare, den 11 november 2015, skriver Migrationsverket följande i en skrivelse till regeringen: ”Ett införande av gränskontroll skulle vidare kunna ge myndigheterna andrum i en hårt ansträngd situation.” Dagen efter upprättas gränskontroller vid den svenska gränsen. Ordet andrum kommer sedan att upprepas av statsminister Stefan Löfven under en presskonferens den 24 november, då den svenska regeringen presenterade en av Europas hårdaste asyllagstiftningar.

Nyhetsrapporteringen hade svängt om dramatiskt. Ropet på en humanare flyktingpolitik hade bytts ut mot dygnet runt-rapporter om flyktingkrisen som Sverige befann sig i. Alla, menade Banke, tycktes ha glömt bort att den verkliga krisen pågick i omvärlden, långt ifrån Sverige, och fick folk att fly i jakt på skydd. Fokus hade, enligt honom, ”förskjutits från flyktingarnas lidande och rättigheter till det svenska systemets begränsningar. Från deras flyktingkris till vår”.

Makt och maktlöshet

Lagändringarna, som Stefan Löfven tillsammans med Miljöpartiets Åsa Romson, presenterade, innebar bland annat en övergång till tillfälliga uppehållstillstånd, vilket i sin tur innebar att man frångick den ordning som Sverige, som enda nation i Europa, haft sedan mitten av åttiotalet. Permanenta uppehållstillstånd hade alltid setts som det mest humana och bästa för integrationen. Id-kontroller infördes i närtid och medicinska åldersbestämningar skulle införas.

Den största förändringen gällde dock möjligheterna till familjeåterförening, vilka nu kraftigt inskränktes. Familjeåterförening innebär att familjemedlemmar till en person som är medborgare eller får uppehållstillstånd i Sverige kan söka uppehållstillstånd på anknytning via en ambassad i utlandet.

Banke gör en klar och tydlig genomgång av asylprocessens alla delar, vars byråkratiska labyrinter och återvändsgränder liksom handläggares både makt- och maktlöshet – allt sammantaget – bidrar till de sökandes växande oro och håglös- eller rastlöshet ju längre tiden i processen går. Detta illustreras genom verklighetsbaserade fall.

Genomgången av de senaste årens politik och juridik på asylområdet ger perspektiv på Sverige i förhållande till övriga Europa. Vi har inte, som Ungern och många andra länder, ännu byggt murar eller taggtrådsstängsel, men vi har inskränkt asylrätten till ett minimum, vilket på kort tid bland annat har lett till att den psykiska ohälsan hos asylsökande, och framför allt inom gruppen ensamkommande från afghanistan, har försämrats drastiskt.

Jag saknar dock ett perspektiv, nämligen Sveriges och Europas koloniala historia, liksom fortsatta ekonomiska intressen i omvärlden, vapenhandel och indirekta eller direkta stöd till och/eller ignorans inför många av världens pågående krig och konflikter. Det borde vi också prata om.

Inte längre vår kris

Banke påpekar att svenska politiker och experter, efter lagskärpningarna på asylområdet, har ägnat sig åt att diskutera huruvida Fredrik Reinfeldts regering var för slapphänt i asylpolitiken, istället för att se vad som har hänt i omvärlden de senaste åren, såsom kriget i Syrien, de fortsatta striderna i Afghanistan och terrorgruppen IS framfart i Irak. De verkliga skälen till att antalet flyktingar i världen på flykt har varit och fortsatt är många.

Att de inte kommer till Sverige i lika stora antal längre innebär långt ifrån att de inte längre finns. Men, som Banke konstaterar, nu pratar vi mindre om flyktingarnas kris eftersom den inte längre är vår kris. Den sker någon annanstans. Banke förutspår att situationen för asylsökande kommer att försämras i framtiden, vilket tyvärr redan är ett faktum. I epilogen vidrör han situationen i Libyen, som sedan då raderna skrevs i februari i år bara tycks bli allt mer kaotisk, för att inte säga människovidrig. Unga migranter från andra afrikanska länder söder om Libyen utpressas, utnyttjas och används som slavar i privata hem, fabriker och i jordbruket. Bilder från människorättsorganisationer visar att det pågår öppen slavhandel.

Boken är upplysande nattsvart för de asylsökande och människor på flykt och säkert en ögonöppnare för en del svenskar.