Temat för filosofinatten var natur och artificialitet, och på hemsidan ställde arrangörerna frågor som skulle återkomma under kvällen: är vi djur, människor eller maskiner? Hur relaterar vi etiskt till andra levande varelser? Flera av samtalen diskuterade också metafysik, kroppslighet, cyborgbegreppet och människans förhållande till naturen.
Södertörnsfilosofen Jonna Bornemark föreläste om Giordano Brunos magiska naturuppfattning, och höll en animerad monolog om hur Brunos tankar hakade i metafysiken och teologin. Hans föreställning om universums oändlighet var kontroversiell på sin tid, inte minst för vad den innebar för gudsuppfattningen. Bruno menade att även Gud var oändlig och låg inbäddad i världsalltet, inte som en aristotelisk ursprunglig igångsättare av världen, utan som ett element i världen, som en effekt av tingens ordning.
Därmed underminerade Brunos tänkande den dualistiska världsbilden, som länge varit intimt sammanflätad med föreställningar om kön och andlighet, där Gud (och därmed guds avbild, människan) kodats som manlig och skapelsen som kvinnlig. Bruno brändes slutligen på bål för sina tankar.
Marcia ca Cavalcante Schuback, docent i filosofi, förde en diskussion om mellanrummets tekniker, eller naturens konst. Närmare bestämt riktade hon en filosofisk kritik mot det populära antropocenbegreppet, som föreslagits att beskriva den geologiska tidsperiod då människan står för det största avtrycket på planeten. Hon menade istället att ett sådant språkbruk förutsatte ett brott mellan människa och natur där det förra var verksamt på det senare. En sådan distinktion skulle upprätthållas genom valet av ordet ”antropocen”, men den eroderas också genom språket i och med att människan därmed beskrivs som en naturkraft bland andra.
Professor Fredrik Svenaeus riktade i sin föreläsning om ADHD kritik mot diagnostiken, och menade att diagnostik kan leda tankarna till en artskillnad mellan människors funktionalitet, när det i själva verket rör sig om en gradskillnad på ett spektrum. Diagnoser tas till när funktionalitet och tillfredsställelse är nedsatta, men dessa är avhängiga situationen och samhällsnormerna. Därför finns det problem med att sjukförklara medborgare när det kan finnas fall då det är samhället som det är fel på.
Omgiven av konst på alla sidor föreläste docent Jonna Bornemark om bland annat hur Giordano Brunos kosmologi underminerade gamla könsordningar.
Samtalet med titeln ”objects of feminism” kunde kanske rättare ha benämnts ”objects of feminist art”. Josefine Wikström, konstkritiker och lärare i konstteori, och konstnären Cara Tolmie kritiserade professor Graham Harmans populära objektorienterade konstteorier utifrån läsningar av Kant och Marx. Konstens objekt är inte inneslutna i sig själva, och i ljuset av den feministiska kampen blir Harmans teori om konstens objekt inte användbar, menade de.
Tidigare feministisk konst på 60- och 70-talen valde ofta kvinnokroppen som objekt, och kan inte förstås utan att också se till de kamper som kvinnorättsrörelsen förde, och för än i dag. Den mer samtida feministiska konsten har dock förändrats. Relationen till konstens objekt är mycket mer mångfacetterad och svårgreppbar, och istället utforskar konsten i dag i högre grad frågor om arbete och reproduktion. Objekten för konsten går i dialog med konsten som det arbete som utförs, sade Wikström.
Kvällen var mycket välbesökt och köerna till baren ringlade sig långa under kvällen. Många besökare uttryckte förtjusning över formatet med kortare föreläsningar, fastän många programpunkter krävde stora förkunskaper.
