När den tungt kriminellt belastade nazistorganisationen Nordiska motståndsrörelsen får polistillstånd att verka i Visby, så sker det på grundval av deras frihet att bilda opinion som vilket annat parti som helst. Detta visar på en grundläggande skevhet i vår syn på yttrandefrihet i dag, skriver Mattias Irving.
Yttrandefrihet betyder inte att alla får säga vad som helst, överallt. Ingen får stövla in i en direktsänd tv-studio bara för att berätta om sin dag. I våra parlamentariska sammanhang råder starka normer om talordning och anständighet.
Men för nazister verkar det inte finnas några sådana regler. De får dyka upp var de vill och säga vad som helst.
– Vi har yttrandefrihet i Sverige och vi har inte mandat att säga nej till någon som vill vara här, säger Mia Stuhre, projektledare för Almedalsveckan till SVT.
Har inte Almedalsveckan själva mandat att säga nej till deltagare? Nej, Region Gotland agerar nämligen bara värd för alla som vill delta, som själva får ansvara för innehållet i sina program. Det är hos polismakten beslutet fattas, och de är tydliga med att ingen särbehandlas oavsett vilken ideologi den förestår.
Tankegången känns igen, inte bara hos polisen i Umeå och Falun, utan också hos Bokmässan i Göteborg. Samhället behöver en diskussion om vad ”yttrandefrihet” egentligen betyder. Hur ska arrangörer agera i sammanhang där en grupps yttrandefrihet leder till att andra grupper kränks, eller deras frihet kringskärs?
De som öppnar dörren för nazisterna tror sig själva vara goda demokrater. De smygsympatiserar inte med dessa extrema åsikter, utan tror sig tvärtom visa en särskilt stor respekt för yttrandefriheten just när de släpper fram även dessa obekväma röster som de inte själva håller med. Ju mer kritik de utstår för sitt beslut, desto bättre och mer konsekventa demokrater framstår de som för sig själva. Så skapas demokratiska flagellanter.
Deras syn på yttrandefrihet är som hämtad ur en lärobok: Det är forumets talordning, ett neutralt åsiktstorg där alla tänks delta och samtala på lika villkor. Men det är en teoretisk konstruktion, som aldrig har beskrivit en politisk verklighet så som den ser ut.
Hade alla i hela Sverige bara varit ett slags cartesianska andar utan kroppslighet, som utbytt politiska idéer i form av luftiga principresonemang, hade en sådan forumsyn på yttrandefrihet varit fullt rimlig. Men forumets yttrandefrihet krockar med människans kroppslighet, med historien som våra kroppar bär på, med det våld, den fruktan och diskriminering som är invävda i den politiska verklighetens fundament.
Det må vara en truism, men det förtjänar att påpekas, att det politiska är ett barn av två förutsättningar: Att alla människor är olika och tycker olika, och att det samtidigt går att komma överens. Vore vi olika och utan förmåga att komma överens, så skulle krigstillstånd råda och politiken vore omöjlig. Å andra sidan, vore vi och tyckte vi inte olika, så vore politiken överflödig.
Våra fundamentala olikheter utgör politikens kärna. En förståelse för yttrandefriheten som inte tänker in de mångfaldiga positionernas nödvändighet (alltså forumets omöjlighet), är därför i grund och botten opolitisk, eller postpolitisk. Just därför gör denna postpolitiska förståelse gemensam sak med nazisternas egen antipolitiska hållning. Den förra ignorerar att det ens existerar minoritetspositioner i samhället. Den senare uppfattar dessa positioner, men ser det som sitt uppdrag att bekämpa deras existens.
Vi är inte dessa nivellerade konceptmedborgare. Andras idéer kan attackera inte bara våra åsikter, utan vår själva existens. Det är i krocken mellan ord och kroppar som vi som samhälle måste börja tänka nytt och resonera större. Annars har det högstämda försvaret för yttrandefrihet bara åstadkommit en demokrati för spöken.
