Feministiskt perspektiv publicerar i detta nummer en dikt av Nino Mick. Felicia Mulinari passade på att ställa några frågor kring politisk poesi och relationen mellan att stå på scen och att skriva för böcker. Nästa år utkommer Mick med en bok på Norstedts förlag.
Hej poeten och aktivisten Nino Mick, bland annat aktuell med dikten Vi är det öppna samhället i Feministisk perspektiv.
Hur ser relationen ut mellan politik och poesi för dig?
– Alltså den här dikten, Vi är det öppna samhället, är cut-up-poesi. Efter attacken på Drottninggatan skickade Åhléns ut ett kundmejl (som de senare bad om ursäkt för), och jag klipper meningar från det. Jag klipper från Åhléns-reklam, en turistsida om Burma, Instagram-inlägg, och nyhetsartiklar, till exempel om textilarbetares villkor och kamper. Men det är ovanligt för mig att skriva så. Jag brukar väl utgå mer från egna kroppsliga erfarenheter, av könsdysfori och kön till exempel, hur det skaver. För scenpoeter blir det nog ofta så, kroppen är med.
– I en period beskrev jag det som att skrivandet och framförandet var min aktivism. Min scen liksom, min chans att ”nå ut”. Det blev ensamt. Nu tänker jag mycket på organisering, som i att mötas och snacka ihop sig med andra och agera som grupp eller grupper. För att maximera nån slags impact i den riktning vi behöver. Att vara smarta ihop liksom, och lära sig av allt som redan gjorts. Det är skitjobbigt med grupper. Jag tror det kan vara sjukt värt det. Vad poesi har för plats i det vet jag inte.
Det går rykten om att du kommer att komma ut med en bok nästa år. Vill du berätta lite om den?
– Den verkar handla om när det som flyter tvingas stelna. Som när scenpoesi ska naglas fast på en boksida och ges ut av Norstedts. Eller när ens flytande kön ska utredas och naglas fast i en diagnos. Jag gick in i en könsutredning samtidigt som jag började skicka in manus till förlag. Bägge dessa är att anpassa språket till normsystem som inte känns hemma, för att få tillgång till resurser som jag inte har. Som hormoner eller bokkontrakt. Och jag går igenom det i ena fallet för att passera som man och bli mer begriplig på arbetsmarknaden, och i andra fallet för att bli mer begriplig för litteraturen, kunna söka stipendier till exempel.
– De som sitter på resurserna har i mitt fall ofta varit välvilliga och vänliga, och det är inte en lustfri process. Men kompromissandet är inbyggt, jag berättar mig själv på sätt jag inte hade valt annars. Det förändrar mig samtidigt. Just nu verkar boken kolla på det, och undersöka kroppen, vilket motstånd den gör.
