”De är inte välkomna i en unionistisk stad”. Så twittrade politikern Jim Wells från den lilla staden Rathfriland i county Down på Nordirland med drygt 3 000 invånare när en dryg vecka återstod av valkampanjen i Storbritannien. Hans tweet som syftade på det republikanska partiet Sinn féin togs bort kort därefter, men hann ändå skapa stor debatt. För Wells budskap, att vissa områden är förbjudna för vissa politiska partier, var ett eko av just den sekterism som Nordirland länge har kämpat för att röra sig bort ifrån. Democratic unionist party (DUP) meddelade efteråt att naturligtvis har alla partier rätt att utföra kampanjarbete var de vill, men tyckte samtidigt att det var fel att göra det på en söndag. DUP kampanjar själva inte på söndagar eftersom det är ett djupt kristet evangeliskt parti.

Jim Wells är politiker för DUP, det parti som journalister och allmänhet världen över börjat googla på, sedan att det stod klart att premiärminister Theresa May ville försöka bilda regering med hjälp av det nordirländska partiet. Det grundades av pastorn Ian Paisley 1971. Paisley hade 20 år tidigare startat en egen kyrka, Free presbyterian church of Ulster, och en tredjedel av partiets medlemmar är också medlemmar i kyrkan. Partiet är djupt konservativt och nationalistiskt, men har länge delat makten med sina forna fiender Sinn féin i det lokala parlamentet Stormont.

Ny lokalregering ska utses

Stormonts styre upplöstes dock i januari i år efter att Sinn féins (nu avlidne) Martin McGuinness avgått som andreminister i protest mot att DUP:s partiledare och försteministern Arlene Foster vägrat att avgå efter en energiskandal. När McGuinness avgick upplöstes parlamentet eftersom Nordirlands fredsavtal Långfredagsavtalet baseras på maktdelning mellan unionister och nationalister. Sedan dess har arbete pågått för att få till stånd en ny nordirländsk regering, med uppehåll för valkampanjen. Att DUP ser ut att kunna få den viktiga vågmästarrollen i Westminster kommer att påverka möjligheterna att bilda ny samverkan i det lokala parlamentet och en rad viktiga frågor har väckts.

En av dessa frågor rör hur nationalister – som traditionellt bestått av katoliker och som velat se en återförening med republiken Irland – ska kunna ha fortsatt förtroende för den brittiske Nordirlandsministern James Brokenshire när premiärministern är så beroende av DUP.

Irlands tidigare premiärminister Enda Kenny har varnat May för att göra något som hotar Långfredagsavtalet och i förra veckan kritiserade tidigare konservativa brittiska premiärministern John Major Mays förhandlingar med DUP. I sitt uttalande påminde Major om att inte ta det snart 20-åriga nordirländska fredsavtalet för givet, att läget i Nordirland fortfarande är instabilt och snabbt kan ändras, och han uppmanade May att i stället bilda en minoritetsregering.

Irlands utrikesminister Charlie Flanagan har också kritiserat samarbetet och påpekat att en nyckelparagraf i Långfredagsavtalet säger att både den brittiska och irländska regeringen måste inta ”rigorös opartiskhet” i sina relationer till alla de olika grupperingarna i den nordirländska konflikten. Sinn féin i Nordirland har sagt att de inte uttalar sig förrän de känner till hur överenskommelsen mellan Tories och DUP ser ut, men partiledaren Michelle O’Neill sade för några dagar sedan att de inte kommer tolerera något som äventyrar fredsavtalet: ”Det är nödvändigt att båda regeringarna (den brittiska och irländska) på nytt åtar sig att stå upp för texten, andan och tillämpningen av Långfredagsavtalet om det ska finnas någon utsikt för att återetablera (Stormont)-ledningen.”

Stöttades av terrorstämplade UDA

Liksom många andra nationalkonservativa partier motsätter de sig aborträtt och samkönade äktenskap, men få tror att det är på det området som DUP kommer att få igenom krav, utan att det snarare handlar om att sätta stopp för sämre pensioner, samt att få pengar till Nordirland inom olika projekt – flera ekonomiska åtstramningar från Tory-manifestet saknades också när May presenterade sina förslag på onsdagen. Men Orange order i Portadown var efter valet snabba med att ställa krav på DUP att se till att deras mycket kritiserade och sekteristiska marsch genom Garvaghy road ska tillåtas på nytt. Marschen var under många år omgärdad av våldsamma upplopp, 1998 kulminerade det då tre barn innebrändes av en lojalistisk brandbomb. ”Vi noterar inbjudan från premiärministern till DUP att stödja hennes regering. Vi förutsätter att paradfrågan i framför allt Portadown kommer att ligga högt på agendan för den nya regeringen”, skriver Portadown oranger loyal order lodge.

Många ser det som dubbelmoral att Theresa May nu väljer att samarbeta med DUP som länge flirtat med paramilitärer i UDA, samtidigt som Jeremy Corbyn under valkampanjen kritiserades hårt för att han inte tagit avstånd från IRA under under 1990-talet. Så sent som i slutet av maj träffade DUP:s Arlene Foster en av de högsta ledarna inom UDA, Jackie McDonald. Mötet ägde rum bara två dagar efter att lojalisten Colin Horner skjutits ihjäl framför ögonen på sin treåriga son på en välbesökt parkering i Bangor. Mordet på Horner tros vara en del i en större UDA-fejd, han var vän till UDA-ledaren Geordie Gilmore som mördades i Carrickfergus i mars i år. Trots detta ska Foster inte ha riktat någon kritik mot McDonald när hon mötte honom. I februari i år gav McDonald sitt stöd till Foster. Många nationalister och framför allt republikaner har aldrig sett den brittiska regeringen som en neutral aktör, och dessa frågor riskerar att spä på misstänksamheten ytterligare.

Homofobi och abortmotstånd

DUP:s främsta mål är att Nordirland ska bestå som en del av Storbritannien. Partiet var hårda kritiker mot Långfredagsavtalet. De fortsatte sitt motstånd mot avtalet även sedan de tagit plats i Stormont och blev i valet 2003 största parti, före det andra och mer moderata unionistpartiet Ulster unionist party (UUP). Efter att i många år ha kritiserat och riktat hårda glåpord mot UUP-ledaren David Trimble – som tillsammans med nationalisten John Hume tilldelades Nobels fredspris 1998 för hans fredsarbete – chockade Ian Paisley alla när han 2007 svors in för att dela makt tillsammans med Martin McGuinness från Sinn féin.

Paisley och McGuiness fick gemensamt smeknamnet the Chuckle brothers (de skrockande bröderna) eftersom de ofta stod och småskrattade tillsammans framför kameran. Paisleys samarbete med McGuinness räddade lokalregeringen i Stormont ifrån en av lokalparlamentets många kriser. De fick internationella lovord men Paisley tappade förtroende bland sina egna. Han kallades förrädare, samma anklagelse han själv riktat åt så många håll tidigare, och bara ett år senare tvingades han mer eller mindre att avgå som försteminister.

DUP var det enda stora partiet som motsatte sig Långfredagsavtalet. DUP har röstat mot samkönade äktenskap och många av deras ledamöter har genom åren uttalat sig homofobiskt. Parlamentsledamoten Ian Paisley Jr sade i ett ökänt uttalande 2005 att ”de flesta människor i Nordirland tycker att homosexuella förhållanden är stötande och verkligen motbjudande”. Och för två år sedan, när DUP liksom nu försökte få rollen som vågmästare då en liknande parlamentarisk situation rådde i Westminster, tvingades Jim Wells avgå som Nordirlands hälsominister efter en kontrovers om homofoba uttalanden. Och på onsdagen denna vecka kom det fram att Arlene Foster försökt att hindra samkönade par från Nordirland att omvandla sina partnerskap till äktenskap i Skottland – som har en könsneutral äktenskapsbalk.

BBC rapporterar att hon som finansminister 2015 skrivit ett brev till den lokale skotske ministern Marco Biagi och bett honom stoppa den möjligheten. Foster har tidigare sagt att hon ”inte minns” att hon skrivit något sådant brev, men på onsdagen meddelade BBC Northern Ireland att de tagit del av brevet. Partiet är emot abort – abort är till skillnad från i England, Skottland och Wales förbjudet på Nordirland förutom om kvinnans liv är i fara. Ian Paisley och Ian Paisley Jr hade också för vana att trakassera bland andra Monica McWilliams från dåvarande Northern Ireland women’s coalition party (som upphörde 2006) genom vad hon kallar ”rituell förödmjukelse”. Hon har berättat om hur den yngre Paisley vid ett tillfälle råmade oavbrutet när hon höll ett tal, och att båda skrikit ”dumma kvinnor” och ”förrädare” mot henne och hennes partikollegor.

DUP är emot en hård Brexit. Mer än hälften av deras tio Westminster-ledamöter är medlemmar av den sekteristiska Orange order. I det brittiska valet blev DUP det största partiet före Sinn féin som fick sju platser, men av tradition kommer Sinn féin vägra att tillsätta dessa eftersom partiet vägrar erkänna Westminsters makt över Nordirland. Varken SDLP eller UPP – de två partier som befinner sig mer till mitten av den politiska skalan på den nationalistiska respektive unionistiska sidan – fick några platser i Westminster i valet den 8 juni.

Theresa May kan fortfarande få till stånd en överenskommelse DUP – som är mycket skickliga förhandlare – innan parlamentet den 29 juni ska rösta om förslagen hon lade fram i samband med Westminsters öppnande på onsdagen.